Hem > Forum > Hopplöshet > Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.

Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.

Visar 10 inlägg - 97 till 106 (av 106 totalt)
105
  • Hej, jag förstår att du har det fruktansvärt jobbigt. Att ångesten är så stark så du inte vet vars du ska ta vägen. Jag har också haft extremt mycket ångest och varit väldigt deprimerad. Och inga råd man får verkar hjälpa. Jag mår dock mycket bättre nu, jag klassar mig inte som deprimerad längre och om ångest dyker upp klarar jag av den utan att ta till alkohol/benzo/liknande som jag gjort förut. Det som har räddat mig är en bok som heter ”Power of Now”, den finns på svenska också och heter då ”Lev livet fullt ut”. I den så har jag fått lära mig att jag inte är mina tankar eller mina känslor, och vikten av att vara i nuet. Inget som har hänt eller kanske kommer att hända kan skada en nu. Ångest är en känsla, och den känslan är rädsla. Rädsla är inte farligt, även om det känns väldigt obehagligt. Om du vill får du gärna skriva mer så kommer jag svara. Kram

    Jag har som sagt också haft otroligt mycket ångest, självmordstankar och skadat mig eller tagit substanser för att dämpa ångesten. Men jag kan hantera ångesten nu om den dyker upp, utan att skada mig/ta något. Finns här för dig om du behöver hjälp. Tveka inte att fråga. Du är stark som upplevt så mycket smärta och ändå är här nu ❤️

    Trådstartaren

    Jag kämpar på med min depression och min ångest. Nu har jag inte skadat mig på 4 månader och jag får kämpa varje dag. Ensamheten är värst just nu, jag saknar kontakten med människor och jag saknar fysisk närhet. Jag skulle gå på julbord i morgon med en date, men han fick förhinder så jag valde då att bjuda en väninna istället. Jag har egentligen inte råd att bjuda men jag fick pengar i julklapp i förväg av min pappa. Så det är vad jag unnar mig och det var en tröst att få gå på julbordet i alla fall även fast min date inte kommer. Min väninna har inte råd att gå dit men nu kan jag bjuda henne. Julen känns riktigt tuff då jag kommer att vara ensam så mycket. Ovissheten över hur det blir med arbete och ekonomi är fortfarande tuff att hantera och jag har problem med mitt fysiska och psykiska mående. Jag tar en dag i taget, ibland bara en minut i taget. Ensamheten är nu värst att hantera och jag har så svårt att somna på kvällarna, provar med både insomningstabletter, melatonintabletter, spikmatta och försöker varva ner men det är så svårt. Jag somnar sent, vaknar flera gånger under natten och har svårt att somna om. Det tar knäcken på mig att inte få sova. Jag går och väntar på läkartid men det blir tidigast i januari.

    Julen kan vara en jobbig period för så himla många. På exempelvis tv och sociala medier så ser man hur alla verkar ha en sån fantastisk jul med mycket umgänge. Men tv och sociala medier är bara en fasad. Det är liksom en bild/video tagen ur ett sammanhang. På bilden med den fina granen, 40 julklappar och stora släktträffen ser man bara en minimal bråkdel av verkligheten. Kanske släktmiddagen mest bestod av människor som blev för fulla och började bråka. Kanske julklapparna hade inhandlats under stress och med sms-lån. Ingens livssituation är perfekt, även om det är så lätt att tro det och jämföra sig.

    Jag mådde väldigt dåligt under flera års tid varje julafton för jag hade så mycket tankar om hur en julafton ”borde” vara. Det byggdes upp en nervositet och stress varenda jul. Sen hade jag varit med om jobbiga saker på julafton så jag förknippade länge julen med ångest. Den här julen har dock gått väldigt bra. Mitt knep var att inte ha en enda förväntning på den, jag såg den som en vanlig dag precis som alla andra. Då fanns det inget att stressa och oroa sig över. Jag gjorde det lilla jag kände för bara. Åt lite julmat, hälsade på en familjemedlem och sen gick jag hem och vilade. Det var skönt. Skönt att släppa på förväntningarna över hur det borde vara.

    Det låter jättebra att du tar en dag i taget, och ännu bättre med en minut i taget. Det är nästan alltid så att oroar man sig över någonting så är det över framtiden eller det förflutna. Man glömmer bort att vara i nuet.

    Det kommer att lösa sig på arbets- och ekonomifronten för dig. Din livssituation som den ser ut nu är bara tillfällig. Ta en minut i taget. Om du har väldigt mycket orostankar så kan du fokusera på att ta ett djupt andetag och följa andetaget. Hur luften åker in, och hur den åker ut. Då riktar du din fokus mot andningen istället för orostankarna och kroppen kan genast slappna av lite mer.

    Om du har svårt att sova kan du göra samma sak som jag skrev här ovan. Bli medveten om andningen, följ den och notera hur det känns. Om det känns för svårt att fokusera på andningen så kan du prova att rikta din fokus mot en kroppsdel i taget. Att du tillexempel fokuserar på att slappna av i pannan, ansiktet, armarna och så vidare. Avslappning i kroppen en del i taget. Det har hjälpt mig om jag varit väldigt orolig och haft svårt att sova. Det är så lätt hänt att man spänner sig när man oroar sig.

    Kram ❤️

    Jag kommer att svara snabbare i fortsättningen, skriv gärna om du vill prata 💕

    Trådstartaren

    Jag satt ensam på både julafton och nyårsafton. Julen gick ganska okej då min pappa kom hit och firade med mig dagarna innan. Men nyår kändes riktigt tufft för jag har under många år firat nyår med mina gamla vänner, men nu är det inte bra jag som flyttat till en annan stad utan även de jag bruka få sova över hos när jag hälsar på har flyttat. Så i år blev det inget nyårsfirande för min del. Julen 2017 spenderade jag på sjukhuset för att jag mådde allt för dåligt och blev inte utskriven förrän dagen innan nyår så jag blev hemma då eftersom jag inte var i skick att sätta mig och köra 30 mil enkel resa. Då mådde jag dåligt både fysiskt och psykiskt och det var 3 månader innan konkursen och en av mina anställda hade sagt upp sig och jag visste att jag skulle tvingas i konkurs om jag inte fick tag på en ersättare omgående. Men i min branch är det total brist på behörig personal att anställda. Jag fick i alla fall mysa med mina valpar över storhelgerna och unna mina vuxna hundar lite mer tid och engagemang. Men i tisdags flyttade valparna till sina nya familjer så nu är det tomt här. Just att planera för valparna och att finnas är för tiken under dräktigheten, valpningen oh valparnas uppväxt engagerar mig så mycket så då har jag en stor motivation att hålla mig vid liv, låta bli att skada mig själv och att klara av att hantera ångesten så jag slipper åka in till sjukhuset. Så nu är jag skadefri och har heller inte gjort något självmordsförsök sedan 5 månader tillbaka.
    Jag träffade min läkare igår och fick sätta ut den medicin som gjorde att jag inte kunde sova. Han diskuterade om att höja min anda medicin eller ge mig någon annan sort. Men jag vill inte byta eller justera något mer just nu. På sikt vill jag klara mig på mindre medicin och jag får så lått biverkningar så om jag nu kan klara av att ha de mediciner jag har utan några större biverkningar så vill jag inte mixtra med det. Jag är ändå lite stabilare nu även om jag har en tuff situation fortfarande. Än har jag inte fått något nytt jobb även fast jag försöker använda mig av de kontakter jag har och jag går regelbundet till arbetsförmedlingen. Ekonomin är en konstant stress men nu fick jag i alla fall lite pengar till sparkontot när jag sålde valparna och jag börjar på ytterligare en avbetalning på en företagsskuld nu i januari och de har jag inte utrymme för så jag kommer att få köpa mat för pengarna jag nu satte in på sparkontot. Jag har bestämt mig för att förlänga mitt ”livsförsök” lite till, försöka få ordning på mitt liv, skaffa mig ett jobb och fortsätta kämpa. Tankarna är stundvis mörka, men jag har i alla fall inga självmordsplaner i dagsläget och självmordstankarna kommer inte lika ofta.

    Hej! Jag hamnade i din tråd för att jag Googlade om att förstå min egen ångest och identifierade mig med din rubrik.

    Min livssituation är inte alls lika svår som din men jag känner igen mig i din känslomässiga utmaning – ångest, ensamhet och en rädsla att vara sårbar som är kvar från uppväxten.

    Jag förstår att du i din livssituation har flera utmaningar just nu – ekonomi och jobb, social kontakt eller trygg vänskap, svårt att få rätt vård, med mera.

    Det låter nu som att din situation är något förbättrad. Det är ju rätt fantastiskt att du gått från självmordsförsök till ”livsförsök” (väldigt bra ord, du verkar väldigt smart). Det inspirerar mig, för jag tänker att det går att ändra på den inställningen. Och även om det blir en tuff dag med ångest och självmordstankar så går det att igen välja ”livsförsök”.

    Jag vet inte vad jag vill säga här mer än att jag berördes av din historia. Och jag undrar: nu när du bestämt dig för ”livsförsök”, vad behöver du för att du ska må bra och vilja leva mycket? Dina hundar är viktiga förstår jag, och du söker jobb, samt balanserar dina mediciner. Vad behöver du mer i livet?

    Trådstartaren

    Jag behöver ett nytt jobb, mår inte bra alls av att bara gå hemma och vara understimulerad. Jag mår bättre när jag jobbar, får mindre sömnproblem, mer stimulans och känner mig inte lika ensam. Jag behöver en större ekonomisk trygghet då jag har fått stora skulder efter konkursen, så jag har fått ta ett stort banklån och har flera avbetalningar så pengarna räcker knappt till mat. Jag försöker hitta en pats att arbetsträna där de har möjlighet att anställa mig om allt fungerar bra. Arbetsförmedlingen är inte mycket till hjälp, så jag letar platser själv och kollar hela tiden vart de söker folk för då kanske de kan ta emot mig på arbetsträning. Att bara våga anställa någon som varit sjukskriven i 10 månader vågar inte alla anställda. Dessutom vill jag känna mig för om jag trivs på arbetsplatsen och hur mycket jag orkar med mig. Så i mitt livsförsök ingår det att försöka ordna ett nytt jobb, än att bara tänka att det inte är någon idé för att jag ändå ska dö. Men nu planerar jag för min framtid för vad jag skulle önska på lång sikt om jag skulle leva. Mina självmordstankar har minskat och mina självmordsplaner har försvunnit nu när jag börjat mitt livsförsök. Ofta sätter jag upp en tid för mitt livsförsök och tänker att jag under den tidsperioden ska leva oavsett vad som inträffar. Sedan förlänger jag tiden för mitt livsförsök så långt som jag känner att jag klarar av. Jag har valt att använda min terapeut så vi har skrivit ett skriftligt kontrakt under den tiden som jag gör mitt livsförsök och att jag inte ska skada mig själv, göra något självmordsförsök eller ta mitt liv under den tiden vi bestämt på kontraktet. En del kan tycka att ett sådant papper inte utgör något hinder. Men för mig är det så att jag också lovat en annan person att följa detta och då gör jag det för att inte svika min terapeut. Kan tilläggas att hon blev riktigt rädd efter mitt senaste självmordsförsök så tilliten mellan henne och mig har ökat nu när jag försökt vända det destruktiva och byta ut mina destruktiva tankar mot konstruktiva. Det är absolut inte lätt och vissa dagar är katastrofalt svåra att så ut, men min terapeut ställer upp mycket med stöd över telefon mellan gångerna vi ses och det har också hjälpt. Den enda som kan bestämma om mitt liv är värt att leva är jag själv och nu försöker jag göra det jag kan för att klara av mitt mående och att planera för framtiden, börja träffa folk igen och aktivera mig. Hur nattsvart mitt liv ändå varit så har jag ändå börjat bygga på stegen som kan ta mig ur det svarta hålet än att bara sitta kvar där och tycka att det är en omöjlig uppgift. Jag kan inte säga att jag kommer att lyckas med mitt livsförsök men jag jobbar hårt för att förändra det jag vill förändra för min egen skull. När man är som mest deprimerad är det omöjligt att ens tänka tanken att göra något för sin egen skull, eller att ens leva för sin egen skull, men då gäller det att hitta något sätt att ändå motivera sig själv. Kan jag inte göra det för min skull så får jag göra det för någon annans skull, tills dess jag klarar av att göra det för min skull.

     

    Hej igen ❤️

    Vad fint att du har hundkompisar! Djur är så fantastiska och kärleksfulla. Jag har själv två katter som jag älskar så mycket. Det är härligt att umgås med djur, dom är så kärleksfulla och dömer en aldrig.

    Att du går igenom en tid med depressivitet och ångest kan ses som något otroligt svårt och jobbigt. Men det man lätt glömmer bort är att människor växer, mognas och utvecklas av svåra tider. Så det är inte förgäves! Det är egentligen positivt att uppleva negativa stunder, hur knasigt det än låter.

    Jag förstår om du kan känna dig understimulerad av att inte ha ett jobb just nu, men det kommer att lösa sig. Det som är så bra med att ha hund också är att man alltid får regelbundna promenader. Motion kan verkligen hjälpa kroppen att slappna av. Brukar du promenera i skogen? Det tycker jag är väldigt rogivande. Lugnt och skönt och vackert 🙂

    I vårat samhälle så är många människor nästan lite beroende av att jobba (psykologiskt alltså, ekonomiskt är det ju nödvändigt). Folk undrar vad dom skulle göra med all tid om dom inte hade ett, och att vara arbetslös kan ses som något dåligt. Men det är det ju inte, ett jobb är ett jobb, inte hela ens liv. Man lever ju oavsett om man har ett jobb eller inte. Och att vara arbetslös en tid är det absolut inget fel på. Det tar den tid det tar. Jag har själv varit arbetslös ganska länge nu och söker jobb. Och jag vet att jag kommer hitta ett. Jag vet kanske inte exakt vilket eller när, men jag vet att det löser sig. Det är lätt att glömma bort att tiden medan man är arbetslös inte behöver vara ett enda stort moment att hitta jobb. Man får faktiskt njuta av att vara ledig och uppskatta ledigheten, precis som att man kan uppskatta att jobba.

    Jag tycker att det låter sunt att du helst vill klara dig utan mediciner, för mediciner är inget botemedel. Dom kan vara till hjälp, men dom kan även stjälpa en. Känner man att man för stunden verkligen behöver något så är det absolut inget fel med det. Och klarar man sig utan är ju det skönt, så slipper man biverkningar. Jag har själv ätit många olika antidepressiva och ångestdämpande, men är idag helt medicinfri.

    Jag tycker att det låter som att du mår lite bättre just nu, även om du har det kämpigt. Du är medveten om att du kan ha destruktiva tankar, och det verkar som att du kan se när du har destruktiva tankar utan att ta dom helt på allvar. Och att du istället kan ta till dig av konstruktiva tankar när du har såna. Du är medveten om att du inte är maktlös, du har kraften själv att välja vilka tankar som du vill ta till dig av. Det är en hjälpsam insikt. Ibland kan det vara lättare, ibland svårare. Men det är precis som det ska vara, det är det som får ens liv att utvecklas till ett mer harmoniskt sådant ❤️

    Trådstartaren

    Livet har sakta återvänt och jag har arbetstränat i en dryg månad nu och mår bättre och har mindre ångest. Sedan ett par veckor tillbaka är jag helt utan antidepressiva läkemedel och jag trappade ner den under två månaders tid och har inte upplevt några utsättningssymptom. Jag har närmar till känslorna nu, blir lättare glad och lättare ledsen, allt efter omständigheterna och vad dagen innehåller. Min ångest har minskat sedan jag slutade med medicinerna och även mina destruktiva tankar har minskat.

    Jag har ätit samma medicin och nästan alltid samma dos i 15 års tid och inte vågat sluta, men jag har alltid velat veta hur jag mår utan medicin men jag har varit så rädd för att komma ner mig igen för jag vet hur dåligt jag mått när jag bytt mediciner förut och behövt sluta men då har jag varit nere i djup depression. Nu slutade jag när jag mådde riktigt bra och än så länge har det gått bra. Men det tar 4 veckor efter att slutat som man kan ha utsättningssymtom så jag får vänta lite till och känna efter hur jag mår. Skulle jag komma ner mig igen så får jag börja med medicinen men bara ligga på en låg underhållsdos ett längre tag. Det är inte att rekommendera att sluta med medicinerna utan att ha pratat med läkaren.

    Men jag har ingen fast läkare längre och valde att göra detta på egen hand och på eget ansvar. Men ni som äter medicin, fortsätt med det tills ni mått bra under en riktigt lång period och prata med er läkare innan ni ev, trappar ner.

    Jag har inte sagt något till min terapeut, hon har märkt på mig att jag mår bättre, har mindre ångest och är lite gladare. Men hon vet inte att jag slutat med medicinen. Hade jag talat om det för henne i januari hade hon bara letat efter tecken på depression och varit misstänksam över mitt mående varje gång jag kom dit och det orkade jag inte med. Nu ville jag veta om hon märkte skillnad på mitt mående och inte bara skylla reaktioner på jobbiga händelser på att jag slutat med medicinen. Det är naturligt att bli ledsen över jobbiga händelser.

    Igår grät jag i 30 min, för jag tog mig tid att sörja och släppa fram de känslorna. Men sedan avbröt jag för att inte fastna helt i det och valde att aktivera mig och tänka på annat. Jag känner inte att jag vill gräva ner mig helt i sorg utan jag får ta fram sorgen, känna på den en stund och sedan stoppa tillbaka den igen och stänga locket. Jag har så mycket att bearbeta, både sorg för de människor och hundar jag förlorat nu på senare tid men också alla traumatiska händelser och kriser jag behövt gå igenom. Jag har inte varit tillräckligt stabil innan för att kunna tänka mig att bearbeta mina trauman men nu känner jag att det kanske är dags. Jag behöver i så fall remiss till traumaenheten och jag har inte bett om det än. Är det någon som läser min tråd som gått igenom en traumabehandling och vill berätta lite om hur det är?

Visar 10 inlägg - 97 till 106 (av 106 totalt)
105

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.