Hem > Forum > Hopplöshet > Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.

Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.

Visar 12 inlägg - 85 till 96 (av 98 totalt)
97
  • Trådstartaren

    Jag går i DBT-terapi sedan 2,5 år sedan och det är den terapi som fungerar bäst för mig. Jag har provat att gå i KBT i 15 år men det var bara min första psykolog som hjälpte mig, sedan har jag gått hos otaliga psykologer, psykiatrisjuksköterskor och skötare med KBT inriktning, Vissa perioder enbart för stödsamtal, ej terapi. Men det har inte gett något resultat alls utan jag har bara stått och stampat på samma ställe. Jag vill inte att hela samtalet går ut på att prata om hur dåligt jag mår, jag vill veta hur jag ska kunna må bättre istället. DBT-terapin är det som gett mig redskap att hantera ångesten och jag har fått upptäcka mina känslor på ett helt nytt sätt. Jag får fler strategier för att hantera ångest, svåra tankar och relationer. Men det sista året har min utveckling gått baklänges då jag skadat mig oftare och svårare och sista halvåret har jag gjort några självmordsförsök. Allt detta beror på problemet med företaget och konkursen. Nu försöker jag komma på fötter igen men det är svårt och jag är fast i min djupa depression. Ekonomin är körd i botten och jag skulle behöva ett vanligt löntagarjobb för att får rätsida på ekonomin men jag mår för dåligt för att ens orka söka jobb. En flytt till en annan ort och en nystart skulle kunna hjälpa mig en hel del med att få ett jobb inom samma yrke, men det finns ingen ork till detta nu och jag vill ha kvar mina vårdkontakter här lite till. Jag är inte redo för en flytt eller att komma igång och jobba. Även om ett jobb kanske skulle få mig att må lite bättre men då måste det vara ett jobb jag klarar av och där jag trivs. I onsdags fick jag ett riktigt högst ångestpåslag och var nära att skada mig men jag fick för ovanlighetens skull prata med dem på psykakuten tills jag lugnat mig, de brukar ofta inte ha tid att prata. Det var lunchtid så jag fick inte tag på min terapeut men när hon kom tillbaka efter lunchen så ringde hon upp mig och jag fick sedan komma dit och prata med henne lite extra. Så jag klarade av det ångestpåslaget, men det for många tunga destruktiva tankar genom mitt huvud när jag hade så svår ångest. Jag har börjat lära mig mer om att säga till, och att säga ifrån. Livet är tungt men färre personer har fått min tillåtelse att trampa på mig, jag sätter mer och mer självrespekten i fokus.

    Trådstartaren

    Jag har sovit dåligt flera nätter så jag känner mig totalt utmattad dagtid. Sömnlösheten beror delvis på att jag ändrat på mina mediciner men också på all ekonomisk stress. Jag släpade mig ur sängen idag, rastade hundarna och gav dem mat, lagade sedan lunch till mig själv och åt. Frukost har jag inte ätit på länge och nu kommer boendestödet 11:30 för att se till att jag äter och då kan jag inte äta frukost bara någon timme innan. Det är egentligen för tidigt för mig att äta lunch 11:30 men samtidigt så får jag tänka på att jag har resten av dagen fri sedan om jag vill göra något.
    Jag var tvungen att laga bilen denna månaden så jag har inga pengar kvar alls till matkontot och det fattas en tusenlapp till mina räkningar så jag vet inte hur jag ska lösa det. Jag ska se om jag har lite saker att lägga ut på olika köp&sälj sidor på facebook. Förhoppningsvis får jag in lite småpengar. Livet känns tungt och det är extra jobbigt när jag vet att det blir tufft även med maten då jag inte har så mycket kvar i frysen och det börjar bli tomt i skafferiet också.
    Jag måste hitta en lösning, jag orkar inte fortsätta leva på marginalen hela tiden. Depressionen blir bara värre av att ha ont om pengar och att jag dessutom inte sover ordentligt. Jag hade behövt jobba för ekonomins skull men jag vet inte vad jag ska söka för jobb. Inom mitt yrke finns det gott om arbete men då skulle jag behöva flytta och det orkar jag inte riktigt med riktigt än. Ska jag söka inom andra yrken så är det få jobb som jag är behörig till att söka och jag måste kunna klara av jobbet både fysisk och psykiskt. Det känns bara riktigt jobbigt att fatta ett beslut. Än känner jag mig inte redo att flytta härifrån och jag vill gärna ha kvar min terapeut lite till.

    Trådstartaren

    Jag kämpar på. Medicinjusteringen jag gjorde för ett par veckor sedan har gett effekt så jag har sakta men säkert börjat må lite bättre. Igår sökte jag ett jobb, på annan ort. Jag vet inte hur jag ska få kraft och energi till att orka flytta, men jag behöver få börja om på nytt och få mer distans till konkursen. När jag är ute så träffar jag ofta på gamla kunder eller f.d. anställda. Jag vet inte än om jag lyckas få något nytt jobb men jag måste börja någonstans. Jag skrev in mig på arbetsförmedlingen förra veckan och ska på mitt första möte där i morgon. Jag hoppas arbetsförmedlingen och försäkringskassan kan samarbeta lite så jag kan gå direkt ifrån sjukskrivning till arbete. Det kan ta flera månader att få ett nytt jobb så jag vill gärna börja planera för det redan nu även fast jag fortfarande mår för dåligt för att orka med att jobba, men snart skulle jag vilja börja, i alla fall på deltid. När almanackan är blank så mår jag inte bra, jag måste planera för framtiden för att jag ska kunna orka. Min terapeut tycker jag går för snabbt fram, men jag känner mig redo nu att dra igång. Det är bara 6 veckor sedan jag blev inlagd senast och var mer upptagen med att försöka ta död på mig själv än att försöka leva. Men nu gör jag allt för att försöka leva och att planera in något i min framtid är ett steg i rätt riktning.

    Trådstartaren

    Jag började må lite bättre efter medicinjusteringen. Men jag kom ner mig otroligt mycket tidigare i veckan när en av mina vänner försvann, varken polisen eller missing people har hittat henne. Jag vet att hon mått väldigt dåligt och vi har båda varit inlagda på psyk samtidigt, så det var där jag lärde känna henne, när vi delade rum. Vi har sedan fortsatt träffas och vi kunde ha riktigt långa djupa samtal. Det har varit flera tuffa månader för både henne och mig och vi har kämpat med måendet och självmordstankarna. Nu är hon spårlöst borta. Jag är så ledsen och mår så fruktansvärt dåligt. Jag kan bara spekulera i vad som hänt, men det ser mörkt ut och jag valde att inte deltaga i skallgången för om hon hittas död så vill jag inte vara närvarande. Min allra högsta önskan är att få höra hennes röst igen och få besked om att hon är välbehållen. Jag hoppas bara de hittar hennes snart så vi alla kan få veta vad som hänt. Jag har gråtit mycket och mått väldigt dåligt och knappt kunnat sova alls.

    Trådstartaren

    Min vän hittades avliden, så det känns så otroligt jobbigt. Så jag mår riktigt eländigt dåligt. Jag sökte på psykakuten samma kväll som min vän hade hittats, då jag mådde så dåligt att jag inte kunde hantera ångesten utan att riskera att skada mig själv. Så jag blev inlagd men första natten på avdelningen var fruktansvärd, jag kunde inte sova, hade ångest och mådde dåligt att jag bara grät och fick prata med nattpersonalen. Framåt morgontimmarna är det en patient som jag delar rum med som väljer att försöka avsluta sitt liv. Jag var vaken då och hade pratat med tjejen precis innan men hänvisat henne att prata med personalen, vilket hon också gjorde, men de avvisade henne bara och då valde hon att göra det hon sedan gjorde. Jag kommer inte gå in på några detaljer, men det var riktigt tufft. Jag fick pratat med läkaren på eftermiddagen sedan och hon försäkrade mig att det gått bra för tjejen som jag delat rum med.
    Jag har också mått så dåligt att jag gjort ”dumma saker” när jag varit inlagd i ren desperation då jag inte klarat av att hantera ångesten och personalen inte har tagit sig tid att prata med mig utan bara avfärdat mig med den mest vanliga kommentaren ”jag har inte tid”, eller utsatt mig för kränkande kommentarer och inte lyssnat på mig när jag talat om att jag har mer ångest än jag klarar hantera.
    Jag var så rädd nu när jag blev inlagd att jag skulle hamna på någon av de två avdelningarna där det absolut inte fungerat för mig att vara, där jag utsatts för kränkning efter kränkning. Jag har anmält båda de avdelningarna till patientnämnden och väntar på att få en tid för ett möte med berörda chefer som patientnämnden lovat att boka åt mig.

    Trådstartaren

    I morse ringde chefen för psykiatrin upp mig och bokade in mötet jag ville ha med dem, så det kommer att vara med representanter ifrån båda avdelningarna jag anmälde till patientnämnden. Jag fick en tid om tre veckor och alla tankar på vad som hänt under mina inläggningar och alla kränkningar jag utsatts för har gjort att jag fått extra mycket ångest idag och mina självskadetankar och självmordstankar har ökat, men det är för att jag tänker på allt som hänt och hur dåligt jag då mått. Jag hoppas det blir en bättre dag i morgon för jag orkar inte ha så här mycket ångest. Än så länge har jag hanterat det och har varit skadefri i 2,5 månader. Tankarna är extra jobbiga ikväll men jag försöker tala om för mig att det bara beror på minnen som dök upp i mitt huvud idag. Jag vet ju hur dåligt jag mått under mina inläggningar och nu har den ångesten kommit upp till ytan igen.

    Trådstartaren

    Jag fick så sjukt mycket ångest idag. Så jag ville bara skada mig eller göra ett nytt impulsivt självmordsförsök. Orkar inte med hela den här svåra situationen. Men jag hejdade mig själv och ringde och pratade med mobila akutteamet och tog även min ångestdämpande medicin jag annars ogillar att använda och helst undviker. Det är en hel del efterslängar ifrån konkursen som var för 7,5 månader sedan. Jag har ringt upprepade gånger till billeasingföretaget som sålt mina företagsbilar och sedan skickat slutfakturor på det två bilar som såldes med underskott. Jag har betalat in detta med lånade pengar. Men nu vill de via inkasso kräva mig på 45 000 kr extra i avgift för deras omkostnader vid försäljningen av de tre bilarna. Jag vet inte hur jag ska få tag på de pengarna och jag vill inte att det ska gå via inkasso utan jag har under två månaders tid bett om en faktura på den aktuella skulder. Det ger mig så sjukt mycket ångest.
    Dessutom hade jag möte igår med arbetsförmedlingen och försäkringskassan en de ser mig i princip som arbetsoförmögen fast jag vill komma ut i arbete igen för jag mår inte bra av att bara gå hemma och jag måste få en högre inkomst för att kunna klara av att försörja mig. Jag har inte haft råd att köpa mat ens sedan konkursen utan min pappa har kommit hit och köpt några kassar mat åt mig varje månad. Men mina pengar räcker inte till för alla avbetalningar på företagsskulderna och för att betala mina egna fakturor. Jag går på knäna och jag ser inget slut på eländet. Jag sade att jag ville arbetsträna på ett företag med anställningsmöjligheter men fick då en tillrättavisning om att arbetsträning inte gick ut på att få en anställning utan bara för att komma upp i timmar för att sedan kunna söka jobb. De hade också mycket förutfattade meningar och tyckte inte att jag var redo för att arbetsträna utan ska skicka mig på gruppträffar på arbetsförmedlingen under 2 månaders tid för att förbereda mig så jag blir redo för arbetsträning. Men jag vill komma igång nu, jag mår inte bra av att bara gå hemma. Så jag får helt enkelt gå runt försäkringskassan och arbetsförmedlingen, söka jobb själv och sedan bara tvärt avbryta min sjukskrivning. Nästa vecka blir också tuff för då har jag möte med psykatrichefen om min anmälan till patientnämnden. men patientnämnden stöttar mig inte alls och tänker inte följa med på det mötet för det var inte deras uppgift alls, fast jag blivit lovad att de skulle vara med.  De ringde mig idag och sade att de inte kunde vara med på mötet och kallade alla kränkningar jag blivit utsatt för i vården för ”missförstånd”.  Så de skulle bara invänta svar ifrån vården efter mötet och sedan kontakta mig. Jag blev så ledsen att jag bara grät efter den kommentaren. Det har bara blivit sak på sak nu. Jag är bara så ledsen och har så mycket ångest. men jag kämpar på denna eländigt jobbiga kväll och hoppas det blir bättre i morgon.

     

    Trådstartaren

    Den här veckan har varit så fruktansvärt tuff. Dels hade jag ett möte med verksamhetschefen för psykiatriska slutenvården plus avdelningscheferna för de två avdelningarna jag anmälde till patientnämnden för kränkande bemötande och allvarlig felbehandling. Men verksamhetschefen lyssnade inte alls utan var arrogant och besvärlig och sedan fick han allt mer myror i brallan och sade att han var tvungen att gå när han märkte att han inte kunde styra över samtalet på andra saker än just det som var besvärliga för honom och hans verksamhet. Han ville bara hävde sig genom att tala om hur mycket pengar han lagt på utbildning och kurser för personalen. Mötet tog all min energi, men det var viktigt för mig att få berätta om min upplevelse, de hade redan fått min skriftliga redogörelse. Men det var viktigt för mig att påtala flera punkter där det var tvunget till att ske en förbättring för att jag överhuvudtaget skulle känna mig trygg över att söka vård igen.
    Jag har också varit på begravningen nu och sagt farväl till min väninna, det var en fin begravning men det tog hårt på mina känslomässiga och fysiska resurser. Min ekonomi är helt körd i botten och besvikelsen är stor över att försäkringskassan och arbetsförmedlingen dömer ut mig totalt och inte ens tillåter mig att börja arbetsträna utan de vill bara att min läkare ska fortsätta sjukskriva mig fast min läkare skriver i sjukintygen att det inte finns några hinder för aktivitet. Men försäkringskassan ser bara hinder, jag vet att jag har stora begränsningar men jag har absolut inga hinder och vill jag arbeta så tycker jag att jag ska få chansen att prova. Jag mår inte bra av att bara gå hemma, jag känner mig ensam och understimulerad och jag orkar snart inte titta på det här väggarna längre. Livet är tungt men jag vill känna att jag har en framtid, för jag vet inte hur jag annars ska orka fortsätta. Den här veckan har jag misskött min diabetes en hel del, men jag har på sätt och vis unnat mig det då jag inte velat använda mig av självskadebeteendet för självmedicinering. Jag har hållit mig skadefri i tre månader nu, men det är riktigt kämpigt.

    Hej.

    Det va tufft att läsa dina inlägg…

    Varje historia är ju unik, och det är svårt att jämföra.

    Min resa har väldigt många likheter, och jag kunde verkligen känna din smärta när jag låste.

    Hoppas verkligen du mår bättre idag.

     

    Kram

    Trådstartaren

    Det börjar sakta bli lite bättre igen. Men det har varit en riktigt tuff period och snart är det jul, viket alltid känns extra jobbigt. Men jag mår lite gott ändå när jag har mina två små valpar som snart är 5 veckor gamla och växer så de knakar. Det blir tomt sedan när de flyttar ut.

    Hej

    Jag blir så ledsen när jag läser dina inlägg.

    Att de ska vara så svårt at få rätt hjälp.

    Känner igen mig i dig. Gråter för oss.

    Håll ut snälla du. Dina ord har hjälp mig.

    Vi får kämpa.

    Trådstartaren

    Jag kämpar och kämpar. Hoppas jag kan få rätsida på mitt liv igen. Oron för framtiden är stor och jag vet inte hur jag ska kunna komma ut i arbete och jag vill heller inte behöva minska min inkomst. Men eftersom jag bara har ha en eftergymnasial yrkesutbildning så vet jag inte vad jag ska göra för det är svårt att få tag på ett arbete utan krav på yrkesutbildning och det kommer troligtvis ge mig lägre betalt. Att söka jobb inom min egen branch känns för tufft att göra, jag kan lätt få ett jobb då men rent psykologiskt och stressmässigt känns det för jobbigt. Kan jag bryta av och göra något helt annat så gör jag gärna det. Jag funderar på att sätta min på skolbänken igen men då måste jag känna mig motiverad och veta vad jag vill, just nu mår jag för dåligt för det. Jag ska till arbetsförmedlingen igen på tisdag och då ska jag ta med mig förslag på företag där jag kan tänka mig att att arbetsträna, men jag har ingen aning om vad jag ska ge för förslag.

Visar 12 inlägg - 85 till 96 (av 98 totalt)
97

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.