Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.

Känner precis samma sak just nu…Fick diagnosen depression  och social fobi för 5 år sedan, ibland det känns bra,ibland riktigt dålig. Men för första gång från länge det är så dåligt och jag kan inte säga varför,allt ser bra ut i mitt liv. Jag orkar inte vakna,äta,göra något..Vet inte om jag ska vänta tills det går över eller om jag ska be om hjälp..Orkar inte berätta om allt,igen.

[Pink Nynari]

Anonym skrev:

Känner precis samma sak just nu…Fick diagnosen depression och social fobi för 5 år sedan, ibland det känns bra,ibland riktigt dålig. Men för första gång från länge det är så dåligt och jag kan inte säga varför,allt ser bra ut i mitt liv. Jag orkar inte vakna,äta,göra något..Vet inte om jag ska vänta tills det går över eller om jag ska be om hjälp..Orkar inte berätta om allt,igen.

Alla går vi igenom kriser i livet oavsett om det ser bra ut för alla utomstående som inte kan se hur livet ser ut på insidan, hur känslorna ibland kokar över och hur det ibland känns som ett stort svart hål i bröstet, eller när man känner sig totalt tom och likgiltig och inte kan glädjas ens åt det man brukar gilla eller tycka om.

Hej! Känner igen mig precis i allt ovanstående. Jag har det extra dåligt just nu, vill bara dö. Ber till Gud varje dag att han ska ta mitt liv, jag är inte religiös, mer desperat. Har mer eller mindre mått dåligt hela mitt liv. Social fobi och ångest. Har provat det mesta; terapi, antidepressiva, “självmedicinering” m.m. Inget har hjälpt och nu ser jag inte att det finns någon lösning alls. Känner mig helt slut, utmattad, orkar inte mer.

[Pink Nynari]

Det är ett tag sedan jag skrev i denna tråden. Måendet har växlat mycket, allt från neutralt läge med lite framtidsplaner till ett tungt mörker med stora tvivel på om det någonsin kan bli bra igen och att jag får ordning på livet. I måndags fick jag ett inkassokrav på ett stort belopp och jag har ingen möjlighet att betala det, men jag ringde till både företaget som skickat fakturan och inkassobolaget för att försöka bestrida fakturan. Rädslan att hamna hos kronofogden är enormt stor. Så min ångest bara ökade och ökade och det hjälpte inte med att ta min behovsmedicin och jag ringde till psykakuten men de hade inte tid att prata, så tyvärr skadade jag mig och fick ta ambulansen in till sjukhuset. Nu har jag legat inlagd på psyk sedan tidigt i tisdags morse. De tar för givet att det var ett självmordsförsök men det var inte det utan bara mitt sätt att dämpa ångesten och dämpa självmordstankarna. Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.

[Pink Nynari]

Jag har inte skrivit i den här tråden på ett tag. Jag är inlagd på psyk sedan 3,5 veckor tillbaka. Livet är för tufft just nu. Efter två veckor på psyk så blev jag konverterad till tvångsvård LPT. Det är första gången för mig som jag får LPT. Jag mådde inte bra och de tvingade mig att dela rum med en tjej som rökte i rökrummet men det fungerar inte för mig då jag har mycket svår astma. Läkaren ville inte att jag skulle skriva ut mig. Jag sade att jag stannar gärna men jag måste få ett rum utan rök/parfym-lukt på grund av min astma. Men de kunde inte ordna det sade de till mig och då sade jag att jag inte kunde vara kvar. Så då fick jag ett LPT. Tre timmar senare tyckte personalen synd om mig då jag bara satt i deras samtalsrum på en vilfåtölj där jag spenderat totalt 7h den dagen så då gav de mig ett enkelrum så jag kunde få ett rum där jag kunde andas. Så då gick det bra minsann. Jag har känt mig ledsen, arg, bitter och kränkt. Hela in levnadsglöd har slocknat. Sista 1,5 veckorna har jag haft vak nästan kontant. Tre gånger har läkaren tagit bort vaket men det har bara gått några timmar så har personalen på nytt satt mig på vak då jag mått så dåligt att de inte vågat lämna mig ensam. Jag vet inte hur jag ska kunna komma på fötter igen. De har kört runt mig på avdelningarna och nu är jag på nytt tillbaka på samma avdelningen jag var först på och fick LPT. Jag har inget som helt förtroende för överläkaren på den här avdelningen och jag blev så ledsen när han sade att jag var tvungen att stanna kvar på hans avdelning tills jag mådde så bra att jag kunde skrivas ut. Men jag vill tillbaka till den förra avdelningen för där mådde jag mycket bättre men då har de hyrt in sig i lokaler som ligger 15 min ifrån sjukhuset och jag hade så dåliga värden (infektion plus blodbrist) så de vågade inte ha kvar mig där eftersom de inte hade läkare nattetid och jag hade allt för lågt blodtryck. Så de skickade hit mig men jag vill tillbaka dit igen när mina värden är bättre. Men det har överläkaren här bestämt att jag inte får och det har fått mig att tappa hoppet om att kunna må bra igen för just nu gör det mig bara sjukare istället för friskare att vara inlagd. Jag blir bara mer och mer desperat för varje dag som går på den här avdelningen.

[Pink Nynari]

Jag är kvar på psyk och jag blir bara mer och mer frustrerad över att tvingas vara kvar här. Idag fick jag 4h permission med en anhörig och det var hur sköt som helst att komma ut från den här eländes avdelningen. När tiden började ta slut och det var dags att åka tillbaka till sjukhuset ökade genast ångesten. Jag orkar inte vara här eller stirra på dessa väggar längre och jag har varit inlagd över en månad nu. Jag vill bara att det ska ta slut, jag har varit här allt för länge. Kan jag inte bli utskriven eller flyttad till en annan avdelning inom den närmsta framtiden är jag frestad att försöka rymma eller att skada mig så svårt att de måste flytta mig till en somatisk avdelning. Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen och det känns riktigt jobbigt att det är på obestämd tid. Det kan ju vara kort men också dröja flera veckor/månader innan jag kommer hem. Jag försöker låta bli att skada mig för att bli utskriven snabbare men jag kommer inte kunna hålla mig motiverad speciellt länge till att låta bli. Den här miljön triggar mig och det har blivit än stökigare på avdelningen som är helt överbelagd. Jag vill inte vara här alls, jag orkar inte med det och nu har de kommit så många rökare till avdelningen att jag mest sitter på rummet och isolerar mig för att undvika ett astmaanfall. Idag tog jag över halva min dygnsdos på min snabbverkande astmamedicin och jag befarar att jag snart är uppe i maxdosen och att det ändå inte kommer att räcka till. Jag oroar mig en hel del för att det ska bli problem. Jag mår heller inte bra av att bara sitta på rummet och isolera mig. Telefonen och datorn är det enda jag har som sällskap men det räcker inte riktigt till.

Skönt att höra ifrån dig. Har följt din tråd. Du ska veta att du blir lyssnad på.  Livet är inte lätt. Ett andetag i taget, men det är inte lätt.  Stor styrkekram.

[Pink Nynari]

Nu har jag äntligen fått komma hem. Kändes som en riktig lättnad att få komma hem och jag mådde riktigt bra av att få vara hemma. Men nu efter två dagar hemma har jag fått hög ångest igen och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vill absolut inte tillbaka till psyk. Känns som jag inte har någonstans att ta vägen. Ensamheten är jobbig och oron över framtiden gnager hela tiden.

Du behöver en kontakt utanför sjukhuset. Har du fått hjälp med att komma i kontakt med en psykolog?  Har du fått någon behovsmedicin mot din ångest ? Har du någon som du känner att du kan ringa upp och få prata med en stund? Jag mår själv inte alls bra just nu. Min psykolog och min terapeut är på semester. Min kompis, som är min livlina är bortrest och för ett par dagar sedan ringde jag  en självmordslinje, men där fanns ingen som hade tid att prata, däremot kunde man skriva och de lovade svar inom tre dagar. Vad är det för värld vi lever i ??  Jag vill leva, men jag orkar inte med ångesten och känslan av meningslöshet.

[Pink Nynari]

Anonym skrev:

Du behöver en kontakt utanför sjukhuset. Har du fått hjälp med att komma i kontakt med en psykolog? Har du fått någon behovsmedicin mot din ångest ? Har du någon som du känner att du kan ringa upp och få prata med en stund? Jag mår själv inte alls bra just nu. Min psykolog och min terapeut är på semester. Min kompis, som är min livlina är bortrest och för ett par dagar sedan ringde jag en självmordslinje, men där fanns ingen som hade tid att prata, däremot kunde man skriva och de lovade svar inom tre dagar. Vad är det för värld vi lever i ?? Jag vill leva, men jag orkar inte med ångesten och känslan av meningslöshet.

Jag har en terapeut på öppenvården men hon tar semester nästa vecka och min pappa som jag har god kontakt med kommer snart resa utomlands och vara borta en hel månad. Så den värsta tiden på sommaren börjar nu när det gäller ensamhet och svårighet att få stöttning när jag mår dåligt. Jag har behovsmedicin men det fungerar dåligt, jag var utan behovsmedicin 10-12 år då det fungerade för dåligt och jag för mycket biverkningar. Men så fick jag prova ingen då jag då det var för svårt för mig att hantera ångesten.

Kan du se på film, lyssna på musik eller läsa för att distrahera tankar och ångest? För mig är det väldigt mycket Netflix just nu för att slippa tänka och känna. Känner så väl igen mig i det du beskriver. Det är så hemskt att befinna sig i detta ingenmansland som ångesten försätter en i, men du har klarat så mycket redan , tänk på det.  Stor kram.

[Pink Nynari]

Första två dagarna efter att jag kom hem ifrån psyk mådde jag bra, kände mig lättad och det var som en stor tyngd lyft sig ifrån mina axlar. Men sedan började jag må sämre igen, kände mig ensam, oroade mig för framtiden och ekonomin, oroade mig för vad jag ska jobba med efter sjukskrivningen, fick ångest, självmordstankar och självskadetankar. Hade ångest över att känna att jag inte hade någonstans att ta vägen om jag skulle må allt för dåligt då jag inte vill tillbaka till samma sjukhus igen där jag blivit så illa behandlad och jag vill aldrig någonsin få ett LPT igen. Min terapeut tar semester nu och min pappa som stöttar mig mycket åker snart utomlands och är borta en hel månad. Så det får mig också att må sämre, att veta att jag inte kan få samma stöttning och att ha möjlighet att prata av mig när jag börjar må för dåligt. Sommaren känns så lång och så tom. Jag har ingen hundvakt heller när min pappa åker iväg så vill jag göra någon utflykt någonstans så måste jag ta med mig dem, vilket inte alltid fungerar om man besöker någon vän som bor långt ifrån.