Hem > Forum > Hopplöshet > Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.

Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.

Visar 12 inlägg - 205 till 216 (av 218 totalt)
217
  • Trådstartaren

    Mobila akutteamet har kört mig till psykakuten då jag mår så dåligt att jag inte klarar hantera det. Tyvärr samma läkare som de sista tre gångerna jag var här och som skickade hem mig utan läkarbedömning. Så jag vet inte hur det kommer att gå men mobila teamet känner mig rätt väl och tog en lång rapport med personalen så jag får se vad som händer.

    Trådstartaren

    Det är tufft. Läkaren igår ville skicka hem mig men jag pratade med sjuksköterskan som övertalade läkaren så då valde han att lyssna och lade in mig. Men den ökända idiotläkaren jag anmälde till IVO skrev ut mig idag på morgonen. Jag gick direkt ner till psykakuten men då hade idiotläkaren ringt dem och nekat mig vård så jag blev inte ens insläppt så jag satte mig några meter ifrån ocj tog upp telefonen och ringde min terapeut. Men rätt vad det var kom två väktare vars uppgift var arr avvisa mig ifrån sjukhuset. Men jag berättade hur illa det var med läkaren och psykvården och mitt mående. Så väktarna såg genom fingrarna och lät mig sätta mig i kaffeterian istället. Sedan kunde min terapeut prata med chefer och chefsläkare så jag fick komma tillbaka till psykakuten men två gånger till vägrade personalen öppna så tillslut kom chefsläkaren hit i egen hög person så de var tvugna att låsa upp och låta mig vänta i väntrummet. Nu blir jag inlagd igen på samma avdelning så fort idiotläkaren gått hem för dagen och han gör sin sista arbetsdag idag så han slutar och det känns dom en lättnad.

    Oj, vilken pärs! Det är inte okej att vägra dig tillträde till psykakuten! Skönt att den ökände läkaren slutar. Jag hoppas att resten av personalen tar väl hand om dig.

    Trådstartaren

    Det är tufft och jag känner mig totalt utmattad. I morgon ska jag har läkarsamtal med en läkare jag har förtroende för så det känns lite bättre nu även om jag inte mår bra alls, men det är någorlunda under kontroll även om ångesten kan vara på gränsen till vad jag klarar av så har jag i alla fall inte kommit över den gränsen än. Det har varit lite stökigt på avdelningen men jag har bara dragit mig undan och så har jag sovit en del på förmiddagen och en stund efter lunchen. Men eftermiddagen och kvällen har jag försökt hålla mig vaken. Jag har knappt sovit alls de sista dygnen så jag är totalt utmattad.

    Hoppas du får sova och kan återhämta dig ännu mer. Att vara utmattad rår ju på psyket något fruktansvärt! Man har ingen marginal kvar. Hoppas du blir väl mottagen nu också när idiotläkaren lämnar. Du behöver all omsorg! Kan du äta?

    Jag önskar av hela mitt hjärta att du kan stå emot impulserna och att du har kontroll över måendet snart och inte tvärtom som det varit så länge. Kämpa vidare! Du är stark och du vill leva! Stor kram

    Trådstartaren

    Jag har börjat tveka och är inte längre tvärsäker på att jag vill dö och har sista två tillfällena avbrutit mig själv mitt i på grund av att jag börjat tvivla och sedan tappat kraften jag behövt för att kunna slutföra det. Men då har jag varit ordentligt svårt skadad och vid de tillfällena har jag sökt på psykakuten mennjag har blivit avvisad. Nu sist så avvisades jag på dagtid och kunde få hjälp av min terapeut och cheferna för att ändå få hjälp. Det är i alla fall en lättnad att få slippa idiotläkaren.

    Det går i alla fall något bättre men jag är totalt utmattad och onormalt trött så jag övertalade dem att ta prover på mig och det var några prover som ej var bra som också orsakar depression för min sköldkörtel fungerar inte riktigt som den ska så de ska komplettera med nya prover idag. Blod värdet var också lågt. Så jag hoppas jag kan få mer hjälp nu att komma ur depressionen.

    Jag kämpar på nu, det är långt ifrån bra men jag har i alla fall en planering nu då det känns lite bättre.

    Det är bra att ett tvivel har fått fäste i ditt medvetande. Att du känner att du inte vill dö. Du har ju allt på att vinna på att leva, även om det är tufft. Kan du prata om detta med terapeuten?

    Vad sa proverna mer? Jag hoppas du kan få hjälp med om du har eventuella brister. Du behöver också vila/sömn för återhämtning och att kunna orka. Hur är det med sömn och mat?

    Kram till dig

    Trådstartaren

    Jag har kunnat varva ner lite mer sista två dagarna och jag har sovit en del på förmiddagen och efter middagen. Det har varit lite si och så med nattsömnen som vanligt, dels på grund av att det varit stökigt på avdelningen men också att jag har svårt för att sova mer än några få timmar i taget. Innan kunde jag i princip aldrig sova på dagen men nu har jag gjort det sista två dagarna och jag känner mig totalt utmattad. Jag äter ganska lite men äter i alla fall oftare nu när jag är på sjukhuset men det är långt ifrån all mat som smakar för mig och jag har ingen aptit alls. Men jag har börjat få tillbaka hungerkänslorna i alla fall. Proverna visade låga nivåer på T4 och lågt Hb. TSH var på gränsen men fortfarande normalt. De tar nya prover på fredag och jämför.
    Jag känner mig konstant ledsen och sista 5 dagarna innan jag sökte vård på nytt på psykakuten så grät jag bara. Det är först nu som jag klarar släppa ut känslorna, innan så höll jag dem inne tills det inte gick längre. Men nu när jag hela tiden är bland folk så vill jag inte gråta och håller det inne igen och då blir det genast lite tuffare. Så ångesten finns där ändå även om den varit lite lägre ett par dagar när jag varit totalt utmattad. Ovissheten är svår, dels för att jag inte vet hur det går med remissen till specialistvården och dels för att jag inte vet hur det kommer att gå med min anmälan till IVO. Jag fick veta idag att idiot-läkaren inte slutat helt utan fått tjänstledigt i 6 månader och sedan ska komma tillbaka hit. Jag hoppas han är av med legitimationen innan dess. Men jag vet inte om de avslår min anmälan eller hur de gör.

    Trådstartaren

    Idag har jag mest legat och vilat eller sovit på förmiddag och efter lunch. Sedan fick jag ett kort läkarsamtal och fick veta att de inte behövde skriva ut mig riktigt än men det verkar som de inte ä så intresserade av att ha mig kvar här på avdelningen så jag får se vad som händer. Har jag tur får jag stanna veckan ut men jag tror inte jag får stanna något längre tag. Jag har haft lite mer ångest nu på eftermiddagen och kvällen, jag har känt mig ledsen men inte kunnat släppa ut mina känslor alls då jag hela tiden har folk omkring mig och jag sover på en 4-bäddars sal där det är helt öppet och det finns inga draperier eller vikväggar mellan sängarna så det går inte att få något privatliv alls och skulle jag gråta på rummet skulle medpatienterna bli oroliga. I morgon har jag en del vårdmöten inplanerade, både somatiskt och psykiatriskt, så det händer en del i alla fall. Men jag oroar mig en del inför den ovissa framtiden och jag mår så pass dåligt att jag bara klarar av att ta en liten stund i taget. Jag hoppas det blir bra vårdmöten i morgon, men jag känner mig riktigt nervös.

    Trådstartaren

    Jag har inte skrivit på ett tag. Det är som vanligt på den här avdelningen, jag får en sängplats, mediciner, mat och kränkningar, total förvaring. Jag hade en konflikt med nattpersonalen när lade in en rökare på mitt rum mitt i natten fast jag har svår astma och sedan inte kunde vara alls på rummet. Sjuksköterskan bara ignorerade mig och gick och stängde dörren för att hon inte ville prata med mig. Jag hoppas på att snart få besked om att jag kan byta avdelning, för det är svårt att stå ut här även fast idiot-läkaren har tjänstledigt och inte är här. Det är lugnare utan läkaren här men jag orkar inte ha konflikter med personalen då och att de äventyrar min säkerhet och bryter mot patientsäkerhetslagen när de försöker tvinga mig som svår astmatiker att dela rum med rökare. Jag fick så svår ångest att jag aldrig hade klarat av att hantera det om inte en väldigt trevlig personal fortsatt prata med mig resterande del av natten. Han rekommenderade mig att prata med chefen för han höll inte med om kollegan/sjuksköterskans beslut. Jag gillar den personalen mycket för han kan säga ärligt vad han tycker och är en god lyssnare och bryr sig inte om att vara lojal mot kollegor som begår allvarliga fel utan då talar han om att han tycker att det är fel. Min framtid är oviss. Kan jag inte byta avdelning och få den specialistvård jag efterfrågat har jag ingen plan B. Huvudet är fullt med självmordstankar men jag försöker stoppa in lite andra tankar också, men det beror helt på ångestnivå hur väl jag lyckas.

    Trådstartaren

    Det är fortsatt tufft och ytterligare en allvarlig händelse som gett mig en svår krisreaktion som jag  inte klarar hantera riktigt. Jag är kvar på avdelningen men känner mig allt mer frustrerad över att vara här. Jag vill inte gå in på några detaljer men det som hänt är riktigt allvarligt och jag mår inte bra alls och oroar mig mycket och just nu är ovissheten stor. Huvudet är fullt med självskadetankar, jag vet att det int kommer lösa några problem alls om jag skadar mig men jag behöver få lätta på ångesten. Det har varit en allt för tuff vecka för mig och jag känner hur jag bara vill fly, hur ångesten får mig att bara vilja lämna avdelningen fast jag vet att jag inte klarar av att komma hem heller med tanke på hur dåligt jag mår. Det blir inte bra hur jag än gör. Läkaren tycker att jag ska ta halvdagspermissioner men än har jag inte vågat göra det för jag är bara frestad att skadat mig. Men idag ska jag ta en permission, men den är av mer nödvändighet med tanke på allt som hänt. Jag vet inte hur jag ska fixa det men jag har min pappa som är med mig. Han mår inte bra heller och livet är ordentligt tungt nu. Mina självmordstankar har minskat sista två veckorna men mina självskadetankar har ökat.

    Trådstartaren

    Min bror har legat på intensiven och kämpat för sitt liv, men nu har han stabiliserats och kan andas utan respirator. Han kommer att ha en lång rehab efter att han insjuknande och fick hjärtstopp vilket resulterade i syrebrist och hjärnskador. Det är svårt att säga hur snabbt han kommer att repa sig och hur mycket funktion han kan återfå. Det är något som gjort att jag fått ytterligare påfrestning utöver mitt eget mående då jag lider med min bror som har det så enormt kämpigt och lider.
    Idag fick jag i alla fall en stor lättnadskänsla då jag fick besked om att jag godkänts för att få specialistvård för mitt självskadebeteende så jag ska få lämna det här eländiga sjukhuset innan månadsskiftet. Den ökända läkaren som var en riktig idiotläkare och som bara kränkte mig allt han kund har jag anmält till IVO och jag har fått besked nu om att de kommer att gå vidare med ärendet och ser mycket allvarligt på det. Så det känns bra att någon äntligen lyssnar på mig. Här är det ingen psykiatrisk vård som bedrivs utan för mig har det nästa enbart varit psykiatrisk vanvård. Det är några få personal som brinner för sitt jobb och försöker göra det så drägligt som möjligt för oss patienter och pratar med oss på ett bra sätt. Men de andra invaliderar, kränker och ska fostra patienterna och pratar nedvärderande. Så sent som för ett par dagar sedan lade de in en rökande patient på mitt rum och jag har svår ångest hela den dagen och det blev bara för mycket med den nya rökande patienten på rummet när jag har svår astma. Personalen sade åt mig att de inget kunde göra men jag övertalade dem att antingen låta mig byta från 4-sal till dubbelrum med en icke rökande patient eller så bara ringa läkaren och skriva ut mig. Men då vald de ändå att låta mig få byta rum. Innan har de bara skrivit ut mig. Men jag har papper på nu att jag fått godkänt för vårdskada när de lagt mig med rökande patienter innan och att det strider mot patientsäkerhetslagen och att jag inte ska behöva be om utskrivning för att jag inte kan andas på avdelningen. Jag vill inte vara kvar här alls och det har hänt för mycket på den här avdelningen så det sitter ångest i väggarna. Jag vet inte hur jag ska göra för att stå ut att vara kvar här, men samtidigt fungerar det inte så bra hemma.

Visar 12 inlägg - 205 till 216 (av 218 totalt)
217

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.