Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.

[Pink Nynari]

En väninna bad om ursäkt när jag talade om att jag kände mig sårad av hennes dömande kommentarer. Jag har förståelse för att jag skrämt mina närmsta när jag inte ville leva och att det är riktigt tufft att vara närstående i sådana situationer. De är endast ett fåtal personer som vet om det för jag brukar inte tala om hur jag mår men mina allra närmsta vet. Men nu när jag äntligen mår bättre så vill jag inte bli dömd för hur jag mådde då när jag fattade mitt beslut att jag inte ville leva. Tycker det kan glädjas åt mig att jag mår bättre och nu planerar för min framtid och inte fastna i den oron de hade när jag var som mest suicidal och bara gå och vänta på att jag på nytt ska bli suicidal, skada mig själv eller bli inlagd på psyk. Jag dömer inte dem för att det blev skrämda eller för att de vill vara extra observanta på hur jag mår, men att bara gå och vänta på att jag ska falla känns inte bra för mig alls. Även om jag är skör så vill jag lev här och nu och inte stanna kvar i allt som hände hösten 2017 till hösten 2018. Det känns som jag inte är tillåten att må som jag gör, att jag inte visa när jag mår allt för dåligt men nu kan jag heller inte få visa att jag mår bra, vara glad/engagerad och berätta om mina planer för framtiden.

Innan var det inte tillåtet att vilja dö för då var åsikten hela tiden att “det finns hjälp att få” fast sanningen är den att psykvården är i total kris och att man ofta blir nekad vård på grund av att de inte har några vårdplatser lediga och blir man väl inlagd så får man inte stanna mer än ett par dagar och det är bara förvaring. Att en konkurs inte var orsak nog till att vilja dö fast det var det värsta jag någonsin fått gå igenom under hela mitt liv (jag har varit med om riktigt svåra trauman som många skulle ranka högre men för mig var konkursen det värsta för det dödade mina drömmar och skammen över misslyckandet och ansvaret över personalen och kunderna var allt för svårt för mig att bära och jag fick privata skulder på ett par hundra tusen då jag gått i borgen för bolaget), så var konkursen det fösta som någonsin tagit knäcken på mig.

När jag nu mår bättre så är inte det heller tillåtet och då är åsikten att det gått allt för kort tid, att 6,5 månader sedan ett självmordsförsök är för kort tid och att det bara är en tidsfråga innan jag skadar mig själv igen eller blir inlagd på psyk igen.

Jag blir bara så ledsen. Jag vill inte att folk lägger en värdering i vad som jag borde må dåligt över och inte må dåligt över, vad jag klarar och inte klarar och bestämma åt mig hur jag mår. Det vet jag bäst själv, ingen annan lever i min kropp och ingen annan tänker mina tankar, det är bara jag som vet hur jag tänker och hur jag mår.

Har jag nu jobbat så med mig själv och skaffat mig en positiv attityd till livet igen, så vill jag inte inte tryckas ner i skoskaften av folks dömande. Låt mig må bra om jag nu gör det.

[Green Mequbi]

Hej! Jag håller med dig till fullo. Att ha människor runt omkring som värderar ditt mående är otroligt energikrävande. Jag tycker det är fint av dig att du skriver att du inte dömer dem för att de blev skrämda när du var suicidal, men förstår din besvikelse när du möts av det du beskriver. Det är klart att människor kan ta tankar om att inte vilja leva som hot och gå i försvar, men det är nog för att de inte vet hur de ska hantera det. Det är bara tråkigt att de inte kan erbjuda mer stöd. Bara finnas där, lyssna utan att värdera. Det borde man kunna räkna med när det gäller vänner, men ibland får man tyvärr inse att det inte är så. Och att problemet ligger hos dem.

Hur var din påsk? Och hur går arbetsträningen?

Framtidsplaner låter spännande! Jag gläds med dig!

Ta hand om dig!

[Pink Nynari]

Det har varit tufft ett par veckor då jag fått avliva min äldsta hund. Det var ett tungt men nödvändigt beslut. Jag kom ner mig totalt men klarade hantera mitt mående genom att prata av mig så jag slapp söka till psykakuten och jag har heller inte skadat mig. Så illa som jag råkat ut inom vården så söker jag inte hjälp på psykakuten om jag inte absolut måste. Jag fick en extra tid med min terapeut och hon har också stöttat mig över telefonen. Även om jag är tyngd av sorgen så har jag börjat återhämta mig något och det värsta ångesten har lagt sig och jag har inte gråtit på flera dagar nu och kunnat koncentrera mig om jag tittat på teve eller liknande. Det går bra på arbetsträningen, precis efter att min hund gick bort så kunde jag inte koncentrera mig och energin räckte inte heller min min handledare har stort tålamod och skäller aldrig på mig om jag gör fel, utan då får jag bara göra om och göra rätt. Så det fungerar bra med arbetsträningen.
Min framtidsplanering motiverar mig till att kämpa och att ha något att lägga mitt fokus på. Nu har jag inte skadat mig på 8 månader.

[Pink Nynari]

Livet sitter på paus, allt jag planerat för och påbörjat kan jag nu inte genomföra och jag har inte varit på arbetsträningen alls på hela veckan. Jag drabbades på nytt av sorg då en person i mitt liv begått självmord och vi är ungefär i samma ålder och har känt varandra hela livet. Jag klarar inte hantera det och min terapeut övertalade mig att söka på psykakuten fast jag var så rädd för att söka vård med tanke på allt jag råkat ut för. Så jag har varit inlagd några dagar men valde att be om utskrivning fast läkaren ville behålla mig några dagar till. Men jag klarade inte av kränkningar och konflikterna med en sjuksköterska, de andra personalen lugnade mig och sade att jag inte gjort något fel alls. Men ändå kunde jag inte hantera sjuksköterskan extremt elaka attityd. Jag blev så sårad, så ledsen och fick så katastrofalt hög ångest att jag bara mådde sämre och sämre.
Men jag klarar inte att vara hemma heller så jag vet inte hur jag ska lösa det, pest eller kolera, jag känner att jag har ingen stans att ta vägen när jag mår så här dåligt. Jag bara rasar i vikt och får inte i mig något alls. Läkaren ville påstå att jag var deprimerad men det är jag inte, jag lider av sorg. Tyvärr har det satt sig på “maten” den här gången och jag vet inte hur jag ska lyckas bryta det. Jag har inte haft ett återfall i självsvält på 12 års tid. Men sedan min hund dog vågade jag inte laga mat för jag var för rädd att bli triggad om jag öppnade lådan med knivar i köket så jag levde mest på ägg och knäckemackor eller åt ute. Men nu klarar jag inte ens får i mig mat överhuvudtaget. Det blev bara för mycket sorg på en och samma gång och jag har ännu inte bearbetat den sorg jag redan har då så många i min närhet gått bort. Nu är det 4:e begravningen på endast 2,5 år. Jag orkar inte med mig alls och vet inte hur jag ska lyckas bryta min destruktiva nedåtgående spiral. Jag behöver hjälp, men jag vet inte hur jag ska kunna få hjälp.

[Green Mequbi]

Hej, jag beklagar sorgerna som har drabbat dig.

Förstår att det känns otroligt tungt och att den nedåtgående spiralen är svår att bryta. Men fantastiskt att du skriver här och delar dina känslor och upplevelser!

jag hoppas verkligen du kan ta en dag i taget, eller en timme, och försöka att stå ut med känslorna. Det är ju enormt jobbigt när de är så påtagliga och påträngande. Är det något du kan göra för att skingra tankarna om än för några minuter?

Hoppas kvällshimlen är lika fin där du är som den är här. Ta hand om dig

Hej!

Jag läste precis igenom hela din tråd, eller ja, jag gjorde det igår kväll. Var tvungen att gömma mig under täcket så att inte mamma skulle bli arg för att jag inte sov…

(är tolv år)

Men jag ville bara säga att du verkar vara en kämpe och jag hoppas att du inte tappar hoppet helt… Min pappas företag gick i konkurs för några år sen så jag förstår att det är VÄLDIGT jobbigt. Synd också att höra om din kompis…

🌸🍩🌸

[Pink Nynari]

Jag kämpar på med mitt mående. Det är riktigt tufft nu och jag kommer åka på begravning inom kort, det drar upp så mycket starka känslor och jobbiga minnen. Jag vet inte hur jag ska fixa det men samtidigt vill jag vara där. Jag skrev inte det i förra inlägget men personen vars begravning jag nu ska på är jag släkt med. Så jag har inte varit ensam i släkten om att ha lidit i många år av psykisk ohälsa, men nu är jag det, ensam om det alltså.
Ångesten är jobbig och sorgen tung, vissa dagar har jag gråtit flera timmar, andra dagar bara känt mig tom och likgiltig. Krisreaktionen blev så kraftig att jag mådde så sjukt illa när jag försökte äta så jag började kräkas spontant kräkas oftare och oftare så jag slutade helt att äta för det var enklare att bara låta bli, men sedan kunde jag inte behålla vätska heller så tillslut fick jag åka in till sjukhuset när jag blev så matt och kände att kroppen inte klarade mer och jag rasade kraftigt i vikt och fick då medicin mot illamående, så nu har det börjat vända lite. Det värsta var bara läkarens kommentar åt mig när hon skickade hem mig ifrån akuten och sade att det var så livat på medicinavdelningen så jag bara skulle må dåligt där så därför valde hon att skicka hem mig och så sade hon åt mig att bearbeta sorgen. Jag orkade inte argumentera åt henne då det var gränsen mellan natt och morgon och jag spenderat så många timmar på att bara vänta och var så matt att jag inte hade någon energi alls till att säga emot. Så jag svarade läkaren med att tala om att jag inte ens gått på begravningen än. Men jag blev riktigt ledsen. Tycker det var totalt onödigt sagt. Även om jag är en “psykpatient” har jag samma behov av somatisk vård som en person som inte lider av psykisk ohälsa. Det enda läkaren sade om mina prover var att det inte var någon omedelbar risk för njursvikt, men om det inte hjälpte med illamåendemedicinen så fick jag komma tillbaka. Så jag gick upp 3 kg på bara ett par dagar när kroppen återställde vätskebalansen, efter det började jag kunna ät lite joghurt och soppa, men bara en sked i taget. nu försöker jag äta lite mer men får ta det försiktigt.

[Green Mequbi]

Hej och jag tycker det låter som du har det otroligt jobbigt. Det var bra att du fick hjälp. Det är dock konstigt att människor som har valt yrke inom vården ibland kan slänga ur sig de mest korkade och okänsliga saker. Hoppas du kan gå vidare från det och tänka att det bara var otroligt dumt sagt.

Förstår att det är svårt att äta, men fortsätt med det du gör. Förstår också att den kommande begravningen väcker känslor. Det är ok att ha och visa känslor. Det är ok att ha sorg. Känns det bra att gråta eller är det också jobbigt?

Jag hoppas verkligen du kan ta en dag i taget. Du behöver inte göra mer än att andas och att äta och dricka.

skriv snart om du vill och orkar

[Pink Nynari]

Jag var på begravningen tidigare i veckan, den var riktigt fin och bara de allra närmsta var där, familj och nära släkt. Men det var så tungt och så jobbigt och att förlora en ung människa i självmord. Efter begravningen mådde så jag extremt dåligt men mobila teamet hade inte tid att prata med mig och skulle ringa upp men jag fick bara vänta och vänta och jag ringde psykakuten men de hänvisade bara till mobila teamet och de enda de kunde erbjuda mig var att de ifrån psykakuten ringde till mobila teamet och bad dem ringa upp mig. Så det var riktigt eländigt tufft just då. Jag halkade tyvärr dit och självskadade lite för jag stod inte ut och mobila akutteamet tog 2,5h på sig att ringa upp och jag orkade tyvärr inte vänta mer än 1h så jag behövde få prata av mig och inte klarade stå emot mina starka självskadeimpulser, men ingen hade tid. Igår mådde jag också riktigt dåligt och då körde mobila akutteamet in mig till psykakuten. Men de hade inga sängplatser så jag fick åka hem igen. Nu sitter jag här och mår riktigt eländigt dåligt men jag talade om för läkaren att jag ville leva och inte skulle ta livet av mig. Just nu är det självskadeimpulserna som är svårast att hantera, ångesten är tuff och sorgen är riktigt eländigt tung och drar upp så starka känslor och svåra jobbiga minnen. Jag vill bara få en paus ifrån allt elände för jag orkar inte må så här. Men jag har ändå en förhoppning om att jag kan få må lite bättre igen även om det kommer att ta tid.

[Green Mequbi]

Hej, förstår att det är tufft för dig. Vad starkt av dig att gå på begravningen.

Det är fint att höra att du har en förhoppning om att må bättre även om det är så jobbigt nu som du beskriver.

Tråkigt att du inte fick hjälp i tid. Upplevde du dig bortprioriterad? Jag förstår att du har det otroligt jobbigt med att hantera alla känslor. Men det blir bättre, vilket du också vet och det måste kännas lite bra, eller? Jag hoppas du kan ta en dag i taget. Ta hand om dig!

[Green Mequbi]

Hej hur mår du?

idag har jag haft ett enormt påslag av ångest. Förstod inte vad det var först…

Solen sken, vilket tyvärr inte gjorde det bättre heller.

Tänker på dig, ville bara skriva det.

[Pink Nynari]

Jag mår inget vidare men kämpar på. Jag har varit på psykakuten under helgen men jag beslutade tillsammans med läkaren om att det var bäst för mig att åka hem igen då de inte kunde erbjuda mig en vårdplats på någon av de andra avdelningarna som jag inte anmält för brister i vården och grova kränkningar. Jag kände att jag inte klarade av att bli inlagd på någon av de avdelningarna utan det skulle trigga mig extremt mycket och jag klarar ingen trigger just nu, jag är så superkänslig så jag klarar ingen trigger alls. Jag kämpar på en liten stund i taget.