Jag vet inte vad jag vill med detta

Jag tror inte att terapi hjälper mig längre. För tre år sedan, i början, var det min livlinje men nu känner jag mig inte till någon mening. Allt är så tomt för mig, meningslöst. Jag vill be om ursäkt till min terapeut för att jag oroade henne och slösat bort hennes tid alla dessa år. Jag hoppas att hon lätt kan gå vidare efter min död och hela min familj också .. Jag hoppas att de inte tänker på mig för mycket … Jag Tror inte att det kommer att bli annorlunda eftersom de aldrig ringer eller kollar in ändå. Jag finns inte redan för dem. När det gäller min terapeut är jag bara en annan patient, mer arbete, mer pengar, men hon försöker bara göra sitt jobb och jag är säker på att hon inte kommer att skylla på sig själv när jag äntligen bestämmer mig för att göra det. Denna depression har låsat sig på mig och genom åren har jag kunnat känna att den tar över mer av min själ och kropp. Det äter mig inuti och jag vägrar att leva så här under resten av mitt liv bara för att det finns en chans att det kan bli bättre. Ingen verkar förstå när jag säger till dem att depression är för livet. De säger att jag inte ska ge upp, men de vägrar tro att jag redan har. Jag är 22 år och jag har gett mig en deadline. På 8 år kommer jag att Ta mitt liv. Jag borde nå 3 av mina viktigaste mål då: Bli en känd artist, besök koncentrationslägren i Polen och isolera mig själv till den punkt där ingen kan minnas mitt namn längre och så blir det en överraskning för alla som kände mig när jag lämnar detta livet. Jag är så trött. Utmattad. Jag kan inte slåss mycket längre. Kampen i mig löper ut. Motivationen och hoppet är redan borta. Jag är bara här för att jag inte vill såra dem som står nära mig. Jag kommer att skjuta dem ut ur mitt liv, långsamt och tyst, utan att kunna känna det och när de glömmer, det är då min tid är uppe. Livet är verkligen inte värt det. Jag känner mig som en människa men inte alls som en person. Jag känner mig som ett problem och jag har blivit övertygad om att min enda lösning är döden.

[Olive Kuloka]

Men tar du antidepressiva? Har du isf prövat fler sorter? Du har säkert hört det förut, men du är faktiskt alldeles för ung för att det ska vara kört och sannolikheten att det kommer att vända är stor. Vill du berätta om det är något  som hänt som fått dig att må som du gör? Skriv av dig här om du vill, brukar kännas bättre. Vad menar du med att du känner dig som en människa men inte en person, vad är skillnaden? Du är inte ett problem för att du har problem heller. Och stäng inte ute familjen, du vill inte såra dem skriver du, alltså betyder du väldigt mycket för dem, så ta stöd hos dem. De kommer naturligtvis aldrig att glömma dig, glöm det! Det som låter bra är att du siktar på att bli en känd artist, det visar att du har en gnista. Fokusera på det, kan bli en positiv spiral.

Olive Kuloka skrev:

Men tar du antidepressiva? Har du isf prövat fler sorter? Du har säkert hört det förut, men du är faktiskt alldeles för ung för att det ska vara kört och sannolikheten att det kommer att vända är stor. Vill du berätta om det är något som hänt som fått dig att må som du gör? Skriv av dig här om du vill, brukar kännas bättre. Vad menar du med att du känner dig som en människa men inte en person, vad är skillnaden? Du är inte ett problem för att du har problem heller. Och stäng inte ute familjen, du vill inte såra dem skriver du, alltså betyder du väldigt mycket för dem, så ta stöd hos dem. De kommer naturligtvis aldrig att glömma dig, glöm det! Det som låter bra är att du siktar på att bli en känd artist, det visar att du har en gnista. Fokusera på det, kan bli en positiv spiral.

 

 

jag tar inte tabletter för jag tycker inte att de fungerar. Jag har prövat olika sorter men det slutar alltid med att jag sparar på tabletterna för att sedan ta en överdos. Du vet inte hur stor sannolikheten är. Du bara säger det för att få mig att må bättre. Jag gillar inte att ljuga för mig själv om något som jag vet inte är sant.
Jag var född och uppvuxen i Syrien. Mycket har hänt sedan vi lämnade vårt hem.. det är allt jag kan säga. Jag känner mig som en människa som andas, äter, och existerar men inte som en person. Jag känner mig som ett belastande problem för alla runt omkring mig. Jag ser hur jag oroar alla med mitt självskadebeteende och jag vill inte sluta med det.
Jag har redan stängt ut min familj för att de kommer aldrig förstå hur det är för mig. De försöker inte ens göra det. Jag kan inte ta stöd från dom för de är inte de rätta personerna att hjälp ifrån. Jag är annorlunda nu efter jag har levt här i det svenska samhället och de vill att jag ska vara mer som dom men det är helt omöjligt så de kan inte stötta mig alls.
Jag kan lätt bli en känd artist men om jag inte lyckas med det under de nästa 8 år så kommer det inte spela någon roll ändå.
Tack för din kommentar, det känns bra att någon hör mig här