Jag springer ifrån sanningen

Jag känner att jag snart inte orkar mer. Jag har mått så dåligt i flera år nu och livet tycks inte bli bättre för mig. Jag har som tur kvar ett litet hopp, men den där lågan börjar brinna svagare och svagare.
Jag lider av så mycket ångest och av en depression som ligger och pyr under ytan. Jag har genom samtal med psykologor osv utvecklats jättemycket och blivit så mycket starkare som person. Kan hantera ångesten bättre och depressionen är inte lika påträngande som tidigare, men tyvärr är det som att den nyvunna styrkan också gör mig starkare att se hur dåligt jag mår och hur hopplös min situation är. Självmordstankarna far omkring i mitt huvud väldigt ofta och jag börjar succesivt känna att det skulle vara skönare ju längre tiden går. Att slippa allt.
Det som kanske tär mest ändå är ångesten. Jag fick förra sommaren diagnoserat att jag har asperger av högfungerande graden. Jag kan dela upp den i den “stora” ångesten och den “lilla” ångesten.
Den stora är den som gör att mitt liv som 29 år inte alls blivit som jag tänkt mig. Jag lider av prestationsångest, social ångest och en stark dysmorfofobi. Det begränsar mig väldigt mycket. Jag betalar ut mig från fasta anställningar pga att jag känner mig så dåligt (fast ingen någonsin varit missnöjd med mig och blivit förvånad över att jag velat sluta), drar mig från att träffa vänner och folk i störra sammanhang. Flyr iväg när det vankas släktträffar och ställer in att komma på vänner bröllop och 30 års fester. Dysmorfobin får mig att inte våga närma mig kärlek och söka en partner. Jag drömmer om att få träffa en tjej och bilda familj, men då jag har så svårt att visa mina känslor och tycker jag själv är äcklig så drar jag mig för det. Ställt in träffar jag ska på osv.
Sedan är det här med den “lilla” ångesten som har sin förklaring i min asperger. Jag blir perfektionistisk för minsta lilla. Vilket ger en massa ångest. Jag skrattar åt mig själv pga av hur små saker det kan handla om. Alltifrån att jag är rädd att jag inte borstat tänderna tillräckligt, skött glasögonen ordentligt till att jag genom min diagnos lider av hypersenstiva känslor vilket i mitt fall handlar om lukter. Är livrädd för att lukta illa vilket ofta leder till att jag är extremt hygienisk.
Jag måste kontrollera de allra minsta saker likt de jag gett exempel på.
Det här kanske är det mest påfrestande, för det här sker konstant varje dag. Det allra värsta är nästan att varje gång jag känner mig någorlunda glad så är det med en ansträning i bakgrunden. Jag jobbar hela tiden medvetet med att tänka rätt, positivt och logiskt och att våga möta mina rädslor. Så varje sekund är en viljeansträning oavsett aktuellt känsloläge.

Jag känner bara nu att jag inte orkar mer. Det här har hållit på i 7.5 år nu och jag är så trött på att kriga varje dag och försöka se framåt. En stor del av mig skriker på att jag ska ge upp och ge efter. Livet känns inte värt att leva med daglig smärta.
Man orkar inte hur länge som helst.
Det allra tyngsta med allt är att jag levt destruktivt i alla år och bara flytt från det här innan jag det senaste året börjat jobba med det. Det har gjort att jag inte kommit någonstans i livet och känner att tåget gått. Vänner har fasta jobb och bildar familj. Själv känner jag mig så jävla ensam och när jag försöker hålla mig fast vid hoppet om en bättre framtiden ser jag knappt något ljus längre.
Jag önskar allt ska bli bra, men jag tror inte det längre. Och med den känslan vill jag inte längre snart.

Anonym skrev:

Jag känner att jag snart inte orkar mer. Jag har mått så dåligt i flera år nu och livet tycks inte bli bättre för mig. Jag har som tur kvar ett litet hopp, men den där lågan börjar brinna svagare och svagare. Jag lider av så mycket ångest och av en depression som ligger och pyr under ytan. Jag har genom samtal med psykologor osv utvecklats jättemycket och blivit så mycket starkare som person. Kan hantera ångesten bättre och depressionen är inte lika påträngande som tidigare, men tyvärr är det som att den nyvunna styrkan också gör mig starkare att se hur dåligt jag mår och hur hopplös min situation är. Självmordstankarna far omkring i mitt huvud väldigt ofta och jag börjar succesivt känna att det skulle vara skönare ju längre tiden går. Att slippa allt. Det som kanske tär mest ändå är ångesten. Jag fick förra sommaren diagnoserat att jag har asperger av högfungerande graden. Jag kan dela upp den i den ”stora” ångesten och den ”lilla” ångesten. Den stora är den som gör att mitt liv som 29 år inte alls blivit som jag tänkt mig. Jag lider av prestationsångest, social ångest och en stark dysmorfofobi. Det begränsar mig väldigt mycket. Jag betalar ut mig från fasta anställningar pga att jag känner mig så dåligt (fast ingen någonsin varit missnöjd med mig och blivit förvånad över att jag velat sluta), drar mig från att träffa vänner och folk i störra sammanhang. Flyr iväg när det vankas släktträffar och ställer in att komma på vänner bröllop och 30 års fester. Dysmorfobin får mig att inte våga närma mig kärlek och söka en partner. Jag drömmer om att få träffa en tjej och bilda familj, men då jag har så svårt att visa mina känslor och tycker jag själv är äcklig så drar jag mig för det. Ställt in träffar jag ska på osv. Sedan är det här med den ”lilla” ångesten som har sin förklaring i min asperger. Jag blir perfektionistisk för minsta lilla. Vilket ger en massa ångest. Jag skrattar åt mig själv pga av hur små saker det kan handla om. Alltifrån att jag är rädd att jag inte borstat tänderna tillräckligt, skött glasögonen ordentligt till att jag genom min diagnos lider av hypersenstiva känslor vilket i mitt fall handlar om lukter. Är livrädd för att lukta illa vilket ofta leder till att jag är extremt hygienisk. Jag måste kontrollera de allra minsta saker likt de jag gett exempel på. Det här kanske är det mest påfrestande, för det här sker konstant varje dag. Det allra värsta är nästan att varje gång jag känner mig någorlunda glad så är det med en ansträning i bakgrunden. Jag jobbar hela tiden medvetet med att tänka rätt, positivt och logiskt och att våga möta mina rädslor. Så varje sekund är en viljeansträning oavsett aktuellt känsloläge. Jag känner bara nu att jag inte orkar mer. Det här har hållit på i 7.5 år nu och jag är så trött på att kriga varje dag och försöka se framåt. En stor del av mig skriker på att jag ska ge upp och ge efter. Livet känns inte värt att leva med daglig smärta. Man orkar inte hur länge som helst. Det allra tyngsta med allt är att jag levt destruktivt i alla år och bara flytt från det här innan jag det senaste året börjat jobba med det. Det har gjort att jag inte kommit någonstans i livet och känner att tåget gått. Vänner har fasta jobb och bildar familj. Själv känner jag mig så jävla ensam och när jag försöker hålla mig fast vid hoppet om en bättre framtiden ser jag knappt något ljus längre. Jag önskar allt ska bli bra, men jag tror inte det längre. Och med den känslan vill jag inte längre snart.

 

Jag känner igen pedanteriet när det gäller aspergern, att saker behöver vara förutsägbara och att jag fastnar i mina intressen. Småprat kan också bli jobbigt, jag pratar gärna om gemensamma intressen istället. Har ett större behov av kontroll än andra människor, behöver ha många saker på mitt sätt på gott och ont.

jag tänker också ofta logiskt på saker, har haft det lätt i skolan men svårare på fikaraster.

Så har jag levt hur länge som helst och det är jobbigt. 😔 Men jag lär mig ff om mig själv och alla mina egenheter och svårigheter. Jag har väl kommit till insikt i att saker förmodligen inte kommer förändras så enormt mycket mer men man lär sig så länge man lever så allt är inte kört. Kan det kännas tomt och innehållslöst? Ja. Finns det dagar då jag känner leda? Japp.

Jag kommer inte heller ha så mycket jag är rädd att förlora.