Jag börjar seriöst tro att det är menat för mig att må dåligt och behöva lida. Hela min uppväxt har varit präglad av saker, sjuk storebror, pappa som förlorat jobbet och lägenheten, mobbad i skolan osv. När jag äntligen tänker att det blir bättre så vänder det igen. Förra våren fick jag äntligen nya kompisar och saker började se bra ut, tills de hittade någon defekt på mitt hjärta och min OCD blev förstås mycket värre av det. Jag lever i konstant skräck pga. min diagnos och jag börjar se mönster och upprepade saker i min omgivning som gör mig paranoid. Efter ett år av ny medicinering och läkarkontakter hit och dit och betyg som har sjunkit genom marken känns det fortfarande inte bra. Jag ser ingen framtid för mig, jag vet att jag har sabbat alla mina betyg och jag känner mig mest som en börda för andra. Jag är trött på att ge så mycket utan att få någonting tillbaka. Jag känner mig extremt utnyttjad av alla personer jag har fattat tycke för, det gick så himla bra för mig och en kille nyligen och från ingenstans så har han brutit kontakten med mig, trots att vi har kommit varann nära både fysiskt och psykiskt. Jag försöker intala mig själv att jag inte har gjort något och att det är på honom men samtidigt är jag rädd att jag har gjort något fel och alla gamla svek kommer tillbaka igen. Det är svårt att hitta motivation till någonting när allt faller samman samtidigt. Jag har ändå försökt se ljuset i allt detta men det byggs bara på mer och mer, som om någon försöker straffa mig. I samband med detta har även min hund gått bort nyligen också och jag undrar verkligen varför alla jag älskar försvinner. Det är omöjligt att vara optimistisk när varenda aspekt av mitt liv har misslyckats och jag tror att det var bättre om jag var död för det finns inget “bättre” som väntar mig längre.
