Man kämpar och kämpar, försöker se framåt och tro på framtiden, men det enda man alltid möts av är mörker. Det är som när Ted Gärdestad sjunger “I den stora sorgens famn finns små ögonblick av skratt”. Så känns mitt liv.
Jag krigar på med en depression som ligger som en hinna över mig och med stark ångest över en massa saker som drar i mig varje dag. Jag vill ju egentligen leva, jag vill ju egentligen må bra. Visst önskar jag det. Men det har gått 7 år nu och krafterna börjar liksom ta slut. Jag känner hur jag inte orkar längre snart och mitt liv håller på falla ihop. Det finns ingen struktur i det längre, det är bara kaos.
Jag fick förra sommaren “äntligen” min diagnos. Asperger av den högfungerande graden. Trodde det skulle göra att jag kunde hitta mig själv mer och lära mig hitta rätt anpassade vägar ut ur allt, men istället har det tyvärrblivit som att den här diagnosen distanserat mig och fått mig att känna mig mer uppgiven än tidigare. För då trodde jag att allt varmöjligt, nu avråds jag från att ta jobb jag vill ta vilket jag tyvärr ändå ser klarheten i. JAg har väldigt svårt att jobba med människor som jag vill, ha såna yrken. Tex inom vården eller inom skolomsorgen.
Sedan dyker det då och då upp små stunder där man tror att man mår bra och känner sig plötsligt lite glad, saker man till en början trodde var resultatet av ens slit att må bra, men som man sedan lärt sig är mera som små oaser där kroppen blockerar allt det mörka för att få vila. Och allting blir så falskt.
Nej jag vet inte, en stor del av mig vill dö och mitt intellekt säger att det är den enda vägen, men jag känner mig tyvärr rädd för att göra sak i slagen. Det kanske är ett avlägset litet hopp som ännu brinner i mig i kombination med rädslan.
Försöker i alla fall intala mig själv och samla kraft för att göra det.
