Hem > Forum > Hopplöshet > Jag önskar döden inte vore så skrämmande

Jag önskar döden inte vore så skrämmande

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Man kämpar och kämpar, försöker se framåt och tro på framtiden, men det enda man alltid möts av är mörker. Det är som när Ted Gärdestad sjunger ”I den stora sorgens famn finns små ögonblick av skratt”. Så känns mitt liv.
    Jag krigar på med en depression som ligger som en hinna över mig och med stark ångest över en massa saker som drar i mig varje dag. Jag vill ju egentligen leva, jag vill ju egentligen må bra. Visst önskar jag det. Men det har gått 7 år nu och krafterna börjar liksom ta slut. Jag känner hur jag inte orkar längre snart och mitt liv håller på falla ihop. Det finns ingen struktur i det längre, det är bara kaos.
    Jag fick förra sommaren ”äntligen” min diagnos. Asperger av den högfungerande graden. Trodde det skulle göra att jag kunde hitta mig själv mer och lära mig hitta rätt anpassade vägar ut ur allt, men istället har det tyvärrblivit som att den här diagnosen distanserat mig och fått mig att känna mig mer uppgiven än tidigare. För då trodde jag att allt varmöjligt, nu avråds jag från att ta jobb jag vill ta vilket jag tyvärr ändå ser klarheten i. JAg har väldigt svårt att jobba med människor som jag vill, ha såna yrken. Tex inom vården eller inom skolomsorgen.
    Sedan dyker det då och då upp små stunder där man tror att man mår bra och känner sig plötsligt lite glad, saker man till en början trodde var resultatet av ens slit att må bra, men som man sedan lärt sig är mera som små oaser där kroppen blockerar allt det mörka för att få vila. Och allting blir så falskt.
    Nej jag vet inte, en stor del av mig vill dö och mitt intellekt säger att det är den enda vägen, men jag känner mig tyvärr rädd för att göra sak i slagen. Det kanske är ett avlägset litet hopp som ännu brinner i mig i kombination med rädslan.
    Försöker i alla fall intala mig själv och samla kraft för att göra det.

    Hej,

    Det låter som du längtar efter att få vila från depressionen och annat som är jobbigt just nu? Tanken att få dö gissar jag känns befriande? Det är vanligt att man tänker så i din situation. Samtidigt verkar det finnas en del av dig som vill leva, och hoppas på en förändring. Kontakta gärna våra volontärer på Självmordslinjen där du kan få stöd i att hantera tankarna.
    https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/

    Vi tror på dig,

    Mind

    Då jag endast kommit några rader in i texten började jag storgråta. Kunde inte kontrollera den känslostorm som vällde över mig. Jag tänkte och kände ”Äntligen satte någon ord på exakt det jag upplevt, upplever och känner att jag kommer att uppleva så länge jag måste tortera mig med att finnas till i den smärtsamma medvetenhet som kallas livet”. Min så efterlängtade, så välkomna diagnos var ADHD – trodde jag. Du är inte ensam om att känna så här, om det nu kan vara till någon tröst. Mer än så här är jag för trasig för att kunna bidra med just nu. Jag fortsätter i en egen tråd under samma ämne ”Hopplöshet”

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.