Jag känner inte längre någon mening med livet?

Mitt liv känns meningslöst. När jag var liten sä uppskattade jag verkligen livet till fullo. Jag lekte, jag skrattade och jag kände att det var härligt att leva. Allt detta tog en vändning för två år sen, då min pappa hastigt gick bort. Då var jag bara 15 år.

Min pappa var alkoholist, och han hade varit det ända sedan jag var 10-11 år gammal. När min mamma till slut bestämde sig för att flytta ifrån honom så ledde det till att han fick bo helt ensam. Han började då dricka mer och mer, vilket ingen av oss i min familj faktiskt insåg. Vi insåg det då det först var försent.

Dagen innan min konfirmation så pratade jag med min pappa. Han lovade att han skulle komma på min konfirmation och han såg fram emot den. Men dagen då jag konfirmerade mig så dök han inte upp. Jag trodde då att han hade svikit mig, som många gånger förut. Det visade sig dock att anledningen till varför han inte kom var för att han hade avlidit i sitt eget hem under natten.

När jag fick reda på detta så blev jag helt förstörd, även om jag inte visade det så mycket. Jag gillar inte att visa vad jag känner. Jag älskade mig pappa och det ända jag önskade var att han en dag skulle bli fri från sitt missbruk och att han skulle bli den far han en gång var. När han dog kände jag att det delvis var mitt fel. Jag kunde ha gjort något för att förhindra detta, och det känner jag fortfarande. Jag visste om hans problem och jag gjorde inget. Denna tanke har jag i mitt huvud varje dag. Jag ångrar varje dag att jag inte gjorde mer.

Efter allt detta så började jag gymnasiet. Jag går just nu ett väldigt tufft högskoleförberedande program. På grund av detta så har jag lagt av med nästan alla mina hobbys, såsom att spela dator och hockey. Detta för att jag helt enkelt inte har tid till något av dessa. Jag jobbar även under helgerna för att tjäna lite pengar.

Min vardag består helt enkelt av skola, efter skolan plugg på fritiden och på helgerna jobb. När jag inte gör något av dessa så ligger jag bara i min säng och grunnar på saker och ting. På grund av min livsstil så känns livet väldigt meningslöst. Jag känner inte direkt något motivation till varför jag ska plugga så hårt, men ändå gör jag det. Eftersom att min pappa är död så känner jag att jag inte har någon att göra stolt, förutom min mamma men hon verkar inte bry sig så mycket då hon har skaffat en ny man som hon verkar bry sig mest om.

Även om min livsstil ser ut så här så har jag, konstigt nog, ganska många vänner. Både i skolan och på fritiden. Ibland så brukar jag umgås med dem, men jag känner mig fortfarande inte komplett. Jag känner alltid att det finns ett tomrum inom mig. Jag känner mig nästan lite ensam i detta liv, även om jag har familj och vänner omkring mig.

Jag har läst att ett bra sett att fylla detta tomrum är att börja träna och att finna kärleken. Saken är den att, precis som jag nämnt tidigare, så har jag ingen tid till att träna och jag har inte heller riktigt någon motivation till att börja. När det gäller kärleken så går det också åt helvete. Det verkar gå bra för alla mina kompisar, men just jag verkar som en helt ointressant person när det kommer till dejting. Jag skulle även gärna vilja ha någon att älska och någon som älskar mig, men det känns meningslöst att ens försöka hitta den personen.

Just nu känns mitt liv helt meningslöst och det känns helt enkelt som att allt jag gör inte fyller någon nytta. Jag tänker varje dag på min pappa som gick bort och på vad jag kunde gjort för att förhindra det. Jag har i stort sett gett upp hoppet om att hitta kärleken. När jag är på fester så dricker jag alltid på tok för mycket för att jag kan inte klara av att se alla andra ha så kul och jag orkar inte med alla mina tankar i huvudet. Ibland har tanken om självmord kommit upp i huvudet. Jag vet att det är en dum tanke men på sista tiden har den tanken kommit upp väldigt ofta.

Jag vill dock inte ge upp än. Vad kan jag göra för att detta elände till liv ska kännas lite mer meningsfullt? Jag vill verkligen hitta något sätt att göra mitt liv mer intressant, men hoppet försvinner sakta men säkert.

Tack på förhand för svar.

 

 

Hej!

Det är inte ditt fel att din pappa gick bort, du var ung när det hände och inte ditt ansvar. Förstår att tanken om att du kunde gjort något finns men ingenting är ditt fel!

Är dålig på att formulera mig och kanske inte är så stöttande men kanske kan du boka en tid hos skol kuratorn eller annan psykolog. Tror du hade behövt ha någon att prata med som också är proffesionell. Eller kanske du vågar prata med en kompis om ditt mående.

Förstår vad du menar med att du känner dig ensam, själva den känslan kan man känna även fast man har bra och stöttande människor runt om kring sig.

Ditt liv är inte meningslöst även om du känner så nu, även fast det känns som du inte har något att kämpa för så kämpa för en bättre framtid. En partner kommer när den kommer, jag tror mycket på att den kommer när man är redo för det, du har många år framför dig så stressa inte över det!

Om plugget känns för jobbigt så kontakta din special pedagog på skolan för att få lite mer struktur och hjälp med det hela!

Kämpa på, jag tror på dig! <3