Hem > Forum > Hopplöshet > Jag kan inte relatera till något.

Jag kan inte relatera till något.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Trådstartaren

    Vet inte riktigt vad jag ska börja, men det känns som om jag aldrig mer kan bli normal igen.

    Jag har blivit diagnostiserad med PTSD efter många svängar inom sjukvården. Jag har varit med om en tuff uppväxt med misshandel, sexuella övergrepp, mobbning och nu senast en våldtäkt av mitt dåvarande ex.

    Det känns som att…min tillit för mänskligheten är förstörd. Jag kan aldrig bli densamma igen. Jag går i terapi på specialistpsykiatrin och får medicin. Men det känns som om det inte finns mycket att göra, annat än att jag ska leva med smärtan.

    Jag kan inte se en framtid där jag har en partner eller familj. Varje gång jag tänker på det gör det bara ont i mig. Min familj hoppas att jag ska bli lycklig, men jag kan inte lova dem det.

    Det känns som om den jag var aldrig kan komma tillbaka igen.

     

    Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Har suttit och bara stirrat in i väggen i snart en vecka,när jag är hemma, och funderat över om jag alltid kommer känna såhär. Jag har flera vänner som också mår skit och vi pratar ofta om vad lycka är. vad vi strävar efter och vad vi vill. Vad gör oss lyckliga?

    vi har tyvärr inte hittat något svar, men vi börjar förstå att det här kampen startar. Det är så lätt att glömma vem en var efter allt som har hänt och en kommer nog aldrig bli densamma. Så vem är du? och vilka saker är det du behöver för att kunna bygga din lycka igen?

    Trådstartaren

    Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Har suttit och bara stirrat in i väggen i snart en vecka,när jag är hemma, och funderat över om jag alltid kommer känna såhär. Jag har flera vänner som också mår skit och vi pratar ofta om vad lycka är. vad vi strävar efter och vad vi vill. Vad gör oss lyckliga? vi har tyvärr inte hittat något svar, men vi börjar förstå att det här kampen startar. Det är så lätt att glömma vem en var efter allt som har hänt och en kommer nog aldrig bli densamma. Så vem är du? och vilka saker är det du behöver för att kunna bygga din lycka igen?

     

    Jag vet att jag en gång i tiden var en driven person med ambitioner. Jag ville jobba som grafiker och var allmänt kreativ. Men mina drömmar gick i kras för mitt i allt blev jag arbetslös och sen sjuk.

    Numera jobbar jag på kommunen i min hemstad på ett arkiv. Jag brinner för cosplay och japansk kultur och har en förening som jag engagerar mig i. Tyvärr så motarbetar kommunen alltifrån att tjäna in pengar till föreningen och att ansöka om bidrag. Jag sliter för ingenting känns det som.

    Samtidigt försöker jag träffa andra människor genom min hobby men känner mig aldrig nära till dem känslomässigt. Det är som att mitt hjärta försvann ner i avgrunden och jag kan inte känna det mer.

    Mycket beror ju på mina upplevelser som sårat mig djupt, det vet jag.

    Jag försöker hela och läkas genom att göra saker jag tycker om, men känner hur dörrar smälls rakt i mitt ansikte. Jag vill så gärna få mitt liv tillbaka genom att göra saker jag tycker om, men jag vet inte hur jag ska komma tillbaka.

    Jag går i terapi och försöker acceptera smärtan. Däremot fattar jag inte hur jag ska känna djup glädje och kärlek igen.

    Jag tänker ibland att jag kanske får stå ut med detta och leva ensam, eller avsluta mitt liv. Men det känns inte som en vettig lösning det sistnämnda. Så nu försöker jag mest acceptera min känsla av djup ensamhet och hoppas att jag en dag kan känna igen som jag gjorde.

    Jag undrar mest om jag någonsin kommer kunna bli kär igen. Om jag någonsin kan låta någon ta del av mitt innersta. Jag vet inte.

    Allt känns så främmande just nu.

    Jag vet att jag en gång i tiden var en driven person med ambitioner. Jag ville jobba som grafiker och var allmänt kreativ. Men mina drömmar gick i kras för mitt i allt blev jag arbetslös och sen sjuk. Numera jobbar jag på kommunen i min hemstad på ett arkiv. Jag brinner för cosplay och japansk kultur och har en förening som jag engagerar mig i. Tyvärr så motarbetar kommunen alltifrån att tjäna in pengar till föreningen och att ansöka om bidrag. Jag sliter för ingenting känns det som. Samtidigt försöker jag träffa andra människor genom min hobby men känner mig aldrig nära till dem känslomässigt. Det är som att mitt hjärta försvann ner i avgrunden och jag kan inte känna det mer. Mycket beror ju på mina upplevelser som sårat mig djupt, det vet jag. Jag försöker hela och läkas genom att göra saker jag tycker om, men känner hur dörrar smälls rakt i mitt ansikte. Jag vill så gärna få mitt liv tillbaka genom att göra saker jag tycker om, men jag vet inte hur jag ska komma tillbaka. Jag går i terapi och försöker acceptera smärtan. Däremot fattar jag inte hur jag ska känna djup glädje och kärlek igen. Jag tänker ibland att jag kanske får stå ut med detta och leva ensam, eller avsluta mitt liv. Men det känns inte som en vettig lösning det sistnämnda. Så nu försöker jag mest acceptera min känsla av djup ensamhet och hoppas att jag en dag kan känna igen som jag gjorde. Jag undrar mest om jag någonsin kommer kunna bli kär igen. Om jag någonsin kan låta någon ta del av mitt innersta. Jag vet inte. Allt känns så främmande just nu.

    Jag vet att jag en gång i tiden var en driven person med ambitioner. Jag ville jobba som grafiker och var allmänt kreativ. Men mina drömmar gick i kras för mitt i allt blev jag arbetslös och sen sjuk. Numera jobbar jag på kommunen i min hemstad på ett arkiv. Jag brinner för cosplay och japansk kultur och har en förening som jag engagerar mig i. Tyvärr så motarbetar kommunen alltifrån att tjäna in pengar till föreningen och att ansöka om bidrag. Jag sliter för ingenting känns det som. Samtidigt försöker jag träffa andra människor genom min hobby men känner mig aldrig nära till dem känslomässigt. Det är som att mitt hjärta försvann ner i avgrunden och jag kan inte känna det mer. Mycket beror ju på mina upplevelser som sårat mig djupt, det vet jag. Jag försöker hela och läkas genom att göra saker jag tycker om, men känner hur dörrar smälls rakt i mitt ansikte. Jag vill så gärna få mitt liv tillbaka genom att göra saker jag tycker om, men jag vet inte hur jag ska komma tillbaka. Jag går i terapi och försöker acceptera smärtan. Däremot fattar jag inte hur jag ska känna djup glädje och kärlek igen. Jag tänker ibland att jag kanske får stå ut med detta och leva ensam, eller avsluta mitt liv. Men det känns inte som en vettig lösning det sistnämnda. Så nu försöker jag mest acceptera min känsla av djup ensamhet och hoppas att jag en dag kan känna igen som jag gjorde. Jag undrar mest om jag någonsin kommer kunna bli kär igen. Om jag någonsin kan låta någon ta del av mitt innersta. Jag vet inte. Allt känns så främmande just nu.

     

    Jag är ledsen att jag inte svarat tidigare. har inte sett att du svarat och kan själv sitta och bara uppdatera en tråd när jag är i affekt.

    Det är skönt att höra om dina hobbies. Det är så lätt att tappa intressen när livet är svårt. Speciellt när man blir motarbetad av aviga personer och fyrkantiga system. Jag tampas ofta själv med liknande tankar som dina och pratar ofta med min samtalskontakt om dem.

    Jag kan tyvärr inte ge dig några uppmuntrande svar som att allt kommer bli så jäkla bra. För jag har förstått att man tyvärr inte kan kräva det av livet. Istället så försöker jag förhålla mig till hur det är nu. Inte lägga mig på rygg och bara acceptera att allt är skit. utan jag tänker snarare: ”Jaha, ännu en dag som jag är ledsen. jaja, så kan det vara, nu behöver jag borsta tänderna, gå till jobbet, träffa folk o.s.v”. Jag känner ingen glädje i min vardag men jag känner mig faktiskt en gnutta nöjd med att jag börjar få saker gjorda. Sakerna behöver inte ske till varje pris, men jag jobbar på att slå mig själv på ryggen när jag diskat och liknande. Det är de små vinsterna som räknas för mig. Jag har inte mycket annat i mitt liv. Men ett uttryck som ofta används i vårdsammanhang och som jag tagit till hjärtat är: ”Det är som det är”

    Vet inte om man kan applicera mina tankar i din situation, men förhoppningsvis hjälper det kanske lite.
    fortsätt med det du gör nu och sen, vem vet, så kan du kanske lära dig att både släppa in och älska någon igen.
    Jag har mer eller mindre fått på papper att jag aldrig kommer kunna finna lycka i någon form av tvåsamhet utan troligen kommer vara ensam resten av livet. Därför tänker jag också ständigt på vad det är jag ska ersätta den tomheten med.
    När du skriver så verkar du ha en stark vilja att finna kärleken och tryggheten igen, och jag tror att bara det räcker för att du ska vara långt på väg i rätt riktning.
    En sak är dock säker, och det är att du garanterat aldrig kommer få vad du vill ha ifall du avslutar allt.

    Kämpa vidare för din skull men var rädd om dig. Även om du har svårt att känna det, så kan jag lova att dina nära älskar dig.

    Trådstartaren

    Hej! Jag skulle skulle ha svarat tidigare, men det har aldrig blivit av pga att livet kommit däremellan.

    Jag försöker träffa människor och umgås, men känner alltid en slags tomhet. Jag har inte velat besvära andra med mina tankar.

    I oktober 2018 så hamnade jag på akuten för att jag mådde för psykiskt dåligt. Sen dess har jag fortsatt jobba och levt mitt liv. Jag startade en ny förening, började på en ny arbetsplats och försöker hitta en mening i vardagen.

    Mina medmänniskor besväras av mitt lidande och ville inte höra mer, trots vårdens uppmaningar om att jag ska öppna mig för andra. Men det är lättare sagt än gjort när omgivningen ändå inte vill lyssna.

    Fick till och med en grov utskällning ifrån en kompis för att jag kände som jag kände och att jag var den ”själviska”. Sedan dess har jag slutit mig mera och försöker spela teater i mitt liv genom att spela rollen som ”en glad person som gillar livet.” Jag verkar lyckas lura hela omvärlden om det. Jag är för bra på det.

    För mig känns livet numera som ett enda stort lidande jag måste stå ut med. Jag gör det för mina nära och kära. Jag tar värktabletter när smärtan blir för mycket och jag får mycket huvudvärk av att spela rollen som lycklig. Efter varje dag blir jag utslagen på sängen. Trött, orkeslös och vill bara sova.

    Min terapeut tycker det är en dålig idé, men vad ska jag göra om inte min omgivning står ut med mitt dåliga mående? Då måste jag gömma det såklart. För anledningar till att jag mår dåligt är saker som inte kan fixas över en natt.

    Bostadsbrist. Arbetslöshet. Trauman. Inte ha råd att uppfylla sina drömmar. Det är saker som inte kan fixas så enkelt.

     

    Men jag lever i allafall. Eller snarare mer korrekt:

    Jag spelar levande och jag gör den rollen bra. Men jag får betala ett pris för det, så folk slutar bli arg på mig. Jag litar inte på någon längre.

     

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.