Jag har inga vänner

Hej!

Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor. Vad tråkigt att du känner dig ensam och hade en så svår uppväxt.

Jag håller helt med om att det inte finns någon skam i att känna sig ensam, men tror som du, att det tyvärr är många som känner sig ensamma. Jag är säker på att alla känt sig ensamma någon gång i livet, jag känner mig själv ensam då och då. Trots att många känner sig ensamma, tror jag få har samma mod som du, att dela med sig av sina tankar och känslor i den stunden – heja dig! Vilket framsteg!

Likt dig har jag också tänkt att jag måste jobba med mig själv innan jag är redo att gå in i en ny relation, men jag har också funderat på hur vi ska veta när vi är redo, när synen på oss själva är tillräckligt sund för att påbörja en ny relation, har du några tankar kring det?

Hej!

Tack för ditt svar! Jag tror att vi är många som går runt med skamkänslor för allt möjlig och tror att vi är ensamma om det. Det finns många tabun.

Att veta när man är redo, är en mycket bra fråga.

När jag hade skilt mig, kände jag mig ensammare än någonsin och mitt ex fortsatte sin psykiska misshandel på olika sätt. Fick rådet att dejta på Tinder, vilket inte alls var vad jag behövde. Gjorde det aldrig. Inte min grej.

Jag blev intresserad av olika män men insåg redan på intressestadiet (dejtade aldrig) att de tom var värre än mitt ex. Kollade lite olika dejtingsiter och läste om dem men kände att jag inte ville eller orkade. Insåg att jag bara skulle göra om samma misstag igen. Så jag bestämde mig för att vara ensam, strunta i all dejting och ta mig igenom alla ensamma helger och dagar. Att läka. Efter tre år började jag kika på dejtingsiter och hittade en där min nuvarande sambo fanns. Gick efter viss tvekan med för att kunna kontakta honom. Snart 7 år senare är vi även nyförlovade.

Om jag inte haft mina 3 ensamma år, skulle jag inte ha det så bra som jag har det idag med honom.

Innan jag kom så långt, accepterade jag till slut, att jag faktiskt skulle kunna leva själv, om det var så resten av mitt liv skulle se ut. Kanhända är det när man når en acceptans både förnuftsmässigt och känslomässigt, som man är eller börjar bli redo att pröva vingarna igen?

Om jag accepterar att jag är ensam, utan skam, då har jag ju insett mitt egenvärde, tänker jag. Att jag är värdefull i mig själv och inte genom en partner/vän.

När det gäller vänner, tror jag att det kanske är en liknande process. En sak som betydde mycket för mig när min syster betedde sig illa senaste besöket i vår, reagerade jag inte som jag alltid gjort; att krympa, kuta med ryggen och känna mig fullkomligt värdelös, liten, ful och korkad. Jag blev istället fly förbannad på henne. Vågade inte säga något (det blir väl nästa steg framöver) men jag blev rosenrasande på henne. Tänkte att hon är en idiot och beter sig som en sån. ”Hon har fel” En tanke jag aldrig känt så spontant.

Jag ser det som ett tecken på att jag är på rätt väg i att återupprätta mig själv, att se mitt värde. Och när vi inser vårt egenvärde, tror jag också att synen på oss själva kan läkas till slut.

Att våga stanna upp och acceptera tillvaron som den är, tror jag också är ett tecken på att vara på väg att bli redo.

Jag förstår att din resa innehållit mycket bearbetning av tankar och känslor, och många svåra stunder, men såhär i backspegeln låter det ändå rätt fint. Jag tycker det låter som att du samlat på dig många lärdomar, och kommit till viktiga insikter genom åren. Det verkar fullkomligt logiskt att man skulle vara redo för nya relationer när både tankar och känslor är det. Jag ska också ta mig dit en dag.

Din berättelse berör mig. Jag är både ledsen över att den tid jag fick med mitt ex har nått sitt slut (för snart en månad sedan) och tacksam över att vi ändå fick 16 år tillsammans. Vi försökte verkligen få det att fungera, vi ville verkligen trivas ihop, men vi lyckades aldrig hitta ett sätt att må bra på tillsammans. Det ger mig hopp om framtiden att veta att du redan vandrat en liknande väg och att det går att nå en nivå av acceptans i att leva ensam – inte för att det nödvändigtvis är målet – men det känns tryggt att veta att det går.

Vad upplyftande/befriande att du tillåter dig själv att vara arg på din syster när hon är elak. Jag har haft rätt dålig kontakt med mina känslor tidigare, så att upptäcka nya sätt att känna på tycker jag oftast är kul än så länge (med undantag för känslor som ger fysiska symptom).

Det är helt okej om du inte vågar säga någonting nästa gång heller, det är också okej om du gör det, eller att ta det i efterhand. Det är såklart omöjligt att bara låta det rinna av en när det kommer till någonting så nära som familjen, som förväntas vara vänliga och stöttande genom alla stunder i livet.

Ja, jag har gått i mycket terapi och samtal. Varje tillfälle har gett någon eller några insikter, så det stämmer nog att jag har samlat på mig lite erfarenheter och insikter med åren. Men jag blir aldrig fullärd, jag tror inte att det är möjligt ens. Samtidigt finns det nåt stimulerande i att hela tiden lära sig något nytt. Om världen eller om sig själv. Kanhända har det hjälpt mig igenom de svåraste stunderna. Att jag är både nyfiken och extremt envis.

Jag beklagar verkligen att du och ditt ex brutit upp. Förstår att du är ledsen. Ni verkar verkligen ha arbetat med relationen och det måste vara väldigt tungt att inte kunna, trots att ni båda vill. Jag är uppriktigt ledsen för din skull.

Det är samtidigt väldigt, väldigt fint att du kan känna tacksamhet mitt i allt det svåra. Tacksamheten du beskriver för de år ni haft tillsammans. 16 år är en lång tid.

Jag blir både glad och rörd över att min resa ger dig hopp. Tack för att du berättade det för mig! <3

Ja, det går att ta sig igenom ganska mycket. Jag tror att det viktigaste är att sörja på det sätt man själv behöver. Ofta finns det så många tyckanden och tänkanden om hur, hur länge och på vilket sätt sorgen ”ska” hanteras och vara. Den tar sig det uttryck den behöver för var och en. Jag är en sån som kan sitta och gråta floder i ett hörn, medan andra springer eller tränar eller vad man nu behöver och mår bra utav.

Jag kände att jag behövde tiden det tog att läka. Om jag inte hade gjort det, skulle jag aldrig kunnat lita på och ta emot min sambos kärlek. Jag är glad att jag höll ut.

Att bli arg på min syster är inte lätt, inte sådär spontant som sist. Tack för att du säger att det är helt okej om jag inte säger något nästa eller gången efter det. Någonstans förstår jag ju att det är okej, men det är skönt att höra det från någon annan. 🙂

Tack för att du säger det. Jag har märkt att det är många som har åsikter. De från främlingar eller bekanta är lätta att avfärda, men jag har märkt att de från nära och kära influerar mig mer än jag skulle vilja, även om de går rakt emot mina egna tankar och åsikter. Jag har ett otroligt tålamod, en förståelse och acceptans för att alla har sina tankar och erfarenheter, men jag blir irriterad när andra har väldigt bestämda åsikter om hur jag ska leva mitt liv. Jag blir också irriterad på att jag själv är så kluven medan deras åsikter är så tydliga och starka. Det är uppenbart att de vill påverka mina val framöver, absolut av välvilja, men jag uppskattar det inte. Vad gör jag med det? Det skulle kännas direkt elakt att säga att ”jag hör vad du säger men att jag inte håller med”; som att ta emot en fin present, stampa sönder den, och ge tillbaks den. Skulle jag göra det, så skulle jag också bara få tillbaka mer övertalan ”men hör på här…”. Jag har ingen ork att slösa energi på att bråka med familjen så jag säger ingenting istället. Kanske skulle det vara mer hälsosamt om jag, likt dig, istället blev arg och åtminstone tänkte att jag skulle må bra av att säga ifrån?

Den här händelsen har verkligen förändrat mitt liv. Jag hanterar sorgen genom att skriva 3-4 brev till henne om dagen, som jag såklart aldrig skickar, men det hjälper att få ut det jag behöver få sagt. Vi mår (tyvärr?) båda mycket bättre nu när vi inte varit tillsammans på en månad, så jag har i princip inte mått så här bra på många år. Men, med de enorma förändringarna som skett i mig har jag svårt att släppa tanken på att ”det kanske skulle kunna fungera nu, när allt är annorlunda”. Jag kan inte räkna hur många gånger jag hört folk säga att det aldrig är sant när någon säger ”det är annorlunda nu”, men det känns verkligen annorlunda nu. Jag kommer alltid att undra om vi inte hade kunnat må bra tillsammans i alla fall. Och nu behöver jag förlika mig med att jag troligen aldrig kommer få svaret på den frågan. 😮‍💨

Jag märker att du är väldigt irriterad och det är okej och till och med sunt. Att nära och kära påverkar så mycket, är ju inte konstigt egentligen. Det är personer man vuxit upp med, står nära och har sin ”roll” i den gruppen sedan länge. Man har starka band och tycker om varandra och det är ju något fint. Men baksidan är välvilja och omtanke som (säkert oavsiktligt för det mesta) slår över i brist på respekt för vad du vill och behöver. Ivern att hjälpa dig kanske förblindar och gör att de glömmer det självklara; att det är ditt liv, din relation och dina val. De kanske bara behöver en påminnelse om det?

Jag har lärt mig att det viktigaste för att kunna hjälpa en person, är att möta dem precis där de är. Lättare sagt än gjort…

Som jag ser det, verkar du redan tagit steget att bli arg och tänka att du borde säga ifrån. Om du orkar, skulle det vara helt okej att säga ifrån. Och helt okej att inte göra det. Tala om att du uppskattar omtanken men inte orkar diskutera det mer. Det du beskriver att du vill säga, är ett i mina ögon väldigt vänligt sätt att säga tack men nej tack. Sen är det skitsvårt – jag vet… Som du skriver också kanske det inte är värt energin att bråka med dem? Vad mår du bäst av? Att säga ifrån eller att vara lugn i att du i alla fall är arg? Återigen; du är viktigast, minns alltid det.

Det är ditt liv och du har ensamrätten att bestämma hur du ska leva det. Ingen ska staka ut din väg. Ingen har rätt att göra så

Tvehågsenheten är väldigt jobbig. När jag står inför ett val och jag inte kan bestämma mig, brukar jag dra lott. Säg att jag ska bestämma mig för nåt som jag svarar ja eller nej på. Då skriver jag två lappar som jag viker ihop och blandar och drar. Poängen är att jag oftast känner/tänker hoppas det blir ja tex. Även om jag då får upp nej, vet jag vad jag vill och går på ”ja” som jag tänkte. Mig hjälper det att göra så.

Om du och ditt ex varit sambos och inte kan fungera tillsammans i vardagen, kanske särbos på försök skulle kunna vara en väg om ni båda vill och mår bra av det?

Om allt känns annorlunda för er båda, tänkte jag?

Du berättar naturligtvis bara det du vill.

Du verkar hittat ett väldigt bra sätt att hantera sorgen på, som du verkar må bra utav. Fortsätt så, så länge du mår bra av det.

Jag förstår att det här är skitjobbigt för dig men du klarar det, det är jag säker på. Jag tror och hejar på dig!

Vilka fina gamla ord det finns, tvehågsenheten, det har jag aldrig hört förut. Tack för den lärdomen.

Åh jag skulle älska att få testa att leva som särbos, eller få ses och prata eller för någon aktivitet, men just nu vill hon bara få mer tid att förstå hur livet är utan mig, och vill ha lite mer tid för det, vilket jag såklart förstår och respekterar. Jag är lite fast i ett limbo där jag inte kan gå vidare och inte kan gå tillbaka under tiden, där känslorna av hopp om att vi ska kunna må bra ihop och rädsla för att hon helt kommer vilja bryta alla band blandas.

Tack för stödet <3

Nu har jag stulit hela uppmärksamheten från ditt första inlägg 😅. Jag upplevde det kanske mest som en deklamation och hade inte så mycket följdfrågor att ställa i stunden, men nu börjar jag fundera på om du upplevt någon skillnad över tid. Framförallt om det blivit svårare att skapa nya relationer i takt med digitaliseringen. Jag fick bara 10-12 år i livet innan alla hade en mobiltelefon i fickan. Bara några år senare intresserade sig de flesta mer för skärmar än för allt och alla omkring dem. Det tycker jag är tråkigt. Jag har inte så stor erfarenhet av tiden innan, men du kanske har några erfarenheter du kan dela med dig av?