jag duger inte

allt känns så hopplöst atm. verkligen allt. skolan, vännerna, ekonomin, träningen. min kropp. känner mig så extremt missplacerad. kan inte titta mig själv i spegeln utan att jag tänker “usch” om nånting jag ser. försöker fixa det genom o känna mig finare, typ träna o äta mindre. det får mina tankar på något konkret, istället för bara en jobbig tom känsla. samma med o skada mig. jag får liksom nåt fysiskt o fokusera på, vilket är skönt typ. men hopplöshets-känslan blir ju bara starkare. för jag duger verkligen inte som jag är. jag gör inte det.

har alltid känt att jag har en plats hos mina vänner, om det inte är dom jag umgås med atm så har jag i allmänhet relativt lätt för o hitta nya vänner. men det är kört, verkar inte fungera längre. varje ny människa jag träffar som jag tycker om ser väl att jag inte duger. men det är väl sant också.

vet inte vart jag kommer med o skriva det här. allt är bara så hopplöst, vet inte hur jag ska kunna ta mig vidare, om det ens går

Vad är det som får dig att tro att du inte duger? Och när duger man egentligen då, I sådana fall? Jag vet att du duger och så är det bara. Det är min åsikt och vad jag har bestämt för min del och du ska se att alla dina vänner känner precis likadant. Jag gymmar och lyfter tungt för att ge mig själv en paus från livet, andas lite. Kul att du känner att det också ger dig något. Berätta lite mer om din tankegång kring det hela med att “duga” så kanske vi kan komma fram till något. Kram på dig!

Anonym skrev:

Vad är det som får dig att tro att du inte duger? Och när duger man egentligen då, I sådana fall? Jag vet att du duger och så är det bara. Det är min åsikt och vad jag har bestämt för min del och du ska se att alla dina vänner känner precis likadant. Jag gymmar och lyfter tungt för att ge mig själv en paus från livet, andas lite. Kul att du känner att det också ger dig något. Berätta lite mer om din tankegång kring det hela med att ”duga” så kanske vi kan komma fram till något. Kram på dig!

det som får mig o tänka att jag inte duger är att jag inte är särskilt bra på nåt. jag är inte jättebra på den sport jag tränar, inte jättebra på o rita, får inte mycket cred i skolan, känns inte som jag är särskilt viktig för mina vänner. känner mig väl bara medel i allt. o oavsett hur mycket jag satsar på tex skola eller träning så går bara allt emot.

av nån anledning har jag dock alltid känt att oavsett om jag inte är bra i skolan eller på träningen så har jag iaf mitt yttre, mitt utseende. det har varit nån trygghet typ, att jag känt att jag iaf är säker på att mitt yttre kan bringa lycka o gemenskap typ. men den känslan är helt borta. känner mig extremt otillräcklig o osynlig typ. inte typ att ”ingen ser mig” o att jag inte får uppmärksamhet, nej. men att den enda back up-planen jag haft inte längre finns. för vem vill ha mig, ärligt? ärligt ?

men va fint du skrev, jag blev rörd