Jag har varit rädd för min hamma hela livet. Jag är 45 år. Varje söndag är jag rädd att hon skall ringa. Jag är rädd för att hon skall ta min energi. Jag är rädd för den splittring hon skapar i mig när hon hör av sig, vilken i sin tur leder till känslan av meningalöshet. Hon är inte ond på något vis men är jag haft kontakt med henne känns det som att jag har hamnat i ett svart hål. Total förlust av energi och meningslöshet. Jag har haft problem med det här hela livet. De ständiga tankarna på henne skapar ett liv i isolering. Sittande i ett limbo med rädsla för att ramla ner i det svarta hålet när hon hör av sig. Jag har svårt att ta mig framåt. Tankarna på henne gör att jag inte vil lyckas med något. Tankarna på henne får mig att känna meningslöshet. Hon bor 50 mil bort och jag har reducerat kontakten. Men jag kan inte släppa det felaktiga anknytningsmönstret. Jag kan inte släppa tankarna på henne. Jag har allt jag behöver i livet, men jag kan inte leva det. Jag kan inte komma ut ur isoleringen. Jag hatar henne för den hon är. Jag har tappat ambition och livskraft, tankarna på henne gör mig så svag. Sorg för att jag anpassat mig så mycket och låtit henne styra mitt liv. Känslorna sitter i kroppen.
19 januari 2025 kl. 12:00
Jag är rädd för min mamma.
-
-
<3 Så fasansfullt! Det låter som att hon är ute efter att ni byter energier med varandra? Att du ska känna dig tom och att livet är meningslöst medan hon av era samtal fylls av livsenergi och nya krafter?
Har en pappa faktiskt som också fungerar så att jag är livrädd för samtalen eftersom jag aldrig vet i vilket tillstånd han tänker försätta mig i. Som om man vore en marionettdocka som det bara går att placera alla möjliga otäcka känslor i. Förstår därför lite tror jag om vad det är du är med om och tvingas förhålla sig till under en hel livstid. Själv är jag 40 år.
Vet inte om du vill ha tips? Om du vill det så är en tanke att delvis sänka volymen lite när man tar emot dessa samtal så man inte riktigt hör vad motparten säger. Det tycker jag kan hjälpa känslan av att personens agerande och röst/känslorna flödar rakt in i kroppen på en. En annan sak jag brukar göra är att ta bort luren helt från kroppen när jag märker att vi rör vid ämnen som är tänkt att jag ska “reagera på”. Alltså som min pappa vill att jag ska känna och som han “vill bli av med” själv. Då tar jag bort luren och har den i luften ett tag för att slippa höra det, sedan kommer jag tillbaka och hummar igen, som om ingenting har hänt.
Antar att du också har “på känn” när din mamma lägger i en extra växel och medvetet vill att du ska känna något speciellt, alltså negativa känslor?
Skickar en stor kram!
-
Tack för förståelse. Ja det är precis så som du säger! Jag har minimal kontakt med henne nu för tiden men det jobbiga är att anpassningsmönsterna sitter kvar och hemsöker mig varje dag och natt, trots att det yttre hoten som att reagera i telefonsamtal som du nämner är minimerade. Jag är delvis som förlamad/förstelnad att komma framåt i livet. Marionettdockesyndromet sitter var i kroppen och jag har svårt att gå vidare med mitt liv och skapa ett socialt liv. Jag vill hitta ett sätt att få ur mig den här rädslan. Att skriva här var ett försök till en början att just ta tag i rädslan. Har kämpat så mycket med bieffekterna och aldrig nått ner till att bearbeta rädslan. Så trött på att livet skall handla om att sitta ett väntrum. Behöver hitta ett sätt att ta tag i det på riktigt för jag vill inte ha det så här. Men har testat så mycet olika böcker, terapier.. rädslan kvarstår. Logiskt set kan jag mycket om hur och varför det uppstått, men minnena sitter kvar i kroppen..
-
Förstår, jättejobbigt! <3 Såklart att du vill hitta en lösning.. Kroppsminnen är superhemskt alltså. Tycker det är väldigt bra att du skriver här och att det är ett sätt att konfrontera rädslorna. Jag har jobbat lite med att bli av med kroppsminnen genom traumaterapi och då har det just handlat om att prata om det som hänt en för att kroppen sakta ska sluta “signalera” och återuppleva det som hänt. Sakta då tycker jag dessa har minskat.
Tänker på PTSD-symptom när jag läser om det du skriver om kroppsminnen. Annat sätt är yoga för att lära kroppen att ställa om och sluta larma för fara. Har du testat det kanske?
-
Tack, ja någon sådant terapi skulle kanske vara nästa steg. Behöver sätta ord på det på riktigt, för någon utomstående. (inte bara gå hemma och känna allt om och om igen) Det är väl det att man försökt så mycket och är rädd för att anpassa sig och inte bli tagen på allvar. Att hitta rätt terapeut.
Yin yogat har jag gjort i många år och det har varit mycket bra på sitt sätt. Tack för stöd.
-
Det bästa jag testat är privat psykolog och EMDR (alltså traumainriktat). Då ska man framkalla minnen och så gör man en typ av hypnos samtidigt för att lugna systemet, integrera kroppen med traumat så det klingar av. Man kan mejla själv dit till emdr.se för att hitta lämplig terapeut. Sedan håller jag med om att det är snårigt som fan att hitta rätt person! Jag kände lite dock med EMDR att personkemin plötsligt var mindre avgörande eftersom man inte pratade så som man gör i psykoterapi och går in väldigt i långa resonemang och förklaringsmodeller.
-
Tack för tips! Det skall jag kanske utforska. Har testat så mycket men inte emdr.
Du måste logga in för att kunna skapa nya trådar.