Jag har alltid haft problem med övervikt. Det beror nog mest på att jag alltid har använt mat och godis som tröst när jag mått dåligt, och min psykiska ohälsa har varit extrem i mitt liv.
Jag har försökt själv med olika metoder men alltid hamnat åter i gamla beteenden vilket gjort att jag pendlat upp och ner.
När jag träffade min nuvarande pojkvän så förändrades mycket. Jag såg inget behov av godis för att jag fann lycka i honom, han visste även om att jag ville gå ner i vikt så efter ett tag gjorde vi någon sorts deal att han skulle peppa mig. Jag visste väl dock inte hur detaljerat det var påväg att bli. Han är väldigt hård, vilket är bra. Men nu har det varat i ett år och jag börjar bli så frustrerad av att vara så låst. Fråntagen frihet på något sätt. Så jag har börjar köpa och äta godis påväg till jobbet. Dvs, bakom ryggen på honom. Jag kommer ihåg sen tidigare att när man gått ner många kilon så börjar kroppen skrika efter socker igen. Att kroppen vill tillbaka till det normala levnadssättet. Det är de jag upplever nu. Det är såååå irriterande. För samtidigt vill jag verkligen gå ner mer. Jag behöver gå ner mer.
