Hem > Forum > Hopplöshet > Innan barn.

Innan barn.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Så långt som jag egentligen kan minnas så har självmord varit som en snuttefilt för mig. Jag har alltid vetat att jag har en väg ut. Jag kan trycka på stopp. Det är mitt val och jag kan välja när och hur. Jag har Borderline och det är som att varje gång jag hamnar i ett mörkt håll så försöker jag stå ut tills jag vet att lyckan kan komma ikapp mig. Då försvinner ofta tankar på självmord även om jag fortfarande kan känna ångest och mår dålig. Sen är jag tillbaka där och allt runt omkring mig är svart. Nu har jag och min pojkvän börjat tänka på barn vilket en del av mig älskar och en annan del är livrädd för! Jag har själv haft en svår uppväxt och min starkaste tanke har alltid varit, man lämnar aldrig sina barn! Så där försvinner min snuttefilt. Jag kan längre inte trycka på stopp. Kan inte längre kliva av. Då drabbar det inte längre bara mig. Folk säger att det inte gör det nu heller. Att vänner, familj och min kille skulle drabbas på ett sånt fruktansvärt sätt. Det ger mig skuld men jag kan inte heller släppa tanken på att jag inte kommer vara här för att känna den skulden. De går vidare ändå, det måste man bara göra. De klarar sig och deras sorg är inte längre mitt problem. Men ens barn, de kan/får man inte utsätta. Därför nu när jag är nere i mitt mörker igen börjar jag känna stress kring att ta ett val. Ska jag avsluta allt så måste det ske nu. Innan jag hinner får för mig att skaffa barn. Det har lett till starkare självmordstankar. Men nån lite röst i huvudet vill inte heller. Vill leva. av någon sjuk anledning. Har någon Anna känt såhär? vad gör man. Inom vården har jag varit sen barn. Det hjälper inte. Jag tror jag måste lära mig själv hur jag ska deala med allt. Ska man ge upp nu eller fortsätta? En konstant ångest och stress.

    Jag kan tänka mig att det är både störigt, vidrigt och jobbigt att ha borderline. Jag har en väninna jag skällde ut för ett par dagar sedan för att hon å ena sidan lider och å andra sidan bara ger upp och skiter i att ta hjälp alls. I själva verket är personer med borderline och neurotypiska människor mer lika än de är olika och livet är sådant att skit är vidrigt och jobbigt ibland med eller utan diagnos. Skillnaden är väl just att personer med borderline och bipolära diagnoser behöver särskilt mycket stöd när de far åt helvete (det gör vi andra också). Jag skulle vilja veta mer om din snubbes resonemang kring det här med barn. Hur kommer det sig att han föreslog det?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.