Det är meningslöst att försöka med tinder. Jag är för kort. Ingen vill ha mig. Tjejer hade aldrig kunnat ta med mig ut på stan och vara stolt över att de är med någon så kort. Jag är skräp. Värdelös. Bottenskrap. Missfoster. Circus freak. Misslyckad. Jag borde ta livet av mig snart. Vet inte hur jag ska orka leva såhär. Ser konstant folk runtomkring mig som får uppleva kärlek. Som har sex. Som håller om varandra. Jag vill inte leva i skuggan av vad jag aldrig kommer att få uppleva, bara för att jag är jag. Min kropp är fucked. Den är äcklig. Kort och grotesk. Till och med värdelös fysiskt. Det kommer aldrig att hända. Så är det bara. Detta är bara en av världens grymheter. Inte lönt att bli arg över det. Vill inte vara ’delaktig’ längre. Orkar inte slå huvudet mot väggen längre i hopp om att något ska förändras. Jag valde aldrig att födas. Blir ilsken utav tanken att jag må lämna sorg i mitt avgående. Kommer inte på någon annan lösning dock. Inget funkar. Jag funkar inte.
Vill dö så hemskt mycket. Vill bara vara fri från allt detta. Vill inte känna något mer.
Jag är inte älskvärd. Jag är inte attraktiv. Jag är ful, kort och grotesk. Född som ett missfoster och min saga kommer sluta med en sliten hals. Klarar inte detta. Snart 27. Det tar för lång tid. Vill inte se 28. Vill inte hoppas mer. Det gör så ont hela tiden.
Jag blir bara tröttare och tröttare. Ledsnare och ledsnare. Känner hur mitt tal börjar påverkas av isolationen. 157cm är jag. Det är nästan som att jag får vittna den naturliga processen av evolution.
Vill inte kämpa emot det. Jag blir bortvald och jag förstår varför. Det är logiskt. Korta män skapar korta barn. Män med skelettsjukdomar skapar barn med skelettsjukdomar.
Jag väljs bort och det är bra.
Skäms över hur vek jag är. Jag borde inte tynga samhället längre. Borde inte ta plats.
Fantiserar ibland om hur det skulle vara att bli totalt accepterad av en partner. En källa av styrka och glädje istället för ångest. Någon som hade varit glad att se mig. Som hade längtat efter mig. Fan vad jag gråter.
