Det finns risk för att jag klagar på saker som egentligen bara är problem i mitt eget huvud.
Jag är så ensam. Jag är ensam när jag sitter på jobbet och pratar med mina kollegor. Jag är ensam på AW med mina vänner. Jag är ensam när jag ringer min familj. Jag känner mig ensam hela tiden och det är så jävla tråkigt. Känslan av att inte passa in finns med mig som ett blött täcke. Samtidigt vet jag inte om jag ens vill passa in. Det verkar dödstråkigt att vara som dem. Jag förstår inte varför jag fortsätter leva?? I väntan på vadå?? Jag har upplevt allt jag vill göra och känner mig relativt klar. Orkar inte fler som kommenterar att jag är konstig. För mig är alla andra konstiga. Det är jobbigt att inte kunna relatera till någon. Jag skaffar pojkvän, jag skaffar vänner, jag har en familj men de älskar ju inte mig för den jag är. Då hade de inte tyckt att jag va så jävla konstig. Då hade vi haft mer att prata om. Jag ser inte en väg ut utan att ändra på mig och vem vill leva ett liv i en film?
Är jag så ensam eller har jag försatt mig i en situation som inte finns.
