Hem > Forum > Hopplöshet > Ingen plats i den här världen

Ingen plats i den här världen

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag önskar det fanns en plats i världen för mig. På jobbet kan jag ”klä mig” i en arbetsroll på nåt vis. Men hela jag är som ett ostämt instrument. Andra märker av det och drar sig undan. Samma gäller vänner och släkt. Förlorade min pappa till cancer och hjärtat gav upp på min storebror för några år sen. Lyckades aldrig komma tillbaka. Vänner och bekanta försvann. Skiljsmässa. Sökt hjälp så många ggr men det förvärrade verkligen allt. Soc drogs in eftersom jag inte längre ville leva. De har en sån rutin när man hamnar på psyk. Allting hanterades väldigt illa, barnen drogs in och mitt liv synades i sömmarna inför dem deras mamma. Barnen mådde fruktansvärt av den processen.  Nu  . Vågar inte ta kontakt m kurator eller annan hjälp längre. För mina barns skull vågar jag inte. Kollegor märker att nåt är jättefel. De drar sig undan eller ifrågasätter mig. Jag är så glad i min vovve. Han varken dömer eller anklagar. Är så ensam. Önskar jag hade någon. Jag vill inte leva längre.

    Skumt, min tråd hamnade i fel svar. Tagit bort min text.

    Känner väldigt starkt med dig när jag läser det du skriver. Vad mycket du har tvingats vara med om. Lät riktigt obehagligt när psyk kopplade in soc. Måste varit fruktansvärt.

    Jobbigt med kollegor också som inte kan ge dig stöd. Förstår att tilliten till kuratorer och andra är väldigt liten just nu.

    Bra att du skriver här!

    Jag önskar det fanns en plats i världen för mig. På jobbet kan jag ”klä mig” i en arbetsroll på nåt vis. Men hela jag är som ett ostämt instrument. Andra märker av det och drar sig undan. Samma gäller vänner och släkt. Förlorade min pappa till cancer och hjärtat gav upp på min storebror för några år sen. Lyckades aldrig komma tillbaka. Vänner och bekanta försvann. Skiljsmässa. Sökt hjälp så många ggr men det förvärrade verkligen allt. Soc drogs in eftersom jag inte längre ville leva. De har en sån rutin när man hamnar på psyk. Allting hanterades väldigt illa, barnen drogs in och mitt liv synades i sömmarna inför dem deras mamma. Barnen mådde fruktansvärt av den processen. Nu . Vågar inte ta kontakt m kurator eller annan hjälp längre. För mina barns skull vågar jag inte. Kollegor märker att nåt är jättefel. De drar sig undan eller ifrågasätter mig. Jag är så glad i min vovve. Han varken dömer eller anklagar. Är så ensam. Önskar jag hade någon. Jag vill inte leva längre.

    Det finns plats för alla. Det är bara att världen och människor ibland kan vara väldigt klumpiga och oförstående som gör att man tappar fotfästet. Och där det kan kännas att man även tappar sitt eget förstånd. Och i viss mån gör man det när man hamnar i en krissituation, för att hjärnan till viss del stänger ner verksamheten- som ett skydd när den inte kan hantera situationen. Olika händelser i livet kan innebära att det startar ett helt inferno med tankar och känslor som vi inte kan hantera, allt blir ett enda virrvarr och då behöver man hjälp och stöd. Nu vet jag inte i vilken ålder dina barn är, men tror du inte trots allt att dom skulle förstå om du sökte någon slags hjälp? Jag hade till varje pris velat veta om min pappa inte mådde bra, och gjort allt i makt för att försöka ändra på det.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.