Hem > Forum > Hopplöshet > I väntan på något bättre

I väntan på något bättre

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Under flera års tid, har jag väntat på att det ska bli bättre. Att den pusselbiten som saknas landar och gör att livet än en gång känns bra eller åtminstone hanterbart. På det sättet det gjorde innan den psykiska ohälsan, innan alla besök/övernattningar (månader) i längsta fall på psyket, innan drogerna, innan avslutet från drogerna som innebar att säga upp kontakten med alla vänner som tidigare funnits där.

    Att leva med ensamheten och den psykiska ohälsan är inga problem i sig, det har gått så pass många år att det har blivit en vana, livet flyter för det mesta på helt utan att jag tänker på det. Så plötsligt träffar man någon som gör att livet känns fullt av färg, all tidigare erfarenhet av ensamhet känns nu gråare än betong. Det väckte en önskan om något bättre, något nytt, något som skulle ge en större mening till precis allt.

    Som vanligt var det för bra för att vara sant, efter två månader av regn (tårar) och ytterligare tre månader av saknad började sakta en önskan av att få känna den känslan igen att blomstra. Upp från asfalten växten en ros, ett hopp, en låga om att få träffa någon som kunde fylla det mörka med ljus. Av dessa tre var det endast lågan, logotypen på appen (Tinder) som fyllde mörkret, rosen vissnade och hoppet försvann.

    Vart träffar man någon, när ens enda vän är en katt och ingen på appen vill träffas mer än en gång när man berättar om hur grått, tråkigt och helt o-magiskt ens liv är? Snart är det tio år i ensamhet, är det så de kommande årtiondena ska se ut? Kanske då, det vore vackrare att måla om det gråa till svart.

    Hej

    Förändring börjar med en önskan om förändring,men vad gör man när man blivit så van vid hur ens liv ser ut,att man inte ens önskar sej förändring längre?Hur får man tillbaka intresset för människor,när man bara är trött på dom?Du verkar ändå bära på en längtan till andra människor och jag tror det är där det börjar.Själv känner jag inte den där längtan längre och det kan så klart kännas lite trist emellanåt,men jag försöker fylla mitt liv med saker som känns meningsfulla ändå.Tankarna på att livet är meningslöst bara för att man är ensam har en förmåga att bita sej fast om man låter dom göra det,men det är bara tankar och dom går att styra,även om det är svårt ibland.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.