Varje dag undrar jag vad det är för fel på mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva detta men jag känner att jag måste skriva ut mina känslor. Jag ser verkligen inget hopp i livet. Jag lever inte för min egna skull, jag lever bara för att mina föräldrar inte ska behöva få höra orden att deras barn inte längre lever. Allt känns så meningslöst. Det känns som det är något fel på min hjärna. Jag hatar allt med mig själv, samtidigt är jag bäst. Jag hatar mina vänner men samtidigt gör dem min dag bättre. Jag hatar att göra saker men samtidigt hatar jag att vara hemma. Jag vill bara vara ingenstans. Det känns som jag har 2 olika personer i mitt huvud som drar i trådarna hela tiden. Jag försöker ändra mig själv hela tiden, hittar nya saker att göra, ändrar mitt utseende och försöker hitta mig själv. Det känns inte som att jag är som alla andra. Det är svårt för mig att förklara och vet inte hur jag ska formulera mig. Jag känner för starka känslor eller inga alls, en dag kan jag må jättebra och inte bry mig om något, nästa vill jag inte ens leva längre och kan inte lämna mig säng. Jag är tonåring och vet att det är mycket med hormoner nu, men har mått såhär ett långt tag. Jag suger på att prata om mina känslor. Jag känner mig jämt ensam även fast jag har vänner, familj och pojkvän, folk som älskar mig. Men samtidigt känns det som att jag inte har någon, absolut ingen. Jag älskar få personer och har väldigt svårt för att älska. Jag tror att jag älskar 3 personer, endast 3. Jag mår så dåligt och vet inte hur jag ska orka leva. Jag går just nu i gymnasiet och har ingen plan för framtiden för har alltid tänkt ”jag kommer vara död när jag är 18 ändå” och så fortsätter det.. varje födelsedag har jag tänkt ”hoppas detta blir min sista. Varje jul har jag tänkt ”jag måste vara glad nu, blir förmodligen min sista” jag vet inte hur längre jag klarar av allt detta. Samtidig är jag så otroligt rädd för döden, allt blir så himla jobbigt. Min hjärna är aldrig tyst. Det känns som att ingen känner mig egentligen. Alla tror att jag är dum, elak eller att jag inte bryr mig. Jag är egentligen väldigt smart, jag är godhjärtad och kan sätta mig djupt i folks situationer och jag bryr mig. Jag bryr mig om hur alla mår, jag bryr mig om hur jag ser ut, jag bryr mig om hur du mår. Även fast jag har svårt att älska kommer jag alltid att bry mig. Jag vill inte att någon ska behöva må dåligt. Det känns som ingen förstår mig. Ingen känner mig. Och ingen bryr sig!!
Om ni känner såhär snälla skriv!! Behöver all hjälp jag kan få
