Hur hittar jag meningen med att ens försöka?

Har haft obehandlad svårare depression i ett år nu, varit sjukskriven och allt. Och just nu känns allting alldeles för svårt igen- vet vad jag måste/vill få gjort dagligen (söka jobb, lära känna folk i stan, osv), men jag gör det inte. Allting känns bara så poänglöst, för överväldigande, som att jag garanterat kommer misslyckas om jag ens försöker. Blir sjukt självkritisk om jag utmanar mig själv med att få gjort sysslor, och blir självkritisk när jag inte gör någonting. Jag kan liksom aldrig ”vinna” eller vara nöjd.

Även när jag klarar av att laga mat, duscha, gå på promenader, osv, så känner jag inte att det är tillräckligt. Jag behöver verkligen någon form av sysselsättning/inkomst och en vänskapskrets.

Har uppkommande behandling för min psykiska ohälsa om några veckor. Men jag vill bara hitta nånting som får mig att få saker gjorda IDAG. Jag har väntat/slösat bort min tid hela sommaren/året, jag vill inte vänta längre. Men jag behöver liksom hitta nånting att kämpa för?

Vad får er att fortsätta kämpa/utmana er själva?

Det här ska jag egentligen inte alls svara på eftersom jag har samma känslor som dig med att inte tycka saker har någon mening men jag har mottot att aldrig säga nej till något nytt… det som föreslås kan ju vara min grej (svårt att tro på men man måste ju pröva, det fördriver ju i alla fall en stund).

Är det något jag ser som är grattis/överkomligt och jag har tid så går jag på det, vare sig det låter lockande eller inte. Släpper man på det självkritiska och det där med att det inte är min grej utan verkligen bara göra… vet att det är svårare än att skriva men vad har man att förlora, lite tid… och så vet man i alla fall att just det inte var så spännande/intressent.

Ibland är det otroligt läskigt att bara göra det men det blir lättare med tiden. Jag har sett världens hemskaste tavlor, jag har åkt ballong/segelflygit, minglat med tråkiga/roliga människor, svampsafari, fågelskådning, rollspelskväll… ingenting hittills har varit det jag brunnit för men det har blivit en del roliga/dråpliga/ledsamma/besvikan historier men jag kommer i alla fall ut.

Kram till dig!

Jag bara kör. Kastar ut massor av krokar och sedan tar ställning där jag fått napp om det är fortsatt intressant. Tror jag är med i tre föreningar just nu (minns ärligt talat inte förrän jag får mail), har flera arbeten på gång, kommit in på flertalet utbildningar till hösten. När det börjar närma sig beslut börjar jag få lättare att syna vad som är spännande på riktig. Så det är mitt tips – fiska möjligheter och därefter kolla av var du fått för respons och då ta ställning. På det sättet tror jag man kan bli mindre rädd för att misslyckas, för man märker att alternativen hela tiden är så många och det gör sällan så mycket om det blir lite fel ibland?