Hur håller ni uppe hoppet och positiviteten när det mesta känns tungt?

Ja, jag skulle behöva lite peppande ord och sammanhang för att kanske lyckas själv. Förstår att alla har olika bagage, olika komplexitet i måendet, har olika mycket resurser och förutsättningar för att lyckas vända. Behöver bara höra historier från någon som lyckats vända år av dåligt mående.

• Vad får er att känna glädje, positivitet och hoppfullhet?
• Hur tänker ni för att hålla uppe hoppet och den positiva synen när situationen är tung?
• Vad krävdes för att vända situationen?
• Går det att bli genuint nöjd och tillfreds?

Lyckas inte känna dessa känslor själv just nu. Känner mest negativa känslor som ensamhet, otrygghet, nedstämdhet och är aldrig nöjd med något och fast i en situation som dödar den som alltid strävar.

Anonym skrev:

Ja, jag skulle behöva lite peppande ord och sammanhang för att kanske lyckas själv. Förstår att alla har olika bagage, olika komplexitet i måendet, har olika mycket resurser och förutsättningar för att lyckas vända. Behöver bara höra historier från någon som lyckats vända år av dåligt mående.

• Vad får er att känna glädje, positivitet och hoppfullhet?
• Hur tänker ni för att hålla uppe hoppet och den positiva synen när situationen är tung?
• Vad krävdes för att vända situationen?
• Går det att bli genuint nöjd och tillfreds?

Lyckas inte känna dessa känslor själv just nu. Känner mest negativa känslor som ensamhet, otrygghet, nedstämdhet och är aldrig nöjd med något och fast i en situation som dödar den som alltid strävar.

Hej! Ursäkta att jag gör ett inlägg, när jag nu inte har något att komma med. Jag vill mest bara nämna att här finns en till som känner ungefär som du, och har ungefär samma tankebanor.

Anonym skrev:

Hej! Ursäkta att jag gör ett inlägg, när jag nu inte har något att komma med. Jag vill mest bara nämna att här finns en till som känner ungefär som du, och har ungefär samma tankebanor.

Hej, du behöver inte ursäkta någonting! Att bolla med någon som har ungefär samma känslor och tankar kan också vara givande.

Jag vet inte vad som hänt dig, hur länge du haft dessa känslor och ifall det känns så hela tiden eller periodvis? Tänker att det kan vara skönt att ha någon som lyssnar och accepterar en bara, speciellt om man känt ensamhet ett bra tag.

Anonym skrev:

Hej, du behöver inte ursäkta någonting! Att bolla med någon som har ungefär samma känslor och tankar kan också vara givande. Jag vet inte vad som hänt dig, hur länge du haft dessa känslor och ifall det känns så hela tiden eller periodvis? Tänker att det kan vara skönt att ha någon som lyssnar och accepterar en bara, speciellt om man känt ensamhet ett bra tag.

Tack!

Ja, precis, att bolla med någon som lider lite av samma saker, kan vara mycket givande.

Det är lite svårt att göra en slags sammanfattning över ens liv. Det är i alla fall inget speciellt som har hänt mig, jag har inga trauman i form av övergrepp eller dylikt. Har haft en ganska så normal uppväxt, vad jag förstår. Fast någonstans har jag inte utvecklat alla de sociala förmågor som verkar behövas, och har alltid känt mig hyggligt utanför. Och det har varit lite si och så med måendet. Det är dock på senare år som det verkligen har satt hårt åt, med ensamhet och uppgivenhet, och som även du skriver “otrygghet”. Har också en ganska så dålig förmåga att hjälpa mig själv, att komma på bra tankebanor. Men det jag hoppas på mest är att det skall bli någon form av acceptans, att jag liksom förlikar mig med tillvaron, och landar hyggligt. Och det är väl egentligen först då som övriga positiva förändringar har chans att dyka upp, vad det nu kan vara.

Hur ser din “historia” ut, i korthet?

Anonym skrev:

Tack! Ja, precis, att bolla med någon som lider lite av samma saker, kan vara mycket givande. Det är lite svårt att göra en slags sammanfattning över ens liv. Det är i alla fall inget speciellt som har hänt mig, jag har inga trauman i form av övergrepp eller dylikt. Har haft en ganska så normal uppväxt, vad jag förstår. Fast någonstans har jag inte utvecklat alla de sociala förmågor som verkar behövas, och har alltid känt mig hyggligt utanför. Och det har varit lite si och så med måendet. Det är dock på senare år som det verkligen har satt hårt åt, med ensamhet och uppgivenhet, och som även du skriver ”otrygghet”. Har också en ganska så dålig förmåga att hjälpa mig själv, att komma på bra tankebanor. Men det jag hoppas på mest är att det skall bli någon form av acceptans, att jag liksom förlikar mig med tillvaron, och landar hyggligt. Och det är väl egentligen först då som övriga positiva förändringar har chans att dyka upp, vad det nu kan vara. Hur ser din ”historia” ut, i korthet?

 

Ja, det är inte helt lätt att göra en sammanfattning av ens mående. Du verkar ändå ha hittat ”kärnan” och att det främst kopplas till sociala förmågor och dessa i samverkan med en omgivning och delvis oförmåga att själv ändra dina tankebanor!? Det är en början. Men jag förstår dig, tankar är inte lätta att ändra på, speciellt inte om man har fler övervägande negativa erfarenheter än positiva i sammanhanget.

Jag tror egentligen att jag behöver fylla på med situationer där jag känner mig accepterad, lyckad och får en chans att skaffa bra erfarenheter. Att det gör att tankebanorna sakta kan förändras. Men att det är en ständig tvåvägsprocess med omgivningen underlättar inte alltid möjligheten.

Tror inte jag kan sammanfatta min historia kort. Mina föräldrar har inte mått särskilt bra under min uppväxt, har inte alltid funnits där eller gjort bästa valen för att skapa trygghet. Att jag också var utsatt stor del av skoltiden har inte underlättat när det kommer till att lita på människor och mig själv. Mitt anknytningsmönster är inte det bästa, helt enkelt och mitt mående pendlar mellan hypomanier och depressioner. Det för att nämna några faktorer som påverkar mig.

Jag har svårt att bara förlika mig i att må såhär. Men kanske måste lära mig att vara här och nu och inse att det står stilla i livet just nu för att jag måste jobba med mig själv.