Jag är 32 år gammal och äldre än vad jag någonsin trodde att jag skulle bli. När jag tänker på hur långt livet kan bli så känner jag mig förlamad, uppgiven och livrädd. Hittills har varje år, varje vecka varit jobbig. Ni vet hur andra människor kan längta tillbaka till en period när de var lyckliga? Jag har inte något sådant. Jag har varit gladare och produktivare. Det har funnits dagar när jag känt att det är ok. Men alltid, alltid finns det något i bakgrunden.
Jag försöker med kbt nu. Igen. Men jag har fastnat helt i att jag ska tänka på vad jag vill i livet. Att jag ska identifiera vilka områden jag inte bår min ”fulla potential” i mitt liv. Jag vill inte ha fler mål i mitt liv. Når slipper man prestera? Det känns som om jag inte ens kan må dåligt på rätt sätt. Vad gör man när allt är hopplöst? Jag bill inte ta livet av mig alls. Men jag vet inte vad jag ska göra led mig själv. Vet inte ens varför jag skriver här. Det kommer bara att ge mig prestationsångest för att jag inte ens kan göra rätt här.