Hur coupa man livet när man inte har nåt att bygga på?

Det verkar att du har tappat kontroll ur ditt liv. 🙁

Det finns mycket som du beskriver i ditt liv som inte verkar vara lätt eller positiv, och jag kan förstå varför du inte ser mycket mening i ditt liv just nu.

Du kanske har lite hopp kvar, eller så hade du kanske inte velat skriva här, men du kanske känner dig hopplös, fast, utan nån väg ur.

Det här kanske inte blir så populär, men jag beundrar dig för protistuitionen och förstår varför du känner nån lättnad med det.

Prostituitionen är kanske ett sätt för dig att känna kontroll över ditt liv, att skapa nåt värde för nån annan människa. Det här är mitt personliga åsikt, men vi alla prostituerar oss på nåt sätt. Många av oss offrar vår tid, vi jobbar på nåt vi är missnöjda med, vi är i dåliga relationer och lider i utbyte av nån känsla av bekvämhet, vi offrar våra kropp med droger och ohälsosam mat så vi får lite lättnad från känslan att vi lever ett liv som vi inte drömde med.

Du verkar ha ett väldigt tufft liv just nu, men du har inte nått bottom. Och som du har redan märkt, du kan inte räkna med samhället för att ta dig ur din situtationen, det är tyvärr en illusion att samhället kommer ta hand av oss när vi mest behöver.

Men du kan räkna med dig själv. Du har gjort ett bra jobb hittils att överleva trots dina svåra omständigheter. Fortsätt att räkna med dig själv för att göra det du tycker är bäst för dig för att ta dig ur ditt läge, även om samhället inte håller med dig. Bara att du inte skadar andra människor.

Det kanske hjälpte inte mycket. Jag tror dock du är starkare än du tror.

Vad fint det låter att du är så nära med dina styvbarn och vän med exet.

Det kanske är helt fel, men tänkte på om är något som förvärrar de ekonomiska problemen, som depression eller också adhd, autism eller så, som vården missat. Även om du inte hittat någon som  eller förstått hitils så behöver det inte vara kört att göra det, det kommer ju också mer och mer kunskap.

<3 Så svårt! När jag läser det du skriver så tänker jag att kärnan är självdestruktivitet? Önskan att vilja ”förgöra sig själv” för att det lindrar smärtan i stunden. Blir väldigt orolig också för sista raderna du skriver om att då inte länge ha något värdefullt längre att förlora. Kan relatera till det också att tillslut når man en punkt där man känner att man skiter i det. Fruktansvärt. Tänker att man börjar bli väldigt känslomässigt avstängd då, att man inte orkar ta in verkligheten längre?

Svekfullt också med familjen och sjukvården som inte funnits där under åren. Att inte blivit förstådd och hörd. Kunna ha vanliga samtal med varandra bara utan att motparten är allmänt giftig och kritisk.

Vad är det just nu som är svårast i ditt liv – om du orkar säga? Är det den ekonomiska delen som är mest stressande, eller det känslan av hopplöshet att behöva vända livet och situationen du befinner dig i i allmänheten?