Hopplöst fall som står i begrepp att ge upp.

Hej alla!

Har just blivit utslängd från avdelning 362 i Göteborg då min psykiska hälsa gått från usel till katastrof sedan mitt ex dog nyligen och man inte genomförde någon direkt behandling eller medicinjusteringar för mig. Pga mina diagnoser har jag inte heller lyckats behålla mitt jobb i coronakonkurrensen så håller på att förlora lägenheten, bilen (Som jag behöver för att ta mig till jobbet), mina vänner har börjat tröttna på mig och min familj är antingen helt oförstående eller kan/vill inte hjälpa.

 

Några förslag på vad man gör när allt känns hopplöst och framtider bara består av mörker. Tänka positivt är ju lätt att säga, men återfå hoppet desto svårare. Djupt tacksam för alla idéer.

Tack på förhand

 

Hej, jag har själv struggle med life, och vad jag kommit till insikt med är att saker utåt oavsett vad kommer inte få dig lycklig. Du måste vända dig inåt och förstå dig på dig bättre. Och jag förstår om du tycker saker och ting är tufft nu. Det ända du kan göra i situationen du är i just nu är att bara fortsätta kämpa. Hitta en människa att dela dina tankar med som lyssnar. Försök fokusera på det bra. Och ja livet är berg och dalbana. Men det är i såna tider som det är jobbigt vi lär oss mest om oss själva och vår omgivning. Jag hoppas du tar in det jag säger och hoppas du bara fortsätter kriga på! För det finns folk som bryr sig, jag är en av dom. Har aldrig träffat dig men vi och många andra upplever samma saker. Du är värdefull! <3

Hej Blue Bedyke!

Beklagar sorgen av ditt ex. Gud så fruktansvärt, fina du. Även detta med att bli utkastad från avdelningen, inte få en justering i medicineringen, förlora inkomst och eventuell lägenhet låter väldigt stressande och oerhört mycket på en och samma gång. Förstår att det behöver bli mycket bättre för dig! <3

En praktisk ide är om du kan höra av dig till svenska kyrkan för att söka ekonomiskt bidrag? Kanske när du även har de på tråden att du kan få prata med en präst också för att få den där emotionella tryggheten som inte vännerna och familjen kan ge just nu när du behöver dem som allra mest?

Bra också att du skriver här då det i bästa fall kan minska ångestkänslorna att sätta ord på det man känner och samtidigt skapa en känsla av trygghet att andra kan svara när du skriver. Du är handlingskraftig som sökt dig hit!

Det där med att tänka positivt håller jag med om kan vara allt annat än enkelt när man hamnat i en svår livssituation. Mer hållbart, enligt min erfarenhet iaf, är att försöka tänka snälla tankar om sig själv, vara empatisk istället för sträng och använda sin kraft till någon form av piska. Ge sig själv omsorg så gott man förmår tror jag är desto mer gynnsamt i längden. Klappa sig själv på axeln ofta och påminna sig om hur duktig man är som försöker ta sig igenom dagarna!

Stor kram