Jag vet inte hur jag skall börja och är rädd för att detta låter för ”ytligt”.
Jag har i hela mitt kämpat så hårt jag kan och försökt prestera så bra som möjligt akademiskt ,jobbvis och i livet generellt . I botten har jag en ADD/ADHD och brottats med både depression, ångest och flera utmattningepisoder. Jag har fått offra mycket (vänner, relationer, tid med familj) för att ta mig dit jag är idag (karriärmässigt) med tanke på allt det psykiatriska i bagaget som gör allting så mycket svårare, men känner hur jag inte orkar mer trotts att jag bara är i starten på mitt liv. Det känns som att den motiverade , glada och ambitiösa människan i mig sakta suddats bort senaste åren. I mig finns en ånger för all den tid jag ägnat åt något som jag nu längre inte kan glädjas åt. Jag upplever en oerhört paralyserande vanmakt inför framtiden då den passion jag en gång hade och lagt så många år på (nästan 10 år) nu blivit det som konstant fyller mina dagar med ångest och uppgivenhet. Samtidigt är man så utmattad att jag inte vet vad jag ska ta vägen (byta arbetsplats hjälper tyvärr inte och byta karriär har jag ingen energi kvar till att göra) . På det även en skuld på nästan 700 tusen från CSN.
Nu har jag precis avslutat en tidsbegränsad anställning och hittar inte ett nytt jobb trots att jag sökt i snart 4 månader. Trots flera intervjuer har man valt att anställa någon annan, även om jag varit överkvalificerad och mötena gått väldigt bra (är det något fel på mig?). Mitt i detta har jag av oklar anledning (gissningsvis adhd) köpt på mig en lägenhet med lån som kostar en hel del i månanden. På detta dessutom ett renoveringsobjekt, vilket gör att det inte går att bo i just nu trots att jag nu jobbat på det nästan 12 timmar per dag i flera veckor och kostnaderna börjar skena iväg.
Jag har även en svårbehandlad reumatisk sjukdom där läkaren nu konstaterat att nästa val av behandling är cellgifter, vilket var ett tungt besked. Skall nämnas att jag under alla dessa svårigheter även haft cellförändingar flertalet gånger pga detta.
Jag är så trött på att konstant sätta mig själv i dåliga situationer och klandrar mig själv för väldigt mycket. Samtidigt har jag ingen energi kvar för att kämpa vidare för att skaffa ett jobb som jag inte vill ha och som ger mig ångest. Jag känner mig så sliten och tom och vill bara ge upp på allt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
