Hem > Forum > Hopplöshet > Hopplöshet över att aldrig få rätt diagnos

Hopplöshet över att aldrig få rätt diagnos

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Hej gruppen, jag har äntligen hittat hit och är villig att dela med mig. Det har varit en hög tröskel för mig att komma över, att inse att jag kanske inte har ”lätt” psykisk ohälsa utan att hela mitt liv har präglats av psykisk ohälsa. Jag har personligen varit orsaken till att förstöra nära relationer, svårt att påbörja nya relationer, framförallt kärleksrelationer, pga tidigare dåliga erfarenheter. Min familj är förkrossad över saker jag har sagt till dem i mina mörkaste stunder, saker som de nu äntligen förstår att jag inte menat… men det har tagit 32 år av självskådande för att kunna öppna upp på riktigt.. startpunkten för början och slutet var en kärleksrelation som har triggat mig och mina trauman till en punkt där jag fallit över kanten och känt att det inte finns något hopp för mig alls, framförallt inte något hopp om att träffa en person jag älskar som kan förstå och acceptera mig för den jag är. Trots att personen i fråga fortfarande triggar mig omedvetet så kan jag inte hålla mig borta, men vi har nu en annan ”distans” till varandra trots att vi bor väldigt nära. För tillfället befinner jag mig en timme bort från hen och jag kan ändå inte sluta tänka på hen och oroa mig för att hen ska lämna mig. Jag har själv insett att jag har anknytningsstörning otrygg ambivalent, dvs att jag dragits till personer som inte är närvarande i en relation utan gärna drar sig undan och då vill jag komma nära, medan om de kommer nära upplever jag det som för obehagligt och på. Jag har själv terapiat mig själv genom att stanna kvar och lära känna även de som jag inte direkt känner stort intresse för från början, men även genom att inte rusa in i något med en person som är väldigt tilltalande och otillgänglig känslomässigt. Jag vill ändå påstå att min egenterapi har gett resultat. Anledningen att det nu har gått snart ett år med samma person är för att jag såg hen som en vän och ingen kärlekspartner i början och sen råkade få djupare känslor… men alltsedan känslorna kom, kom alla triggers tillbaka och jag vill bara dö inombords varje gång hen yttrar något om att hen kanske inte vill vara kvar i en relation till mig.. hen har också en del i bagaget och enligt min uppfattning inte lika stor insikt i sina problem.. det har lett till en ond cirkel där vi bråkat om småsaker till en gräns att min eventuella partner (för vi är inte i en stabil relation) inte har känt sig trygg i vår relation och inte vågat öppna sig… medan jag är helt åt andra hållet och öppnar mig för mycket… jag berättar saker om mig själv som jag sen ångrar och inser att det kommer förvirra hen… och få hen att än en gång fundera på om jag är rätt person för hen. (Är inte van att skriva hen såhär mycket så kommer nog snart slip vad hen identifierar sig som) Hursomhelst har vi båda mycket triggers i baggaget och det känns svårt. Jag blir också ledsen för att tidigare ha blivit utpekad som den instabila i vår relation, när jag ser massa instabila sidor även hos min sk partner… för att hen inte har insikt i dessa…

     

    Vid sidan av allt detta har jag remiss till psykiatrin för utredning av ADHD/ADD med Emotionell instabil personlighetsstörning som diff.. jag känner mest igen mig i den föregående, detta med kunskap inom området då jag själv har jobbat inom psykiatrin… men jag har inget emot om jag har EIP heller, trots att jag sett från insidan av vårdapparaten hur det tyvärr finns mycket fördomar kring personer med den diagnosen. Jag läser parallellt böcker om båda för att själv få insikt innan jag kallas till psykiatrin… men har lagt ner tanken på att jag klarar att diagnostisera mig själv. Har även lidit av ångest hela livet och har accepterat att min problematik skulle kunna vara ”bara” ångest som uttrycker sig som koncentrationssvårigheter, svårt att fokusera, svårt att hantera sociala situationer, impulsivitet osv… men ibland undrar jag om det inte ändå är så att jag får ångest just för att jag har alla dessa problem och inte har fungerat socialt som förväntas av en 32 årig person som klarat en svår universitetsutbildning utan uppehåll.. det är det senare som gör att ingen tror på att jag har adhd.. och jag förstår det… men jag ser alldeles för mycket hos mig själv som liknar adhd för att inte vilja utredas, med förbehåll för att de kanske hittar en helt annan förklaring.

    Jag mår bra av att skriva av mig. Om någon läser är det plus. Om någon svarar är det guld. Men behöver bara få prata av mig just nu för jag har de senaste veckorna känt total hopplöshet och mörker.. och tänkt mycket på att jag inte vill leva längre. Som tur var känns det inte så nu, jag känner hopp, jag känner framtidstro… dock fortfarande mycket katastroftankar och orolig för morgondagen.. jag är sjukskriven sedan idag och jätteorolig för vad min arbetsgivare ska säga när de ser allt jag inte skött de senaste veckorna pga min sjukdom/ohälsa.

    Tack för att ni lyssnar. Kram.

    Avatar

    Hej! Vad fint att du hittat hit till forumet. Välkommen! I en neuropsykiatrisk utredning ingår det att även utreda eller utesluta psykisk ohälsa. Tex kan ju PTSD och annan ångestproblematik ge koncentrationssvårigheter och andra symtom på ADHD. Detta vet du säkert redan då du jobbat inom psykiatrin men det kan vara skönt att bli påmind.

    Men även om du inte får någon diagnos, inte får rätt diagnos eller känner att ingen diagnos stämmer in klockrent på dig, så förtjänar du inte mindre hjälp för det. Känner du själv att du inte fungerar och att du behöver hjälp med att tex få relationer att fungera, så är det ju så. Diagnosramarna är också snäva och rymmer individer med stora olikheter mellan sig. Om nu utredaren skulle bedöma att du uppfyller kriterierna för ADHD så är du absolut inte den enda som med den diagnosen som klarat en tuff utbildning.

    Jag läste någonstans att en studie visat att människor med lindrig funktionsnedsättning hade sämre psykisk hälsa än de med mer uttalade svårigheter. Om det stämmer kan man spekulera i att det skulle kunna bero på oförstående från omgivningen (”Men du som är så duktig”). Alltså att man får samma krav på sig som någon utan funktionsnedsättning och kanske därför börjar tvivla på sina svårigheter och om man kanske bara är lat.

    Om det är en bra arbetsplats du jobbar på och det fungerat bra tidigare där, så tänker jag att de har förståelse för att du just nu genomgår en tuff period i livet, om du bara berättar för dem hur det ligger till.

    Jag hör att du verkligen jobbat med dig själv. Om ingen gjort dig uppmärksam på det tidigare, så vill jag säga att du är stark.

    Kram!

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.