Hej,
Ska försöka att hålla en så röd tråd som möjligt, dock har jag alltid haft enklare att sortera mina tankar i mitt eget huvud om jag får kasta ut det helt osorterat i text först.
Jag har så länge jag minns trivts bäst med mig själv och skulle själv diagnosticera mig som social fobiker eller åtminstone av den introverta sorten. När jag tänker tillbaka på mina relationer, i partnerskap såsom familj och vänner, så inser jag att jag alltid haft en roll att fylla och kanske aldrig varit riktigt ärlig med vem jag egentligen är. Inte ens med mig själv, det skulle vara när jag är ensam och bara har mig själv att bry mig om då.
Detta tror jag har medfört en ständig känsla av granskning från andra, och jag har nog alltid känt ett behov av att prestera på ett eller annat sätt. När jag var yngre handlade det om bra betyg, prestationer i den sport jag utövade, göra föräldrar och familj stolta och kunna vara släktens guldgosse. Jag vill med detta betona att jag inte varit något typiskt A-barn eller någon riktig idrottsstjärna, men tillräckligt för att ändå kanske forma en idé av vem jag bör vara, om ni förstår vad jag menar. På senare dagar har denna prestationsångest riktat sig mot min sambo och att försöka fylla min yrkesroll som jag egentligen inte alls känner mig kvalificerad för.
Sedan några månader tillbaka går jag hos en terapeut för att förhoppningsvis komma till bukt med mitt aggressiva beteende när jag och min sambo bråkar. Det kan handla om att slå näven i möbler, slänga igen dörrar, skrika, etc. Än så länge har jag aldrig rört min sambo, dock förstår jag henne när hon blir rädd av beteendet. Jag önskar ingen det och minst av allt den person som står mig närmast. Jag vet inte hur jag kan beskriva min känsla när det händer, mer än att det bubblar i mig tills jag exploderar. Känslan är nästan klaustrofobisk, att jag blir så frustrerad och arg att jag känner mig inlåst i min egen kropp och det enda sättet att bryta sig loss är att agera utåt. Det är en hemsk känsla, och när det lugnar sig vill jag bara sjunka genom jorden. Bråken vi har handlar till största del om mindre saker, där min sambo påpekar någonting som jag tar så allvarligt på att jag ser det som ett enormt misslyckade och en till i raden av saker jag tydligen inte klarar av. Min strävan efter att nå upp till något leder bara till dåliga saker.
På senare tid har jag också dragits med tyngre tankar om livet. Det känns som att livet saknar mening, för det går ut på att kämpa utan ljuspunkter. Livet består av jobb som jag inte trivs med, en hemmaplan där jag ständigt är rädd att misslyckas eller inte nå upp till krav, helger med sysslor som jag kanske egentligen inte vill men bör, vänner som egentligen inte känner mig etc. Jag inser också att detta är små problem i det större sammanhanget, men det är fortfarande känslor som jag inte kommer ifrån. Jag har kommit på mig själv några gånger med att fundera över livet och “vilket sätt är egentligen bäst om man vill ta sitt liv”.
När jag funderar på vad jag skulle vilja göra med mitt liv blir det ännu mörkare, för jag kommer oftast fram till sådant som är ouppnåeligt.
“Hoppas” att någon som känner igen sig, men hittat vägen framåt, kan bolla lite tankar.
