Det var inte självklart från början, inget har någonsin varit självklart när det gäller kärlek för mig. Jag kan inte gråta över att ingen vill ha mig eller att jag inte är attraktiv, jag vet att jag har fördelar… men i mina ögon är det inte många killar som har fördelar. Jag kan se att de har medvind på vissa sätt, men de flesta får mig att känna mig obekväm. Till en början var inte denna sagans kille annorlunda, han gjorde mig obekväm och jag avfärdade hans försök med diverse ursäkter. Efter en tid ändrades dock min känsla, umgänget med just honom gjorde mig inte bara mindre obekväm utan rent av bekväm… på en mängd olika sätt. Oturligt nog måste jag säga! Han är formad av en annat sammanhang, stående på ett annat fundament. Ett fundament där familjen (gruppen), religionen och ursprunget väger tyngre än den genuina kärleken. Jag har vetat detta hela tiden, vi har vetat det… men kärleken eller känslan av att känna sig 100% bekväm med en annan människa (om du frågar mig om kärlek) övervann det där andra… det där andra som jag trodde gick att övervinna, som var sekundärt, men i själva verket hade den makten att kontrollera hela mitt liv. Min relation med den där killen måste nu inta en ny skepnad. At the moment, i brist på alla alternativ, friends with benefits. Han tvingas till giftemål med en tjej hans familj valt och som han nu ska börja prata med och förlova sig med (på distans och efter föräldrarnas godkännande). Jag har minst kontroll över den här situationen och jag kastas längre och längre ner i avgrunden. Vi har behov av varandra, vi vill inte lämna varandra… men hur överlever man? Hur överlever jag? Jag vet att jag inte kommer att dö eller avsluta mitt liv, men jag mår allt annat än bra och utan någon som förstår min situation… endera blir jag dömd (som inte förstår hans kultur) eller så blir han dömd (som inte är en del av min). Finns det någon som varit i samma situation?
