Hem > Forum > Hopplöshet > Hatar min farmor och min syster

Hatar min farmor och min syster

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11
  • Vet att det är starkt ord, vet att det är Ett tabubelagt ämne att hata ett syskon eller Farmor. Men kan inte rå för hör jag känner och man har ju inte valt sin släkt så varför ska man då älska dem? Min farmor har nedvärderat mig, förgripit sig på mig sexuellt och mycket mer. Vi har haft en komplicerad relation i 14 år. Hon kom oväntat till min skola alla år hon skulle duscha mig och tvätta mig fast jag kunde själv. Låg topless bredvid mig. Min farsa blev arg när han hörde att jag började hata farmor och tyckte allt bara var larv från min sida…. Han tvingade mig att åka på en utlandsresa med henne vilket var ett straff. Fick stå ut med henne i 2 veckor och relationen med oss blev värre och värre.

    Min lillasyster har behandlat mig illa också hon får mig att känna mig osäker, känna självhat och känna mig ful. Jag är avundsjuk på henne. Hon är omtyckt, många tycker hon är snygg, hon har besökt en massa länder (vilket jag bara kunnat drömma om), hon skryter för att trycka ner mig osv. När jag sa att jag ville resa till Madrid så säger hon ”Det klarar du inte, du klarar ju inte solsemestrar”. Vi kan inte vara glada för varandras skull liksom. Vi ska alltid mäta oss mot varandra. Går det bra för henne är inte jag glad, går det bra för mig blir inte hon glad. Skulle hon få något bra blir jag desperat och måste få något bättre och vise versa. Sen när jag hade en kompisar som var missbrukare sa hon ”Nej, umgås inte med pundare” jag umgås hellre med pundare än fjortisar. Alla pundare är inte farliga. Hon vet dels det att min hälsa är dålig och hon skryter om sina utlandsresor och när jag säger att jag också önskar att jag fick resa sådär mycket säger hon ”du har många år på dig att besöka nya ställen” vilket var ett stort hån hon vet att min hälsa är dålig.

    Det är tack vare mina raskatter att jag lever de behöver mig och jag älskar de av hela mitt hjärta de ger mig livsglädje men jag är ofta ledsen och arg i själen….

    Våran pappa älskar min syster han och många i släkten betalade en resa till new York till henne för några år sedan bland annat men när jag också önskade mig en resa så blev han arg och tyckte jag var oförskämd. Men tillsist gav han sig och jag fick en fjuttig Londonresa och hon fick en fet lyxig New yorkresa. Grejen är att hon får de bra sakerna och jag de dåliga. Hon är platinabarnet och jag brons-barnet.

    Nu har jag egen lägenhet och pratar varken med min sk syster och farmor och jag hoppas att de inte kollat upp min nya adress. Jag ringer inte dem eller smakar. Inte ens på högtider….

    Behövde bara skriva av mig. Vet inte vad jag ska göra. Fråga vad ni vill jag har inget emot att svara på frågor.

    kram på er alla.

    Nej man behöver inte älska någon bara för de är släkt. Tyvärr väldigt tabu när det gäller en förälder eller syskon och man måste förklara i evighet för någon som inte förstår och tycker att ”det är ju faktiskt din si och så”.

     

    Hej Azure Jabycy!

    Bra att du skriver här. Förstår precis det där med att känna en sån – kanske kronisk – ilska i själen mot familjemedlemmar eller släktingar. Inte undra på om man som du blivit sexuellt utnyttjad av sin egen farmor. Den man ska känna trygghet hos och som ska ge en bullar och saft. Fy fan! Obehagligt också att det är som en rangordning hur ni behandlas syskonen i mellan. Provocerande minst sagt förstår  jag när hon håller på och beter sig sådär mot dig i det, förstår att du blir helt tokig av det beteendet från hennes sida.

    Klokt att du nu bor i egen lägenhet och undviker systern och farmorn. Heja dig!

    Instämmer i det där andra också, som Azure Qasiqy skriver. Förklara i en evighet. Har folk inte sett på filmer hur familjemedlemmar fullständigt avskyr varandra? Eller Askungen och hennes systrar? Sedan finns det ju även böcker om uppväxtskildringar med mycket problematiska relationer till övriga familjemedlemmar som t ex ”Felicia som försvann” av Felicia Feldt.

    Märkligt att det fortfarande kan vara så tabu 2021. En förlegad syn som jag faktiskt inte alls förstår vad det kan tänkas handla om. Nästan så man nu börjat bli lite misstänksam mot andra som är så kritiska ifall man säger att man t ex brutit kontakten med någon – eller känner hat, till sin ursprungsfamilj. Har de möjligtvis själva något skelett i garderoben eller vad är det frågan om.

    Red Simyna och Azure Jabycy

    Nu är jag inte någon som kan ställa diagnoser eller något sådant men själv hittade jag information om något som kalls för Narcissistisk Personlighets störning (eng. Narcissistic Peronality Disorder) som tyvärr är så mycket vanligare än man tror – det är inte frågan OM du träffat någon med dessa tendenser utan hur många. Det svåra är att den person som har det kommer aldrig söka hjälp för att det är ju inte dem det är fel på. Det är ett långt ämne med massor av information. Som sagt: detta är inget jag menar att sätta diganos på någon men det kanske kan ge lite verktyg att kunna jobba sig ur effekterna av att bli behandlad så. Det är så in i bomben svårt att få stöd och hjälp och tyvärr blir man ofta gaslightad inte för att någon är elak utan för att det är ett ämne som är så otroligt svårt att förstå vad man blivit utsatt för. Insikten att en familjemedlem faktiskt saknar empati är för de flesta helt omöjligt.

    Det som hjälpt mig mycket bara genom information vad det är: What is narcissistic personality Disorder, gaslighting, flying monkeys, the golden/scapegoat/forgotten -child, Love-bombing, baiting det finns hur mycket som helst. Kolla bara så det är ok källor.

    Trådstartaren

    Nej man behöver inte älska någon bara för de är släkt. Tyvärr väldigt tabu när det gäller en förälder eller syskon och man måste förklara i evighet för någon som inte förstår och tycker att ”det är ju faktiskt din si och så”.

    Tack för ditt fina svar. Tycker så synd att så många står vid att blod är tjockare än vatten och att man ska älska sin släkt. Önskar det gick att stoppa tabut på något sätt

    Trådstartaren

    Hej Azure Jabycy! Bra att du skriver här. Förstår precis det där med att känna en sån – kanske kronisk – ilska i själen mot familjemedlemmar eller släktingar. Inte undra på om man som du blivit sexuellt utnyttjad av sin egen farmor. Den man ska känna trygghet hos och som ska ge en bullar och saft. Fy fan! Obehagligt också att det är som en rangordning hur ni behandlas syskonen i mellan. Provocerande minst sagt förstår jag när hon håller på och beter sig sådär mot dig i det, förstår att du blir helt tokig av det beteendet från hennes sida. Klokt att du nu bor i egen lägenhet och undviker systern och farmorn. Heja dig! Instämmer i det där andra också, som Azure Qasiqy skriver. Förklara i en evighet. Har folk inte sett på filmer hur familjemedlemmar fullständigt avskyr varandra? Eller Askungen och hennes systrar? Sedan finns det ju även böcker om uppväxtskildringar med mycket problematiska relationer till övriga familjemedlemmar som t ex ”Felicia som försvann” av Felicia Feldt. Märkligt att det fortfarande kan vara så tabu 2021. En förlegad syn som jag faktiskt inte alls förstår vad det kan tänkas handla om. Nästan så man nu börjat bli lite misstänksam mot andra som är så kritiska ifall man säger att man t ex brutit kontakten med någon – eller känner hat, till sin ursprungsfamilj. Har de möjligtvis själva något skelett i garderoben eller vad är det frågan om.

    Tack för ditt fina svar. Ja, min farmor har varit typ fixerad vid mig. Hon sov halvnaken brevid mig i många år. Lät mig inte tvätta mig själv fast jag var stor nog eller byta om i lugn och ro. T.ex så hade hon köpt kläder till mig och självklart skulle hon se på när jag gjorde det och kallade mig ”gummirumpa” fast jag bad henne att sluta. Ber man henne skärpa sig är man lättkränkt och överkänslig enligt henne. Hon tog mig mellan skinkorna när vi var på utlandsresa ihop och var tvungen att sova brevid mig mot min vilja. När jag sov pillade hon på mina tänder vaknade av det. Sen ville hon att jag skulle operera bort blygdläpparna för de var förstora. Jag var 12 när det hände sista året vi var ”vänner” eller vad man ska säga.

     

    när jag sa att jag hatade min syster blev min pappa arg, lärare blev arga och fler blev arga för de var fast vid detdär att blod är tjockare än vatten. De säger idag att ”men ni kanske blir sams snart” är ganska provocerande. Den boken du nämnde ska jag prova tror jag, lät intressant

     

    De är fast vid detdär att familjen kommer först för mig är det befängt

    Trådstartaren

    Red Simyna och Azure Jabycy Nu är jag inte någon som kan ställa diagnoser eller något sådant men själv hittade jag information om något som kalls för Narcissistisk Personlighets störning (eng. Narcissistic Peronality Disorder) som tyvärr är så mycket vanligare än man tror – det är inte frågan OM du träffat någon med dessa tendenser utan hur många. Det svåra är att den person som har det kommer aldrig söka hjälp för att det är ju inte dem det är fel på. Det är ett långt ämne med massor av information. Som sagt: detta är inget jag menar att sätta diganos på någon men det kanske kan ge lite verktyg att kunna jobba sig ur effekterna av att bli behandlad så. Det är så in i bomben svårt att få stöd och hjälp och tyvärr blir man ofta gaslightad inte för att någon är elak utan för att det är ett ämne som är så otroligt svårt att förstå vad man blivit utsatt för. Insikten att en familjemedlem faktiskt saknar empati är för de flesta helt omöjligt. Det som hjälpt mig mycket bara genom information vad det är: What is narcissistic personality Disorder, gaslighting, flying monkeys, the golden/scapegoat/forgotten -child, Love-bombing, baiting det finns hur mycket som helst. Kolla bara så det är ok källor.

    har själv tänkt på det någon diagnos lär de ha. Jag är autistisk bland annat. Tror min pappa, farmor och syster saknar empati. De kan kläcka ur sig vad som helst, ”skämta” elakt, inte förstå att den andra blir ledsen plus att de är EXTREMT dåliga lyssnare. De kan inte förstå autister bland annat vilket är dåligt då jag har det. Det har varit mycket gnäll på att jag hänger upp mig på saker, som barn gjorde konstiga rörelser och när jag hade ett special intresse hånade de det eller bara sa negativa saker om det. Som barn började jag grina såklart då sa de att jag överdrev eller var fjantig.

    Min pappa kunde bland annat säga ”SLUTA VARA SÅ HELVETES GRINIG DIN FJANT!!!!”, ”PUCKO” OCH ”IDIOT”. Och håna stunder jag eller mina bröder gråtit och härmat oss på ett elakt sätt. Sa att jag var dum i huvudet när jag var 8 år för jag inte ville ge min syster en bit godis. Man kan säga att vi själva har satt en liten diagnos på dem.

    Boken heter förresten ”Felicia försvann”, råkade skriva fel där ovanför. Klart läsvärd! <3

    Så hemskt det farmodern gjorde! Vet din pappa om det här? Förstår att det inte verkar som att du skulle få minsta stöd av honom, men det borde ju gjorts en anmälan när du varit barn?

    Åh känner igen det där att andra blir arga på en. Haft en liknande situation. En gång i nian blev jag inkallad till ett privat samtal med min klassföreståndare som skulle övertyga mig om att börja träffa min mamma. Hon frågade inte om min version så det var obehagligt. Hur kan man bara anta att den som inte vill ha kontakt är den som gör fel? En annan gång blev jag utskälld av min bästa kompis mamma som menade på att min storasyster och jag förstörde mammas liv. Det var så märkligt. Blev jätteledsen av det och började gråta kommer jag ihåg. Och sen hade jag massor av släktingar som gav mig ”onda ögat” och ringde till mig för att ”påverka”. Usch. Med facit i hand nu när jag är 36 år kan jag se att det verkligen har varit ett gäng omogna individer som bara följde mammas manipulation, tänkte inte själva utan gick med på att ”dreva” eller vad jag ska kalla det för. Svårt att förlåta det faktiskt.

    Är det några speciella personer i din omgivning som säger sånt som att ni ”kanske bli sams”?

    Svar till Azure Jabycy

    Det är svårt med diagnoser men ja tyvärr- något är fel när man behandlar sitt barn på det viset. Det var samma för mig – man blev liksom ”set to fail” hela tiden som att ”Hämta en tomat” – du hämtar en tomat ”Jag sa ju att du skulle hämta en gurka- idiot”. Oavsett om du har autism eller inte (för övrigt är det enda sättet mänskligheten utvecklas är genom personer som befinner sig på spectrat för ni/vi kan tänka utanför lådan och utvecklingen går framåt) så gör man inte så. Samma här ”var inte så barnslig, måste du leka nu, fan vad löjlig du är osv”. Hånflin om man frågade något och om man rättade något felaktigt skulle man ”hålla käften”. Precis som du beskriver: det där hånandet – du ska förstå att du är mindre värd och att dina känslor är fel. Om du reagerar på orättvisa ska du skärpa dig.

    Det är klart de är dåliga lyssnare: för dem betyder du ingenting och har inget att komma med för de är perfekta och det är dig det är fel på. Vem vill umgås med människor som ser på andra på det viset? Du är inte skyldig dem något och åter: du gör helt rätt som bryter med dem. Du kommer aldrig kunna lösa den situationen. Något jag lärt mig och fortfarande får påminna mig själv om hela tiden: du kan inte ändra på andra människor OM de inte vill det själva – du kan stånga huvudet blodigt – det kommer aldrig ändra på någonting. De är u inget fel på dem så de behöver ju inte ändra på någonting. Sen kommer de med gråten i halsen om hur de saknar dig och du är deras barn/syskon och så släpper du in dem och vips så är nedtryckning-cyklen igång igen. Mina fick massor av chancer men det blev aldrig någon förändring för de vill bara ha dig som en ägodel att hacka på för att de ska må bra. Deras känslor är inte ditt ansvar på något sätt. Detta låter grymt och cyniskt men deras attityd över lag säger en hel del. Du ska ha bra människor i ditt liv som lyfter dina styrkor om de kan- inte någon som bryter ner dig.

     

    Trådstartaren

    Boken heter förresten ”Felicia försvann”, råkade skriva fel där ovanför. Klart läsvärd! <3 Så hemskt det farmodern gjorde! Vet din pappa om det här? Förstår att det inte verkar som att du skulle få minsta stöd av honom, men det borde ju gjorts en anmälan när du varit barn? Åh känner igen det där att andra blir arga på en. Haft en liknande situation. En gång i nian blev jag inkallad till ett privat samtal med min klassföreståndare som skulle övertyga mig om att börja träffa min mamma. Hon frågade inte om min version så det var obehagligt. Hur kan man bara anta att den som inte vill ha kontakt är den som gör fel? En annan gång blev jag utskälld av min bästa kompis mamma som menade på att min storasyster och jag förstörde mammas liv. Det var så märkligt. Blev jätteledsen av det och började gråta kommer jag ihåg. Och sen hade jag massor av släktingar som gav mig ”onda ögat” och ringde till mig för att ”påverka”. Usch. Med facit i hand nu när jag är 36 år kan jag se att det verkligen har varit ett gäng omogna individer som bara följde mammas manipulation, tänkte inte själva utan gick med på att ”dreva” eller vad jag ska kalla det för. Svårt att förlåta det faktiskt. Är det några speciella personer i din omgivning som säger sånt som att ni ”kanske bli sams”?

    Det är lungt 🙂 den kanske finns på googleböcker 🙂

    Nope han vet inte tror inte han skulle orka lyssna heller men har berättat att jag inte tycker om henne vilket han inte accepterat. Jag förstod inte att det hon gjorde var fel då. En gång sa jag till min pappa att jag och min mamma hade en ekonomisk kris och vi hade knappt någon mat en gång och han sa bara ”jaha” >:(. Hatar när folk är på förälderns sida och säger att man ska ”respektera de vuxna”. De orkar inte höra ett barns eller ungdoms version för de kan tydligen inte ha rätt. Hur visste din bästa kompis mamma om det? Hade hon bra kontakt med din mamma?. Låter som att dina släkttingar tycker du ska vara tacksam mot din mamma för hon fött dig och du är skyldig henne massa tjänster för det. AHHHHH hatar detdär ”men ni kanske kan bli sams” har hört det tusen gånger. ”Du och din farmor/syster kanske bara har det dåligt just nu” har jag hört

    Trådstartaren

    Svar till Azure Jabycy Det är svårt med diagnoser men ja tyvärr- något är fel när man behandlar sitt barn på det viset. Det var samma för mig – man blev liksom ”set to fail” hela tiden som att ”Hämta en tomat” – du hämtar en tomat ”Jag sa ju att du skulle hämta en gurka- idiot”. Oavsett om du har autism eller inte (för övrigt är det enda sättet mänskligheten utvecklas är genom personer som befinner sig på spectrat för ni/vi kan tänka utanför lådan och utvecklingen går framåt) så gör man inte så. Samma här ”var inte så barnslig, måste du leka nu, fan vad löjlig du är osv”. Hånflin om man frågade något och om man rättade något felaktigt skulle man ”hålla käften”. Precis som du beskriver: det där hånandet – du ska förstå att du är mindre värd och att dina känslor är fel. Om du reagerar på orättvisa ska du skärpa dig. Det är klart de är dåliga lyssnare: för dem betyder du ingenting och har inget att komma med för de är perfekta och det är dig det är fel på. Vem vill umgås med människor som ser på andra på det viset? Du är inte skyldig dem något och åter: du gör helt rätt som bryter med dem. Du kommer aldrig kunna lösa den situationen. Något jag lärt mig och fortfarande får påminna mig själv om hela tiden: du kan inte ändra på andra människor OM de inte vill det själva – du kan stånga huvudet blodigt – det kommer aldrig ändra på någonting. De är u inget fel på dem så de behöver ju inte ändra på någonting. Sen kommer de med gråten i halsen om hur de saknar dig och du är deras barn/syskon och så släpper du in dem och vips så är nedtryckning-cyklen igång igen. Mina fick massor av chancer men det blev aldrig någon förändring för de vill bara ha dig som en ägodel att hacka på för att de ska må bra. Deras känslor är inte ditt ansvar på något sätt. Detta låter grymt och cyniskt men deras attityd över lag säger en hel del. Du ska ha bra människor i ditt liv som lyfter dina styrkor om de kan- inte någon som bryter ner dig.

    Detdär hånflinet gör en ledsen och de har en tendens att snacka skit om andra.

    Tack föör ditt stöd ^^ Jo, min farmor var så hon höll på med ”ååååhhh jag sakar dig så mycket” jag var så dum och gav henne en extra chans efter 10 års osämja. Men den vapenvilan varade bara 7 månader. Första gångerna vi sågs under vapenvilan hade vi astrevligt och jag tänkte ”men så snäll hon blivit” men efter några gånger så skulle hon skuldbelägga mig för att jag inte bjöd henne på min studentmottagning, mina födelsedagar, skolavslutningar och vernisager. Jag bjöd ingen på mina skolavslutningar, vernisagerna vi hade på mina aktiviteter brydde jag mig inte om och bjöd ingen, jag hade ingen studentfest jag for på kryssning med mina kompisar den dagen och mina födelsedagar firade jag enbart med kompisar. Istället för att vara rädd om relationen när hon fått en ny chans så sabbar hon den. Hon började behandla mig som ett barn och ville ta han om mig under vapenvilan för att jag ska känna mig ”handikappad” och beroende av henne. Plus att hon höll på att ge mig massa presenter en vardag och jag vet att det skulle bli en scen om jag inte tog emot dem. Vi sågs runt en gång varannan vecka under vapenvilan. Hon gav mig massa gåvor för att vända det emot mig.

    Hon fick ett kontrollbehöv och var jag inaktiv på instagram och facebook eller inte hört av mig till henne på kanske 3 dagar höll hon på ”vad händer?! Har inte hört från dig på ett tag”. Hon fick veta att jag skulle till tandläkarn en dag och kom dit och följde med mig mot min vilja trots jag var 23. Jag blir 27 i år. Om jag la upp ett inlägg elller foto på Facebook skulle hon vara den första som gillade och kommenterade och höll på att svara på mina kompisars kommentarer. Hon ville liksom vara stjärnan i mina ögon som att hon skulle komma före min sambo och mina kompisar.

    Jag ville inte att hon och min sambo skulle ses. Jag sa aldrig det till henne men hon tjatade på att få träffa honom. De sågs en gång jättehastigt. En gång när jag sa emot henne och då hotade hon med att något känsligt som hände i barndomen som jag inte vill ska spridas vidare att ja sprida det vidare och jag blev ledsen då sa hon surt ”TÅL DU INTE SKOJ ELLER????”

    Sista gången vi sågs det var för snart 3 år sedan då lurade hon mig hem till henne för att kunna skälla på mig och när jag påpekade allt dumt hon gjort mot mig sa hon ”du hittar på”

    vi har inte setts och pratat fysiskt sen dess jag skrev ett brev till henne att jag inte vill ha kontakt med henne och bad henne radera mitt nummer men hon hörde av sig 8 gånger efter det alltså inte i rad. Jag skrev på SMS till henne att jag kommer blocka henne då la hon av. Har inte hört från henne på SMS på snart 1 år.

     

    en annan sak att tillägga om henne är att hon behndlar en illa, säger inte förlåt och förväntar sig att bråket är glömt efter 1 dag. Har man inte släppt det efter en dag är man långsint

    Precis. men ja: tyvärr verkar hon vara den personlighetstypen. precis som du beskriver att du ska minsann bjuda in, ta emot och du ska vara tacksam så in i norden, annars! Finns ett helt ”kapitel” om just ”Gift-giving with the narcissist ” och jag tror u akn känna igen dig i det. Det spelar ingen roll hur eller vad du gör- det kommer ändå att vara fel.

    Ja det där är ett försök att kontrollera: om du bett henne följa med som stöd är det väl en sak men inte för at hon vill det och ska visa hur duktig hon är. För det är tyvärr det som det handlar om: titta vad duktig jag är som stöttar så fint. Om du vill det eller inte är inte relevant men nåde dig att du ska vara tacksam för det. Bakom ”stängda dörrar” får du bara elakheter och gaslighting.

    Precis samma för mig med sambo – de till och med anklagade honom för att misshandla mig, kränka mig och att han hade tagit sönder saker i deras hem – helt verklighetsfrånvänt. fast det har ju aldrig hänt – det har de aldrig sagt – det har de aldrig gjort – om du så har det på film så är det du som vänder på saker till ”din fördel”.

    Ja precis det där är så typiskt den här personlighetsstörningen (åter jag är ej någon som kan sätta diagnos utan har bara själv varit utsatt) – det du gör ska upprepas i evighet om och om vad du gör för fel : det dem gör ska glömmas bort eller har aldrig hänt. Svara henne inte om hon ringer eller skriver- det blir säkert en smutskastning om hur hemsk du är men försök att inte bry dig om det- se det i alla fall som att det är en sjuk människas fantasier som du tyvärr blir lidande utav: men du kan inte göra något åt det.

    Åter: du gör helt rätt som bryter- det kommer aldrig komma något bra av det och jag hade inte sagt det om inte jag kände igen mig så väl i det du beskriver. Det är exakt samma mönster även om händelserna är olika. Det är en form av misshandel du blivit utsatt för – det ska ingen någonsin behöva tåla eller fortsätta utsättas för för att ”omgivningen ska vara nöjd”. Hon är vuxen människa- hon har ansvar för sina egna känslor och handlingar. Du är vuxen: du har rätt att bestämma över ditt liv. Du har redan tagit det största steget genom att bryta! Heja dig!

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.