Hem > Forum > Hopplöshet > Har nog gjort mitt i det här livet, kanske ändå dags att bege sig härifrån…

Har nog gjort mitt i det här livet, kanske ändå dags att bege sig härifrån…

Visar 8 inlägg - 13 till 20 (av 20 totalt)
19
  • Avatar
    Trådstartaren

    Hmm funderar över vad som skulle kunna göra ditt liv värt att leva – Förstår jag dig rätt att du anser att din yngste son har alltså ingen rätt att ha en far? Att den depression du har ska bli en socialt inlärt beteende? Själv skulle jag sälja det jag äger och göra något konkret bra för andra under en period av mitt liv – inga egotrippar med surfing och annat som bara är till för att bekräfta ens dåliga mående…

    Min yngre son är uppvuxen utan mig. Vi ses regelbundet men inte så mycket. Han har fullt upp med sina aktiviteter och har inte så mycket tid. Det är ok..Jag försöker följa både psykologens och psykiaters råd att göra saker som alltid gjort mig glada. Om de inte motiverar de och inte genererar den positiva energi som drev mig förut har jag svårt att se vad jag annars kan göra. Kite, sportmc, snöskoter, dykning…det är saker jag levt för och orkat arbeta för. När de nu inte längre ger något, finns det inte heller någon motor i min tillvaro. Leva för att betala räkningar ? Jag skulle kunna sälja allt..bli uteliggare och ge bort allt jag har till välgörenhet…Någon glädje skulle ändå inte finnas i livet och jag skulle fortfarande vakna och vara sönder och vilja att dagen tar slut snarast möjligt och att jag efter denna natt inte vaknar mer. Saker som alltid gav mig glädje och energi och motiverade mig är något jag enligt psykologen och psykiatern bör göra, så det är vad jag gör.

     

    Avatar
    Trådstartaren

    Du har dina anledningar, men jag ser att du inte följde mitt råd. Hoppas innerligt att du är medveten om att många människor begått självmord och svåra juridiska brott mot andra till följd av s.k. antidepressiva läkemedel, speciellt vid insättning och förändringar av dosen om jag inte tar fel.

    Jag är medveten om att man kan må sämre under insättningen. Jag mår inte sämre, jag mår rätt mycket som förut. Jag ger detta tid och hoppas att det ger mig lite stabilitet och energi för att orka kämpa mig tillbaks till mitt gamla liv, som jag på det hela var mycket nöjd med. Det var..ett lätt liv. Bekvämt, enkelt och kul.  Jag skulle vilja ha tbx det livet och kan jag inte det, så får det vara. Det är ok. Jag har levt mina 52 år, rest mycket, sett mycket och gjort mycket. Jag försöker på alla möjliga sett få tbx balansen. Psykolog med KBT, psykiater och Voxra, göra saker som förut gjorde mig glad, följa rutiner..träffa vänner. Det känns bara ihåligt och tomt. Jag vill inte att någon ska kunna säga att jag gav upp utan strid, sån har jag aldrig varit. Någonstans är jag alltmer till freds med den utvägen, även om jag helst skulle kunna hitta en annan. Jag har ett par projekt som jag vill genomföra och som jag förut så gärna velat göra. Vänder inte mitt liv då, får det bli en fridfull död med helium.

     

    Jag är medveten om att man kan må sämre under insättningen. Jag mår inte sämre, jag mår rätt mycket som förut. Jag ger detta tid och hoppas att det ger mig lite stabilitet och energi för att orka kämpa mig tillbaks till mitt gamla liv, som jag på det hela var mycket nöjd med. Det var..ett lätt liv. Bekvämt, enkelt och kul. Jag skulle vilja ha tbx det livet och kan jag inte det, så får det vara. Det är ok. Jag har levt mina 52 år, rest mycket, sett mycket och gjort mycket. Jag försöker på alla möjliga sett få tbx balansen. Psykolog med KBT, psykiater och Voxra, göra saker som förut gjorde mig glad, följa rutiner..träffa vänner. Det känns bara ihåligt och tomt. Jag vill inte att någon ska kunna säga att jag gav upp utan strid, sån har jag aldrig varit. Någonstans är jag alltmer till freds med den utvägen, även om jag helst skulle kunna hitta en annan. Jag har ett par projekt som jag vill genomföra och som jag förut så gärna velat göra. Vänder inte mitt liv då, får det bli en fridfull död med helium.

    Läkemedlen leder även till självmordstankar och chanserna att bli kvitt dem och se meningen med livet är lägre. Ibland, som för min egen del, kopplar man inte att läkemedlen bidrar till de svåra känslorna. Jag tänker att du behöver förändring i ditt liv, inte så att du gör något du nödvändigtvis är ovan vid men det du berättar pekar på att du behöver ta tag i något. Jag tror att du behöver bearbeta din sons död, som kanske har väckt tidigare minnen till liv och många andra tankar om många olika ting behöver säkert ges tid för omvärdering och eftertanke, till följd av krisen.

    Självmord leder ingenstans och själv har jag varit dödsförklarad 6ggr på samma vecka med samma historia som din son. Detta var medvetet gjort från min sida, jag hade en sådan dödslängtan att jag letade efter en massa utvägar hur jag skulle gå till vida. Jag har lidit av depression i hela mitt liv och det är jobbigt men jag är tacksam att jag inte lyckades ta livet av mig. Du har något att leva för och det är för dig själv, jag är helt 100 på att din son inte hade velat att du skulle ta livet av dig.

    Drygt 9 veckor sedan min son som bara var 18 dog pga oavsiktlig överdos / mix av läkemedel. Han hade många planer, många ideer och en hel del konkreta sådana. T ex hänga i Mexikanska Karibien och utbilda sig till dykinstruktör hos våra vänner där och jobba där ett tag. Pengarna fanns för hans uppehälle..Nyligen taget körkort och fin sommarbil – min gamla cab. Nyligen taget snöskoterkort och egen snöskoter skulle han få…kanske säsonga uppe i Fjällen, innan och OM gå vidare med gymnasiet. Planer för festivaler med kompisar…Suget efter att experimentera med piller var dock så starkt och insikten om hur farligt det är helt frånvarande. Trots 2 vändor på intensiven för 2 år sedan. Denna gång fick han ingen ny chans…och är borta. Livet har alltid varit kaos för mig…även om jag lyckats med jobb, men hela tiden skapade jag kaos i mitt liv. Precis som min son. Jag förstörde mycket för mig..i sökandet efter något jag inte vet än vad det är. Liksom min son var jag aldrig lycklig, bara ibland glad. Aldrig harmonisk eller nöjd med livet. Det fattas alltid något…Jag min son har inte haft en tight relation, vi sågs bara för våra resor …och att han var tonåring gjorde att vår distans ökade än mer. Jag var dock nöjd med att han fanns där, levde sitt liv och hanterade samma saker som jag hanterade i hans ålder. Nu finns han inte och sorgen och saknaden dränerar mig helt på livsenergi och släcker sakta min gnista. Jag känner alltmer att jag gjort mitt här. Inget drama eller djup depression känns det som. Mer som ett konstaterande och lättnad över att jag på något sätt har en utväg. Jag är teknisk dykare, har tillgång till rent helium och argon. Funderar på att ta en sista resa dykresa och när jag kommer hem ordna upp allt runtom mig och helt enkelt somna och aldrig vakna mer, precis som jag varje kväll önskar. Lungt och stilla, andas in en inert gas tills man bara somnar.

     

    Hej,

    Hoppas du fortfarande orkar. Det kan bli bättre,om du tar slut på livet så kan du aldrig få en chans att se om det gick att må bättre. Motionera hjälper,prata ut din ångest och hopplöshet,och försök få kontakt med någon speciell. Några fysiska kramar hjälper också. Solljuset bara en sån sak.

    En empati kram till dig/R

    Avatar
    Trådstartaren

    Jag är kvar än. Klamrar fast mig och försöker kämpa. Jobbar på om än ofta hemifrån. Jag har en jättefin sambo som vill dela min sorg, men det går ju inte dela något sådant. Mina föräldrar kämpar okcås. Min pojkes mamma tycks ha gått vidare snabbare. Det är bara vi som är vid hans grav flera ggr i veckan och fixar med nya blommor och ljus. Hon är där sällan, väldigt sällan. Detta trots att han var uppvuxen hos henne och med mig hängde han vissa helger samt våra fina resor och de aktiviteter vi gjorde ihop. Jag går hos psykolog, psykiater och får Voxra…det tror jag inte hjälper. Jag tar 30 mg oxascand mot ångest, än så länge gör det skillnad. Jag sover på 15 mg imovane. Höjdpunkten på dagen är när man omsluts av mörker och bara upphör att existera när man somnar. Jag tror det är så det känns när man t ex råkar ta övderos av en opiat…och det kanske är så min pojke kände när han somnade för att inte vakna igen. Det är inget obehagligt…för mig kommer besvikelsen när jag vaknar och inser att jag har kanske 25 år av detta framför mig och att varje dag är en kamp för att komma fram till kvällen och falla ner i svärta där inget känns och inget finns och där man upplöses…Varje dag ber jag att inte vakna på morgonen därpå. Förut hade jag alltid 10 planer för det kommande året. Det är så jag hanterade min rastlösa själ…Nya resor, nya dyk, nytt att testa…Nu finns det inga planer. Inga projekt. Nu finns det bara saker jag inte orkar göra. Motorcyklarna står still…sånär som på att köra till jobbet och hem. Snöskotrarna står i garaget i Sälen huset…jag väntar inte längre på vintern och snön. Jag försöker köra min sons downhill cykel vi köpte åt honom och som han så gärna velat ha och köra, men det ger inte mycket…allt påminner om det som skulle ha varit men inte blev.

    Jag kämpar på, men vet innerst inne att tiden rinner ut för mig. Krafterna och motivationen börjar sina och någon bättring är inte i sikte. Jag kommer på mig att lägga säkert 15-20 min av varje vaken timme på att planera hur jag ska dö och det ger min själ lite for. Veta att det finns en nödutgång. Jag har en till pojke som jag har bra och regelbunden kontakt med men som föddes precis innan jag och hans mor gick skilda vägar. Han trivs med mig väldig väl tror jag, men han behöver mig inte…och även om han gjorde det så har jag inte längre så mycket kul och coolt att komma med. Energin räcker till …dagen, men inte till att planera och genomföra några kul saker ihop och depression samt uppgivenhet och gränslös, förtvivlad sorg är inget jag vill ge eller visa honom.

    Läkare hjälper inte, mediciner hjälper inte, omgivningen vill…men kan inte hjälpa och jag själv håller på att få slut på min livsvilja och livsgnista. Jag inser att jag inte kommer att ha turen att lägga mig en kväll för att inte vakna dagen därpå. Sånt händer bara de som vill leva och har bra liv, inte oss som inte vill ha den ”största gåvan” vi förbannats med. Jag bara blidkar min tid tills den dagen jag är trött nog och tröttare än vad jag är rädd för det okända. Då kommer jag att sätta mig på en liten bänk jag ställt vid min pojkes grav, ta på mig hans favoritsolglasögon, en hawaii skjorta för de älskade han, öppnar en flaska blå billig skumpa och tänder en billig cigarr som vi ofta gjorde för skojs skull i Mexico…Sen tar jag 300 mg metadon och en näve benzo av starkare slag och somnar in. Jag ska köpa sakerna i Danmark under September.

    Kanske vänder det ? Jag försöker så gott jag kan, men jag kan alltmindre känner jag och jag vet inte vad mer jag kan göra. Träna försökte jag. Förut var det en mycket viktig del av mitt liv, men orken finns inte och jag flåsar av att bara gå uppför en liten backe. Jag försöker att för min sambo visa en bra fasad, liksom för min mor och far. De har det mycket svårt. Fast jag tror att de ser igenom den fasaden.

     

    gått vidare snabbare. Det är bara vi som är vid hans grav flera ggr i veckan och fixar med nya blommor och ljus. Hon är där sällan, väldigt sällan. Detta trots att han var uppvuxen hos henne och med mig hängde han vissa helger samt våra fina resor och de aktiviteter vi gjorde ihop. Jag går hos psykolog, psykiater och får Voxra…det tror jag inte hjälper. Jag tar 30 mg oxascand mot ångest, än så länge gör det skillnad. Jag sover på 15 mg imovane. Höjdpunkten på dagen är när man omsluts av mörker och bara upphör att existera när man somnar. Jag tror det är så det känns när man t ex råkar ta övderos av en opiat…och det kanske är så min pojke kände när han somnade för att inte vakna igen. Det är inget obehagligt…för mig kommer besvikelsen när jag vaknar och inser att jag har kanske 25 år av detta framför mig och att varje dag är en kamp för att komma fram till kvällen och falla ner i svärta där i

    Hej!

    Det låter verkligen som du har det riktigt jobbigt just nu. Självmordstankar är inte ovanligt när man mår dåligt, men det är viktigt att du tar dem på allvar. Det går att få hjälp och har man självmordstankar behöver du prata med någon om dem. Det kommer inte att vara så här jobbigt konstant. Har du konkreta självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som verkligen kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt med någon av Minds utbildade volontärer. Det kommer att vända, men du behöver få hjälp. Vi tror på dig.

    Avatar
    Trådstartaren

    Det är ok. Jag pratar med folk. Psykolog, psykiater…tar mediciner som jag ska. Benzodiazepiner fungerar, men det är ju en kortsiktig lösning. Det går inte att leva på de livet ut…och det är bara en tidsfråga tills jag utvecklar tolerans och fler, starkare måste till. Jag har rätt bra koll på vad som händer. Jag inser också att det som hände var droppen som gjorde att jag insåg att min sons liv, var en kortare variant av mitt. Ingen av oss kände någon riktig glädje över att ha levt även om vi stundtals skrattade och hade kul, så var livet mer av inre kaos och smärta. Jag vet att han inte tog sitt liv och att han faktiskt ville leva och ha kul som unga människor har, trots mycket ångest och förtvivlan och humörsvängningar som även jag hade i hans ålder. Dagarna bara är tomma oavsett hur desperat jag försöker fylla de med saker jag förut tyckte var kul. Det känns som att livskvaliten är borta och att jag pinar mig igenom dagarna en efter en och det enda jag verkligen ser fram emot är att ta mina imovane och bara somna. Det är som att sänkas i ett svart hav och upphöra att existera. Den bästa känslan…där vill jag stanna, men jag vaknar ju varje morgon lik förbannat och måste släpa mig genom dagen igen, om och om.  Det är nog så min pojke somnade, utan att veta att han inte kommer att vakna. Det är ingen dålig väg att lämna denna värld på. För honom för tidigt, han kunde ha levt ett bra liv och med alla de möjligheter han hade ett liv som passade just honom. Kanske förstod han inte riktigt detta helt, men han visste ju att om att han skulle till Mexico och han kunde stanna där och bli dykinstruktör och leva i Karibien så länge han behövde för att reda ut vad han vill göra i livet. Pengar var ju inga bekymmer och leva där är inte dyrt. Han kunde om han ville plugga, eller säsonga i fjällen…åka skoter, jobba vid liften och bo i vårt fina hus där…men så blir det inte.

     

    För min del känns allt lite överspelat i livet. Jag har alltid varit nöjd med att åtm inte vara olycklig och inte vara förtvivlad. Vara lycklig, glad och nöjd med att leva var för andra. Jag hade mycket tur i livet. Jobb, hygglig materiel standard, fysisk hälsa trots perioder av självmedicinering med alkohol. Jag har aldrig varit särskilt stark, stabil eller tuff. Precis som min pojke. Båda var vi drömmare och patologiska tänkare och överanalyserare.

    Så nu är jag äntligen här. Jag har fortfarande inte modet nog att ta mitt liv, mest rädd för det okända…försöker reda ut vad exakt är det som håller mig kvar. Kanske bara instinkt som vi alla förbannats med, kanske någon gnutta hopp att livet förändras. Fast till vad egentligen ? Det jag haft innan ? Var det så bra ? Hela tiden nya planer, projekt och hela tiden förtvivlad kamp om att hålla sig själv igång och sysselsatt och hjärnan upptagen av planer på ny resa att se fram emot osv…allt för att inte stanna till, börja tänka och som min pojke få kaos i huvudet som går på tomgång. Hoppas jag på att återvända till det ?

    Jag tror att jag måste komma till insikt om att detta måste ta slut. Lite som en patient med en obotlig sjukdom inser och accepterar att han har kanske 3 kanske 5 månader kvar att leva och vid någon punkt infinner sig någon slags ro och lugn som jag aldrig någonsin haft i min själ.

    Jag vet nu hur jag ska gå till väga och är hyggligt säker på att det inte misslyckas och på att det är en bra död. Metadon 300 mg, ett gäng starkare benzo kommer att räcka. Inga svårigheter att köpa Metadon i Danmark. Klonazepam eller dylikt finns på internet. Jag är ny i den världen, men vet att min son hängde mycket på Flashback sedan flera år. Där finns allt man behöver veta verkar det som. Ingen dömer en, eller pekar fingrar. Kanske för att så många där är sönder på ett sätt eller annat och vet hur det känns.

    Konstigt nog så när jag tänker på det, får jag ro och lite glädje tom. Somna så skönt som jag gör varje kväll i intet…och aldrig mer behöva vakna och kämpa sig igenom ännu en dag, sen ännu en och ännu en. Tiden kommer att ge mig modet att slippa denna…skit, i brist på bättre ord.

     

Visar 8 inlägg - 13 till 20 (av 20 totalt)
19

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.