Har nog gjort mitt i det här livet, kanske ändå dags att bege sig härifrån…

Drygt 9 veckor sedan min son som bara var 18 dog pga oavsiktlig överdos / mix av läkemedel. Han hade många planer, många ideer och en hel del konkreta sådana. T ex hänga i Mexikanska Karibien och utbilda sig till dykinstruktör hos våra vänner där och jobba där ett tag. Pengarna fanns för hans uppehälle..Nyligen taget körkort och fin sommarbil – min gamla cab. Nyligen taget snöskoterkort och egen snöskoter skulle han få…kanske säsonga uppe i Fjällen, innan och OM gå vidare med gymnasiet. Planer för festivaler med kompisar…Suget efter att experimentera med piller var dock så starkt och insikten om hur farligt det är helt frånvarande. Trots 2 vändor på intensiven för 2 år sedan. Denna gång fick han ingen ny chans…och är borta.

Livet har alltid varit kaos för mig…även om jag lyckats med jobb, men hela tiden skapade jag kaos i mitt liv. Precis som min son. Jag förstörde mycket för mig..i sökandet efter något jag inte vet än vad det är. Liksom min son var jag aldrig lycklig, bara ibland glad. Aldrig harmonisk eller nöjd med livet. Det fattas alltid något…Jag min son har inte haft en tight relation, vi sågs bara för våra resor …och att han var tonåring gjorde att vår distans ökade än mer. Jag var dock nöjd med att han fanns där, levde sitt liv och hanterade samma saker som jag hanterade i hans ålder. Nu finns han inte och sorgen och saknaden dränerar mig helt på livsenergi och släcker sakta min gnista.

Jag känner alltmer att jag gjort mitt här. Inget drama eller djup depression känns det som. Mer som ett konstaterande och lättnad över att jag på något sätt har en utväg. Jag är teknisk dykare, har tillgång till rent helium och argon. Funderar på att ta en sista resa dykresa och när jag kommer hem ordna upp allt runtom mig och helt enkelt somna och aldrig vakna mer, precis som jag varje kväll önskar. Lungt och stilla, andas in en inert gas tills man bara somnar.

 

 

[Pink Nynari]

Jag blir så ledsen av att läsa om ditt öde, önskar att det fanns något jag kunde göra för dig.

Anonym skrev:

Drygt 9 veckor sedan min son som bara var 18 dog pga oavsiktlig överdos / mix av läkemedel. Han hade många planer, många ideer och en hel del konkreta sådana. T ex hänga i Mexikanska Karibien och utbilda sig till dykinstruktör hos våra vänner där och jobba där ett tag. Pengarna fanns för hans uppehälle..Nyligen taget körkort och fin sommarbil – min gamla cab. Nyligen taget snöskoterkort och egen snöskoter skulle han få…kanske säsonga uppe i Fjällen, innan och OM gå vidare med gymnasiet. Planer för festivaler med kompisar…Suget efter att experimentera med piller var dock så starkt och insikten om hur farligt det är helt frånvarande. Trots 2 vändor på intensiven för 2 år sedan. Denna gång fick han ingen ny chans…och är borta. Livet har alltid varit kaos för mig…även om jag lyckats med jobb, men hela tiden skapade jag kaos i mitt liv. Precis som min son. Jag förstörde mycket för mig..i sökandet efter något jag inte vet än vad det är. Liksom min son var jag aldrig lycklig, bara ibland glad. Aldrig harmonisk eller nöjd med livet. Det fattas alltid något…Jag min son har inte haft en tight relation, vi sågs bara för våra resor …och att han var tonåring gjorde att vår distans ökade än mer. Jag var dock nöjd med att han fanns där, levde sitt liv och hanterade samma saker som jag hanterade i hans ålder. Nu finns han inte och sorgen och saknaden dränerar mig helt på livsenergi och släcker sakta min gnista. Jag känner alltmer att jag gjort mitt här. Inget drama eller djup depression känns det som. Mer som ett konstaterande och lättnad över att jag på något sätt har en utväg. Jag är teknisk dykare, har tillgång till rent helium och argon. Funderar på att ta en sista resa dykresa och när jag kommer hem ordna upp allt runtom mig och helt enkelt somna och aldrig vakna mer, precis som jag varje kväll önskar. Lungt och stilla, andas in en inert gas tills man bara somnar.

Jaha – läser ditt meddelande …

Tänker på min egen brorson som är 22 år och missbrukar amfetamin …  man känner sig hjälplös för risken är ju stor att han följer din sons fotspår – får knark som oavsiktligt blir överdoserat … suck Min brorson har flera diagnoser – ADHD, ASPBERGER och några till … Hans liv är kaos och han kommer oxå från en familj med kaos… MIn bror tror att han själv har ADHD …. Undrar vad som är biologi och vad är socialt nerärvt av min brorsons beteenden… Dessutom så finns ju både psykisk sjukdom både i min och min svägerskas familjer…

Började fundera över din text – kan dessa diagnoser orsaka kaoset i ditt eget liv och din sons?

// KRAM

 

Han utreddes men de hittade inget. Däremot kanske var det en en så pass mild avvikelse att utredningen inte visade det, men tillräckligt för att han skulle bli fixerad vid detta och jämt testa det, prata om det osv. Han var inte beroende då han på semestrar aldrig tog något, eller behövde något. Även när han en gång frivilligt åkte till ett behandlingshem i flera månader, hade han inga abstinensbesvär enligt personalen. Han testade hela tiden olika saker och ofta var det inte ens “riktiga” droger utan piller, fentanyl osv. Min sons liv ter sig en kopia av mitt eget, skillnaden är att jag valde alkohol för självmedicinering och hann helt enkelt lära mig leva med mig själv och min själ. Jag har kunnat ha bra jobb, karriär och ekonomisk ordning i mitt liv. Resten var kaotiskt.  Min son experimenterade och ofta skyltade med detta. Kanske poserade han en del och trots att han var mycket intelligent upptog just olika medel mycket av hans uppmärksamhet. Han hade allt framför sig, det har aldrig varit bekymmer med droger eller alkoholmissbruk, våld och dylikt i vår familj. Vi skilde oss när han var 6, men det var aldrig några stormar hemma.  Han bodde med sin mor i ett välbeställt område och pengar har aldrig varit ett bekymmer. Han hade fina resor, kunde om han ville ha meningsfull fritid och det fanns inga sociala problem. Det fattades ändå hela tiden något i hans själ, precis som det fattas i min. Han hade inte tid nog att lära sig leva med det tyvärr och han insåg inte faran med det han gjorde. Jag kunde inte hjälpa honom. Jag kan knappt hjälpa mig själv och fixar bara symptomen, även om jag de två gångna åren lyckades komma så nära “harmoniskt” liv jag tror jag kan, tack vare en tjej jag träffat. Jag är fruktansvärt trött. Mycket trött och energin sinar. Kanske tanken på min andra son som idag är 14 och som tycks vara helt stabil håller mig kvar, men hur länge till ? Jobbet gör jag på autopilot och eftersom jag är så bra på det, funkar det. Jag försöker göra de resor jag planerat, dyka de dyk jag velat, åka mc och ha planer framåt…men allt känns forcerat och tomt. Inte som förut då jag kunde glädjas åt dessa upplevelser. Psykologen vill att jag ska överväga medicinering mot depression, men jag vet inte om det är depression jag har. Kanske bör jag utreda och se om inte jag har någon diagnos och kanske kan det hjälpa mig förstå mitt liv, de val jag gjort och allt kaos ? Å andra sidan vad hjälper det ? Min son finns inte och jag orkar inte med en 30 årig transportsträcka mot döden helt enkelt. Just nu vill jag inte dö, men varje kväll ber jag om att slippa vakna igen på morgonen.

Hmm nog ser det ut för mig som är här ute att du skulle kunna ha någon slags depression – och med tanke på det du skriver verkar det ganska möjligt.

Viktigt att du stannar kvar i livet så att din 14 åring inte börjar tänka på att han inte är värd lika mycket som din äldsta son. Men det är intressant att du känner igen dig själv i din son precis som min bror känner igen sig i sin sons beteende. Den där vilsenheten… verkligen intressant…

Tänker på att du skriver att din äldsta son var väldigt intelligent och social – jag känner igen det med min brorson oxå – han är verkligen en av de trevligaste prickar som skapats på jorden även mot gamla fastrar trots att hon inte litar en minut på honom.

Vad har du för alternativ till medicinering för att må bra – du beskriver att du gör allt det där spännande… Jag är rädd att du gör som min bror gjorde – pressar gränserna för att livet inte spelar någon roll…  Bror min hittade lättnad i medicinering mot depression även om det tog flera veckor innan det verkade ….

Skulle du kunna arbeta volontärt för att förhindra att fler unga killar och tjejer med hål i själen inte ska hamna i drogtresket? Funderar oxå på om du har varit med på en anhöriggrupp…

Utvärdering hos psykolog och psykiater

Svår depression BDI 38 p

Svår ångest BAI 33p

Utmattningssyndrom KEDS 30 p

WURS > 64 p (över 44 är det ADHD)

ASRS (indikator för vuxen ADHD) tot 53 p

 

Jag tror inte detta går att laga och fixa. Jag tror inte det är värt kampen och lidandet.

 

 

Nej kanske inte men hur är det med 14 åringen – forskningen visar att mycket av det så kallade arvet är socialt betingat… i min värld önskar ingen förälder att deras barn ska bli looser och framför allt inte genom inlärning genom förebilder…

Utan att ha gått i dina skor så anar jag att du har det tufft…. Har du fått något stöd efter dödsfallet? Hur är det med 14 åringen får han stöd av någon utanför familjen…

Uppskattar att du skriver med mig – du ger mig gåvan att lära mig något nytt…

 

Min yngre son är uppvuxen utan mig i princip till vardags. Han ville inte ha psykolog eller kurator, men han har mycket starkt socialt gemenskap genom sin idrott som tar upp mycket av hans uppmärksamhet och tid. Det har aldrig funnits några sociala, låt vara ekonomiska problem i vår familj även om vi skilde oss. Hans mor har ett mycket välbetalt jobb och har det mycket gott ställt. Barnen behövde aldrig sakna något. Jag arbetar som konsult i IT branschen så det finns alltid jobb.

Jag går hos psykolog och ska träffa en psykiater den 8e juni. Jag reser bort den 1a med min yngre son till Island några dagar, sedan jobbar lite om jag orkar och vi reser bort 3 v till Karibien där jag är 3 ggr / år. Jag besöker ofta graven och det känns som att dagarna är svårare och svårare. Det skulle ju vara lättare med tiden, men det är det inte. Styrkan dräneras och trots att jag har en fantastisk flickvän så hinner jag inte fylla på i den takt den försvinner.

Skulle jag försvinna så skulle det säkert vara jobbigt för några personer, men de skulle gå vidare rätt snabbt. Jag är mest orolig för min mor som är över 80 och som jag har mycket nära kontakt med. Det skulle bli hårdast för henne. Hon har det redan extremt jobbigt efter det som hände vår äldre pojke.  Jag känner dock att jag inte längre kan hitta någon glädje i något jag gör och är helt enkelt mer och mer trött. Det är nog bara en fråga om tid …Jag önskar jag hade bättre och mer kontakt med min son, då kanske jag hade kunnat hjälpt honom. Han hamnade 2 ggr på intensiven förut pga experiment med konstiga substanser. Han förstod nog ändå inte faran…Jag försökte förklara för honom, utan att döma eller skuldbelägga. Jag misslyckades. Han hade mycket fint att välja på…fina resor, fritidsaktiviteter på sommaren och vintern. Han hade fått en fin bil för sommaren och en praktiskt för vintern…han hade planer för Mexico…Han hade också planer med vänner och flickvän som älskade honom…Ändå blev det så. Jag måste se till att allt som blir kvar är lättare att “stänga”. Mina MC ska kunna säljas, lgh vill jag min flickvän har…mitt vinterhus kan gå till min 14 åring när han blir äldre. Mitt liv har ändå vari en kamp om och sökande efter att bli lycklig, men det hände aldrig. Det får vara nog.

Hej . Sorg som förvärras, som jag uppfattade att din sorg gör, är helt naturligt. Du chockades säkert svårt av din sons död. Det kan givetvis ta lång tid för sorgen att komma ut. Jag miste min far vid 13 år och för min del varierar sorgen efter honom. En psykoterapeut sa mig att barns hjärnor tar längre tid på sig att bearbeta förluster än vuxnas. Livet har uppenbarligen fortsatt för mig men jag bär med mig saknaden och sorgen. Genom att leva vidare trots förlusten är min far fortsatt ihågkommen, och det är inte alls bara smärtfyllt. Psykiatrikern kommer kanske säga att din sorg är sjuklig, men tro inte på det. Du behöver människor eller djur som finns för dig, inte ett läkemedel mot sorg för något sådant existerar inte. Du är heller inte för sorgsen eller “sjuk” för att läka dina sår med hjälp av mänsklig och social trygghet. Vissa menar att lycka inte är meningen med livet, du kanske kan hitta en annan mening? Lyckan kommer och går.

Leva ett olyckligt liv är inte värt ansträngningen. Jag håller på att ordna upp mina affärer, då allt ska vara i ordning. Jag har ett mycket fint hus i fjällen och en helt ok lägenhet. Några mc och snöskotrar. Bilen..osv. Allt detta vet jag inte riktigt hur jag ska lämna och till vem. Min andra son är för ung.  Mina föräldrar för gamla. Jag ska nog fundera ut något. Jag försöker på tvång göra saker som en gång gjorde mig glad. Det går lite …”sådär”. Jag gör de, men det är inte kul längre. Jobbet ger bra pengar, men har alltid varit innehållslöst för mig. Jag ska till karibien i en månad och lära mig kite surfa. Om inte den vistelsen där, som jag alltid älskat får mig på fötterna, tillsammans med Voxra jag tar sedan en vecka..får jag i höst avsluta det hela. I det tillstånd jag är i nu, är det uteslutet att fixa ännu en vinter…

Hmm funderar över vad som skulle kunna göra ditt liv värt att leva –

Förstår jag dig rätt att du anser att din yngste son har alltså ingen rätt att ha en far? Att den depression du har ska bli en socialt inlärt beteende?

Själv skulle jag sälja det jag äger och göra något konkret bra för andra under en period av mitt liv – inga egotrippar med surfing och annat som bara är till för att bekräfta ens dåliga mående…

 

Anonym skrev:

Leva ett olyckligt liv är inte värt ansträngningen. Jag håller på att ordna upp mina affärer, då allt ska vara i ordning. Jag har ett mycket fint hus i fjällen och en helt ok lägenhet. Några mc och snöskotrar. Bilen..osv. Allt detta vet jag inte riktigt hur jag ska lämna och till vem. Min andra son är för ung. Mina föräldrar för gamla. Jag ska nog fundera ut något. Jag försöker på tvång göra saker som en gång gjorde mig glad. Det går lite …”sådär”. Jag gör de, men det är inte kul längre. Jobbet ger bra pengar, men har alltid varit innehållslöst för mig. Jag ska till karibien i en månad och lära mig kite surfa. Om inte den vistelsen där, som jag alltid älskat får mig på fötterna, tillsammans med Voxra jag tar sedan en vecka..får jag i höst avsluta det hela. I det tillstånd jag är i nu, är det uteslutet att fixa ännu en vinter…

Du har dina anledningar,  men jag ser att du inte följde mitt råd. Hoppas innerligt att du är medveten om att många människor begått självmord och svåra juridiska brott mot andra till följd av s.k. antidepressiva läkemedel, speciellt vid insättning och förändringar av dosen om jag inte tar fel.