Har gett upp allt hopp

Jag har gett upp allt hopp. Har fått kämpat mig genom dålig ekonomi, mobbning skola/arbetsplats, psykiska/fysiska sjukdomar, nära och kära som gått bort under tragedier. Står nu arbetslös, högutbildad och enormt hopplös/frustrerad.

Och detta är inte första gången som självmordstankar har dykt upp. Förra gången var det nära att jag gick bort. Dessa tankar skrämmer mig då jag vet att jag tillslut går på autopilot och stänger av känslor och försöker genomföra självmord. Har en tendens till att kunna inbilla folk runt om mig att jag mår super fast jag ligger väldigt nära till att ta till rakbladen.

Jag vill bara kunna få ha en normal livs situation med jobb, bostad och relation. De mest grundläggande pelarna en människa behöver. Men inte ens det verkar livet vilja ge mig.

 

Är det någon där ute som också upplevt självmordstankar kring arbetslöshet?

Jag har haft mycket självmordstankar men inte p.g.a. arbetslösheten i sig utan av livet som ständigt är en kamp. Människor som sviker, oförmåga att finna en partner och vänner, en uppväxt som hela tiden skaver, trauma från mobbing m.m.

Arbete har för mig förvärrat ångesten. Det betyder inte att jag är fri från ångest för att jag har sjukersättning, men det är betydligt lättare att för mig att ta mig igenom dagen utan arbetstvång. Sömnen fungerade aldrig när jag visste att jag måste upp och prestera. Jag fixade inte att vara social på det sättet som krävdes, och då blev jag mobbad. Jag sökte arbeten där jag var ensam men det fungerade inte heller.

Vad kan hindra dig från att gå så långt att du går på autopilot? Har du någon du kan diskutera livet med? Varför vågar du inte visa dig svag eller att du mår dåligt?