Giftig kompis?

Jag har på sista tiden känt en oerhörd rädsla att bli övergiven. Dessa tankar och känslor har främst uppkommit då jag berättade för en kille att jag var intresserad av honom, varpå det visar sig att vi inte känner likadant för varandra. Vi är idag bra vänner och båda blickar framåt och träffar andra. Detta har skett under loppet av en månad, då jag för c.a 3 veckor sen mådde uselt då jag blev tvungen att möta honom på jobbet igen och låtsas som om ingenting hänt. Jag satt ensam i ett rum på jobbet och grät, det var fruktansvärt jobbigt. Jag ville gå vidare och fortsätta vara kompis med honom så som han ville, men en del av mig ville inte det. Jag grubblade, bad om space ena dagen, inget space andra dagen, tredje dagen något mellanting.. han blev ganska förvirrad.

Jag är en person som behöver bli bekräftad av mina kompisar, att de gillar mig, vill umgås med mig och har kul ihop med mig. Den här killen är inte riktigt på samma nivå, han hör knappt av sig till sina kompisar och är ganska kortfattad i text, behöver ingen vidare bekräftelse och är inte särskilt skör.

Jag drömde inatt en dröm där han var med. I drömmen blev jag lämnad, dissad, åsidososatt och uppträngd i ett hörn på grund av att jag är känslig och osäker på mig själv. Jag vaknade imorse och grät, för drömmen kändes så sann. Den kändes sann eftersom jag vet att jag är känslig och osäker, och jag tänker väldigt mycket och har känslorna på utsidan, vilket ibland förstör snarare än gör nytta. Jag tror att jag förstör vår kompisrelation genom att vara mig själv till det yttersta, då jag vet att jag är så känslig och han inte vet hur han ska hantera det. Han gick nyligen ur ett långt förhållande med en tjej som hade liknande toppar och dalar som mig, och han har varit tydlig med att han inte kan komma in någon på skinnet så djupt som med sitt ex. Jag berättade att jag uppskattar att han är ärlig som berättar det. Jag går till en psykolog p.g.a detta och andra anledningar.

Vi känner varann väldigt bra och kan prata både högt och lågt om nästan allting. Det som oroar mig är att jag börjar tro att vi inte är särskilt bra för varandra. Han sårar mig omedvetet eftersom vi är väldigt olika på många sätt, och jag börjar misstänka att vi tar fram det värsta ur varann, då vi hamnat i konflikter och missförstånd ofta. Det har löst sig på bra sätt, men det har ändå känts som ett skavsår man river upp gång på gång. Ibland är jag orolig att jag uppfattas som att jag letar fel, fast jag egentligen blir antingen provocerad eller är lättkränkt. Speciellt när vi skriver till varann så tolkar jag hans korta svar väldigt olika, beroende på hur min dag sett ut. Om jag haft en dålig dag tolkar jag hans svar som att han är ointresserad och inte bryr sig eller bara vill vara snäll, medan om jag haft en bra dag så tolkar jag hans svar som att han bara är upptagen med sitt.

Han har också fått en del tankeställare eftersom han kan vara ganska rakt på sak och rentav okänslig ibland, då har jag varit ärlig och sagt att jag blivit ledsen. Han vill bara mitt bästa och han vill vara en bra vän, men jag lyckas inte få honom att bli övertygad att jag uppfattar det så. För jag vet inte om vi egentligen är bra för varandra. Jag hade en skum magkänsla när han började jobba hos oss, han betedde sig märkligt i vissa situationer och uppfattades som arrogant och divig. När man väl lärde känna honom så var man i princip fast. Han är en person som flockar tjejer kring sig och dessutom hävdar att han inte medvetet flirtar, vilket han definitivt gör sett utifrån…

Värt att nämna är att han aldrig vill såra mig varken medvetet eller omedvetet, och det är nog det som gör att jag åter kommer tillbaka till honom. Vi kan prata om riktigt svåra och djupa saker, men efter att jag berättade för honom hur jag kände så har han inte tagit några initiativ till att träffas utanför jobbet. Han har skrivit att han vill när jag föreslagit det, men jag har fortfarande mina tvivel trots att han säger att han vill..

Mitt förslag är att du inväntar hans initiativ om han vill ses. Låt honom fråga först. Jag känner igen det att vara orolig och stött av personer när dom är korta i text. Särskilt sms är svåra att tolka.Jag föredrar dom som skriver “vad roligt det ska bli att ses” osv och inte bara ja, okej osv Då blir jag osäker på om personen verkligen vill det jag föreslår.Jag behöver oxå bekräftelse från kompisar men får det ytterst sällan. Det är sällsynt att jag får sms eller samtal från någon som vill träffas ö.h.t.Dom jag känner gör saker som kostar och jag blir utesluten för att jag inte har pengar.