Från toppen till botten

Jobbade heltid på ett sjunkande skepp med frånvarande chef, 75% som ASSISTENT och hade kvällsträningar för ungdomar varje onsdag och torsdag. Samt skötte hemmet då min sambo jobbar natt. Var nummer 1 i allt jag gjorde tränade 2timmar om dagen. Var perfekt dotter och sambo. Fick Corona i oktober och gick tillbaka till vardagen efter två veckor. Måndagen var kos med personalbrist och fick jaga chefen för att få hjälp med personal ;fick svar att det löser sig nog”
På tisdagen kom jag inte till jobbet, kunde inte sluta gråta.

Idag klarar jag inte ens av 50% utan att få paniken i kroppen. Gråter varje dag

Jag gick också från toppen till botten. Kom in på veterinärprogrammet SLU, Ultuna, men pga psykisk ohälsa fick jag lämna allt bakom mig, fick sjukersättning och söka bostadstillägg. Känner mig så värdelös!

Blir det någonsin bättre?

Usch vad hårt. Desto högre man har satsat, desto hårdare faller man ju. Hemskt, men också modigt att ha vågat vara så ambitiös.

Det låter som att du har försökt räcka till (och mer än så) på i princip alla håll och kanter. För andra, för dig själv. Utan att sätta gränser eller få hjälp med att fylla på energi från någon.

Det är inte konstigt någonstans att du kraschade. Jag hoppas att du får vila, och kanske hittar nya sätt att strukturera livet på som gör att du inte behöver kämpa så enormt hårt.

Hur känns det om du skulle säga nej, inte vara nummer 1 eller perfekt? Vad väcker det inom dig?