14 år, det var så länge jag fick vänta på en behandling mot den PTSD som jag har haft i drygt 20 år. Jag vet ingen annanstans där det skulle anses vara en skälig väntetid för en behandling.
Tillslut fick jag träffa en kvinna och för första gången kändes det som att någon inom psykiatrin förstod vad jag pratade om. Jag har haft förmånen att träffa henne cirka 20 gånger nu, men om en månad går hon i pension och min kontakt avslutas därmed. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag blir bara så matt. Det känns som om mattan rycks undan under mina fötter.
Att hon går i pension är inget att vara upprörd eller uppgiven över, det som gör mig uppgiven är att jag inte får någon ny behandlare, istället uppmanas jag att på egen hand söka mig till en vårdcentral. Jag blir osäker, tycker dom att jag inte har några problem, anser dom mig vara färdigbehandlad? Jag ska fråga henne till veckan.
Jag orkar inte skrika längre, skrika efter hjälp. För det är den som skriker och hörs mest som fortast får hjälp. Men jag orkar inte skrika. Jag fyller snart 40, och har mått dåligt i 30 av dessa år. Jag ser ingen anledning till varför det plötsligt skulle vända till det bättre.
