Förlorat livet

Anonym skrev:

Hörlurar med musik och lång promenad blev det igår. På nå sätt kunde jag släppa på trycket av tårarna, och kändes ganska skönt. Tankarna yrde omkring i huvudet och musik som fick känslorna att komma fram kändes bättre än att ligga på soffan för en kväll. Vissa säger ni hade ju iallafall inte barn, hade bara blivit värre då. Jo, inga barn ska behöva leva med separerade föräldrar i onödan. Själv tror jag inte vi nånsin att det hade kommit till de om vi nått våra drömmar. Tomheten är total, och jag har inget att älska. Jag hade min chans och jag körde den i botten.

Hmm intressant det där med barn… jag har varit med om en skillsmässa där barn varit inblandade – Barn tvingar en att lära sig kommunicera med varandra för även om man inte är tillsammans så har man barnen ihop.

Vilka drömmar hade ni?

Jo, min syster sa att dom var rädd att jag skulle ta mitt liv. Jag vet att det är så jävla själviskt och fegt. Men sen andra sidan  ska jag behöva leva i Misär och inre plågor bara för dom, mesttroligt kommer jag supa ner mig och ändå inte vara nån kul figur att minnas. Är det inte ändå bättre att jag sätter stopp här och dom får minnas mig för den aktiva och glada jag engång var. En del av livet,, vi väljer våra öden.

Våra drömmar är för jobbigt att skriva om. Men visionerna finns inte där när jag tittar ut över vår gård

Du hade med andra ord satsat ganska mycket av dig själv i det här förhållandet?

Men som egen individ – om du tänker bort din fru och ert havererade äktenskap – vem är du?

Jadu, har funderat länge på vem jag egentligen är. Jag är en enkel man som inte har så höga krav på nånting egentligen. Klart jag har visioner om äventyr och bygg projekt, även musik som jag velat förverkliga. Men just nu är varje dag en kamp om överlevnad, och då finns inte dom tankarna alls där.
Jag är en person som tycker om att ha kul, skratta och leva för stunden. Men även en person som gillar trygghet och bekvämlighet, och kanske är lite för feg att ta steget och göra nått riktigt vågat och crazy, som jag nu kan se i backspegeln att det även ställt till de för mig och min fru. Finns så mycket man känner nu när man blivit äldre att man ångrar att man inte gjorde. Önskar bara jag kunnat tidigare slitit mig lös från dom kedjor som tyngt och hållt mig tillbaka och bara kastat mig ur de planet, bara gått mer all in så att säga.
Kanske där mycket av den prestationsångest kommer från, som jag har. Att känna att jag inte riktigt lyckats göra nånting riktigt avtryck på mitt liv. Depression är ett helvete.

Min chef kom till mig idag och började prata lite allmänt, sedan nämnde chefen om min situation och hur jag mår. Blev lite ställd, fast litet samhälle så rykten sprider fort. Jag förklara att det givetvis var tungt men att det kändes bra att jobba. Kändes efteråt väldigt befriande att ändå få prata och ventilera lite om de. Är i övrigt ganska blyg och gärna håller en låg profil, så de var stort gjort och helt rätt att chefen bröt den isen.

Min chef kom till mig idag och började prata lite allmänt, sedan nämnde chefen om min situation och hur jag mår. Blev lite ställd, fast litet samhälle så rykten sprider fort. Jag förklara att det givetvis var tungt men att det kändes bra att jobba. Kändes efteråt väldigt befriande att ändå få prata och ventilera lite om de. Är i övrigt ganska blyg och gärna håller en låg profil, så de var stort gjort och helt rätt att chefen bröt den isen.

Vilken tur du har som har en chef som bryr sig!

 

Tolkade din text som att du ångrar att du inte varit lite wild and crazy… vad har du valt bort? Vad har du valt i stället?

Ja verkligen, en bra chef eller har iallafall empati och förståelse för andra.

Wild and crazy har jag väl varit ibland i vissa sammanhang. Men jag jag verkligen levt ut mer och kämpat hårdare för mina mål.

Allt har bara glidit ur mina händer, och jag är för trött för att orka ladda om och göra nya insatser för något meningsfullt. Livet kanske ibland inte behöver vara så meningsfullt, kanske bara ren överlevnad. Har försökt tänka så iallafall. Även om jag känner mig värdelös så behöver jag faktiskt inte umgås med människor just nu ändå.och låta allt bara vara. Vill inte lämna börda på någon annan om jag lämnar jordelivet, men hur fortsätter man leva med den ångestfyllda mörker slukat upp min värld totalt. Hur slår man sig fri från något sådant.

Men jag jag verkligen levt ut mer och kämpat hårdare för mina mål. Allt har bara glidit ur mina händer, och jag är för trött för att orka ladda om och göra nya insatser för något meningsfullt.

Jag kan känna samma sak att det är jobbigt att ständigt börja om från början och skapa nya kontakter i tillvaron.

Livet kanske ibland inte behöver vara så meningsfullt, kanske bara ren överlevnad. Har försökt tänka så iallafall. Även om jag känner mig värdelös så behöver jag faktiskt inte umgås med människor just nu ändå.och låta allt bara vara. Vill inte lämna börda på någon annan om jag lämnar jordelivet, men hur fortsätter man leva med den ångestfyllda mörker slukat upp min värld totalt. Hur slår man sig fri från något sådant.

Hmm nej varje dag måste inte vara fylld av mening men att isolera sig från människor har ett pris som inte man inte vill betala. Men ökar inte känslan av meningslöshet när du isolerar dig från andra människor?