Hem > Forum > Hopplöshet > Förlorat livet

Förlorat livet

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 15 totalt)
14
  • Trådstartaren

    Jag har tappat livsgnistan totalt. Och allt känns meningslöst. Jag har länge nu försökt rädda min och min frus äktenskap, men nu är det över och hon har tagit en lägenhet. Hon är mitt allt och jag älskar henne mer än något annat i hela världen. Fått utskrivet tabletter mot depression , men än så länge känner jag ingenting. Ångesten kryper i mig och allt känns meningslöst. Vi fick inga barn så är ensam i huset. Hur kunde det gå så här. Jag har så mörka och dystra tankar, och vill bara dö. Jag mår så jävla dåligt. Känner ingen mening med livet

    Du mår verkligen dåligt  det är normalt vid skilsmässa.

    Har du någon samtalskontakt? Hur är det med vänner? Har du funderat på att kontakta en stödförening?

    Du kan oxå skriva av dig här.

    Hmm vad var orsaken till er skilsmässa? Hur länge var ni gifta?

    Jag förstår situationen då jag själv går igenom en separation. Jag var riktigt nere under en period och såg inget värde i vare sig mig själv eller livet.

    Det tips jag kan ge dig är följande.

    Titta in i dig själv och fråga – vad behöver jag (du som den unika person du är) för att må bra?

    Känslan för ditt äktenskap och din fru är en sak, men inte det du som person behöver. Vad du behöver för att må bra finns i dig, och inte i någon annan.

    Nästa fråga du ska ställa är – vad behöver jag göra för att må bra?

    Om man vill ha en förändring måste man börja göra någonting nytt eller sluta göra någonting man gör.

    När du gör någonting du behöver för att må bra, ska du säga till dig själv att – jag gör det här för att jag vill (med inlevelse och gärna högt. Använd gärna även ditt namn).

    Jag har kört den här varianten ett tag, och för mig har det funkat fantastiskt. Från att funderat på att ta livet av mig när det varit som mörkast till att hitta mål, mening och glädje med varje sak jag gör.

    När jag går upp på morgonen tänker jag så här – jag går till jobbet för då får jag lön, och när jag får lön kan jag betala mat och hyra, och när jag kan göra det känner jag mig trygg och trygghet är lycka för mig. Jag går till jobbet för att då får jag träffa människor som jag kan ge positiv energi till och när jag får ge positiv energi blir andra glada och när andra blir glada blir jag glad för att jag har kunnat ge och glädje är lycka för mig.

    Sen tittar jag mig i spegeln, och säger högt och tydligt – Nu går jag till jobbet, för att jag vill! Sen klappar jag mig hårt på axeln, och det känns bra.

     

    Jag vet inte om det funkar för dig, men testa och gör det med inlevelse. Gör en enkel plan för vad du vill ge och vad du behöver för att må bra, och påminn dig hela tiden om när du gör saker för att du vill.

     

    Jag skrev här för att jag vill hjälpa någon att må bättre, för om jag kan ge det till någon så blir jag glad och när jag är glad så är det lycka för mig.

    Min fru vill inte bli glad, det har jag förstått nu. Därför vill inte jag heller vara kvar med henne, för det gör mig inte glad och därför kommer jag inte bli lycklig med henne.

    Vad tror du?

     

     

     

    Trådstartaren

    Tack för era svar och omtanke. Och tips ska försöka ta till mig dom orden och tar till mig all tänkbar hjälp, även om allt känns meningslöst. Har försökt komma på nånting som kan göra mig glad , men kommer inte på nånting. Alla mina intressen och hobbyn är helt borta , ligger bara på soffan efter jobbet och det gör mig också jätte ledsen. Har ett par vänner jag pratat med. Och vissa anhöriga som är oroliga för mig. Erkände för en vänn att jag jag mår fruktansvärt dåligt och har ingen som helst lust att leva längre. Kändes bra  även om jag inte vill göra någon orolig. Jag är dålig på att prata känslor.

    Vi var tillsammans i 8år, och var tok kära. Men vår barnlöshet har slitit på förhållandet. Trodde dock aldrig det skulle gå såhär långt. Jag älskar min fru så fruktansvärt mycket, och hon gav mig mening  Att bygga på våra visioner och planer, gav mig livslust och glädje att göra henne glad. Men jag tog henne förgivet, och det sliter ihjäl mig inombords. Hur kan man vara så blind. Jag hatar mig själv så fruktansvärt mycket för detta misslyckande. Vet att lämna jordelivet är egoistiskt men just nu känns allt så fruktansvärt meningslöst.

    Vet att det finns alltid andra som lever i krig mm. Och har det sämre ställt, och det gör mig också ledsen att jag ändå tänker så här. Men detta misslyckande äter upp mig, att förlora någon som betyder allt för en och älskar mer än något annat är hemskt. Orkar knappt gå till affären då jag inte vill vara bland folk. Känner mig så värdelös, och känner en sån skam.

    Fint att ni försöker ge tips och råd, kanske en morgon ska jag testa metoderna.

     

    Positivt att höra att du åtminstone funderar på att ta kontakt med någon och berätta om ditt mående. Din text ger uttryck för den sorg som jag uppfattar att du känner.

    Det är svårt det där när man tar sin partner för given – det är ett tillstånd som kommer smygande. Men jag undrar vad var du blind för?

    Trådstartaren

    Jag har svårt att uttrycka och sätta ord på det jag tänker och känner. Allt som jävla kaos i skallen. Men ska nog ringa psykolog och ge de ett försök innan jag gör något dumt.

    Med blind menar jag att jag borde sett och tagit vissa signaler på allvar. Tex,, att flytta och göra annat då vardagen blev för trist kom på tal. Bland annat. Med facit skulle jag gjort allt och inte varit en sån ynkligt dum. Nu får man älta och förbanna det resten av livet.

    Ingen människa är perfekt och jag långt ifrån det, och även frun. Men hur glömmer man någon man älskar mer än något annat, kommer aldrig kunna förstå de.

     

     

     

    Är det inte så att det är mycket lättare att se saker i efterhand än när det verkligen sker?

    Man ska aldrig glömma en kärlek – man ska hantera att livet har ändrat sig och att livet har ett värde för en massa saker.

    Jag tänker att det kanske är så att när man sörjer så tror man livet stannar och inget är av värde. Men tro mig det kommer att komma ljusare dagar för dig utan att glömmer.

    När jag skilde mig och sedan träffade min nuvarande partner kunde jag ibland stanna upp och tänka ”det här planerade ju G och jag att göra ihop men ”sen” kom aldrig- och nu gör jag det med I stället” – jag tror att jag lärde mig att inte skjuta upp att något till sen för det kommer aldrig.

    Berätta mer om din partner… Vad var det som du älskar så mycket?

    Trådstartaren

    Så är det .. Varför ser man inte lyckan lika tydligt som när det inte är det. När det är försent , då syns allt så tydligt.

    Min fru, ja hon är en ängel. Vacker så man dör. Hon är väldigt aktiv, nyfiken och alltid något nytt på gång. Kanske lite för impulsiv, men det är det jag älskar med henne. Fart och fläkt aldrig tråkigt med henne. Vi har gjort så fruktansvärt mycket kul tillsammans och jag saknar så hennes skratt. Tittat igenom gamla bilder från resor. Skär i mig så mycket att jag inte vet vad jag ska göra av den paniken.

    Gick ner till källaren i dag, gjorde mantelrörelse och tröck av mot huvudet. Utan skott men på nått sätt fick jag stopp på tårarna och jag kände mig lugn. Varför blev jag just en sån jävla fegis. Det har förstört hela mitt liv och nu tvingas leva ett så miserabelt jävla skit liv. Orkar fan inte göra nånting än att jobba och ligga på soffan. Orkar fan inte ens ringa psykolog.. Helvete helvete, totalt jävla mörker. Om jag inte hatade mig själv så mycket kanske jag skulle känna glädje av att jag andas och uppskatta livet runt om mig. Och jag hatar mig för att jag inte känner så. Många mer otursamma människor skulle säkert vilja ha min plats. Varför känner jag sånt hat!!

    Vad menar du med att din feghet förstört ditt liv?

    Varför hatar du dig själv?

    Trådstartaren

    Att jag inte kunde se hela bilden och bara gjort allt för oss. Tex Flytta o börja på nytt och inte stanna kvar i ett ekorrhjul och bekvämlighet, och inte såg till min frus bästa. Att inte chansat mer. Inget som jag hoppats på har blivit ändå. Men att jag inte får min fru att se hur jag kunnat offra allt, exakt allt.

    Nu driver jag runt som ett jävla spöke, och bara önskar jag kör på en älg eller annat påväg hem , bara för att mina nära inte ska må dåligt över mina tankar, och dom handlingar jag tänker på. Att bara skulle se ut som en olycka. Vägen hem förbi alla grannar känns som en walk of shame.

     

    Trådstartaren

    Hörlurar med musik och lång promenad blev det igår. På nå sätt kunde jag släppa på trycket av tårarna, och kändes ganska skönt. Tankarna yrde omkring i huvudet och musik som fick känslorna att komma fram kändes bättre än att ligga på soffan för en kväll.

    Vissa säger ni hade ju iallafall inte barn, hade bara blivit värre då. Jo, inga barn ska behöva leva med separerade föräldrar i onödan. Själv tror jag inte vi nånsin att det hade kommit till de om vi nått våra drömmar. Tomheten är total, och jag har inget att älska. Jag hade min chans och jag körde den i botten.

     

    Att jag inte kunde se hela bilden och bara gjort allt för oss. Tex Flytta o börja på nytt och inte stanna kvar i ett ekorrhjul och bekvämlighet, och inte såg till min frus bästa. Att inte chansat mer. Inget som jag hoppats på har blivit ändå. Men att jag inte får min fru att se hur jag kunnat offra allt, exakt allt. Nu driver jag runt som ett jävla spöke, och bara önskar jag kör på en älg eller annat påväg hem , bara för att mina nära inte ska må dåligt över mina tankar, och dom handlingar jag tänker på. Att bara skulle se ut som en olycka. Vägen hem förbi alla grannar känns som en walk of shame.

    Du – tror du inte att dina anhöriga kan ana att hur du mår? Det är frestande att köra i väggen men det kommer bättre dagar och dina anhöriga slipper sörja dig resten av sina liv…

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 15 totalt)
14

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.