Hem > Forum > Hopplöshet > Förlorad tro på mig som människa, tappad framtidstro.

Förlorad tro på mig som människa, tappad framtidstro.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Trådstartaren

    Jag är man, 26 år och idag känner jag hur allting eskalerar utför i en rasande fart igen. Jag vill börja med en recap av hur mitt ungdomsliv och min skoltid har sett ut för att sedan övergå till mina aktuella problem. Det här inlägget kommer antagligen bli ganska långt, mest för att jag alltid haft det lättare att öppna upp mig och uttrycka mig i text än i tal, så jag vet hur det brukar bli. Kanske kan någon känna igen sig i mig, kanske känna sig hjälpt och stöttad om ni befinner er i liknande situationer jag redan varit i. Dom går att ta sig förbi.  Så en varning på förhand för längden i alla fall. Hoppa till slutet om ni har svårt för långläsning, jag är tacksam för all hjälp jag kan få och diskussion som rör frågorna i slutet, mina tankar, vart man kan vända sig o.s.v.

     

    Recap

    Jag har under hela min skoltid varit mycket ensam och utsatt för mobbing i stort sett varje dag, i mellanstadiet blev det som värst. Jag fick förfrågan om att få umgås med en klasskamrat efter skolan och jag blev naturligtvis överlycklig och tackade ja. Allting slutade i en gruppmisshandel på väg hem till honom utav elever ifrån högstadiet, förmodligen var han som frågade mig själv satt under stor press att följa deras ord. Efter detta gick jag in mycket i mig själv och jag började tröstäta, rättare sagt, tröstsnatta. En dubbelnougat och en dricka varje dag i butiken på väg till skolan satte grunden för en övervikt som etablerade sig snabbt. Det dröjde några månader och sen kom en annan kille fram och ville ses efter skolan. Jag sa att jag skulle bestämma mig tills vi slutade, jag tvekade och tänkte hela dagen på om det var sant eller inte? Det kunde väl inte hända igen? Tillslut tackade jag ja och oron lossnade från bröstet när vi passerade samma ställe som första gången det hänt, oron släppte ännu mer när vi kom in i hans trädgård. Men där hände det, äldre killar dök upp runt husknuten och så låg man där och skyddade sitt huvud från slag och sparkar ännu en gång.

    För familjen höll jag allting hemligt och av ekonomiska skäl bytte vi sedan stad. Efter en kortare tid där bestämde sig min mor att åter flytta tillbaks, då sa jag nej – tillbaka dit ville jag inte. Så det blev en flytt till farsan och inför högstadiet kändes levnadsstandarderna ganska bra. Ensamheten var dock tung men jag sökte mig till onlinespelande och fann snabbt många kontakter där. Jag fick en ny känsla i kroppen där jag uppskattade all tid jag kunde lägga på spelet, för där fanns ju riktiga vänner. Problemet var att spelandet uppemot 10h per dag inte gjorde speciellt gott för min kropp och således förvärrade det mesta i skolan ännu mer. Men trots det var jag ganska glad, jag hade tappat mina känslor för ”den verkliga världen” och brydde mig inte särskilt mycket. Tills en dag. En dag då en kille i min klass uppmärksammade mig och såg min ensamhet igen.

    Den här personen behandlade mig kanonbra när det bara var vi två, men i grupp med andra eller liknande fick jag ta emot mycket skit. Men det eskalerade utför under kommande år i högstadiet och gymnasiet. Ungefär en gång i kvartalet upprepades detta skit mot mig och det började med att han inte dök upp då vi bestämt att ses, men för varje gång blev det lite värre. Idag kan jag se tillbaka på stölder från mitt hem, fysisk misshandel, sexuellt utnyttjande (som jag gick med på för att jag slapp det fysiska våldet) och ett inbrott under en semester, samt inför min student en stor misshandel med ett järnrör. Det var efter det sistnämnda som min äldre bror upptäckte att jag försökt sminka över ett sönderslaget ansikte och tvingade mig att bryta all kontakt med honom, innan han gjorde det åt mig. Varför stannade jag kvar så länge tänker ni? Jag var sjuk, jag sa till mig själv och fick för mig att det här var vänskap. Jag trodde på fullaste allvar att för att få ha det så bra som vi hade emellan allt skit, så var det sån här skit man fick ta. Jag inbillade mig att såhär såg nog alla vänskaper ut.

    Efter att jag bröt kontakten med honom mådde jag allt sämre och här överlevde jag ett självmordsförsök där jag försökte dränka mig själv i en sjö – knutarna lossnade runt tyngderna vid mina fötter och där tog överlevnadsinstinkten över och jag simmade per automatik uppåt. Jag såg det som någon sorts symbol, kanske var det morfar, kanske var den en skyddsängel – jag är inte troende, men jag vet att dom knutarna hade jag knutit mitt hårdaste. Strax därefter upptäckte min svensklärare i gymnasiet hur illa jag mådde. Min inställning var att mina problem ska inte belasta någon annan, tills han sa något av det mest självklara som räddade mig. ”Du studerar idag till elektriker för att folk inte kan dra sin el själva, precis av samma anledning har andra studerat till psykologer, för att folk inte hanterar sitt psyke själva”. Jag accepterade hans förslag och gick till skolkuratorn, som skickade mig vidare till vårdcentralen, som skickade mig till öppenpsyk som gav mig Fluoxetin och KBT-terapi.

    Här vände det för mig, terapin hjälpte och Fluoxetin gjorde säkert sitt också, den enda biverkningen jag minns var muntorrhet. Jag fick nya synsätt på livet, kom igång med min motion och träning. Tappade från 147kg snabbt ner till runt 100. Efter en tid skulle min terapeut på semester, han lovade höra av sig efteråt med ny tid. Jag fick aldrig en ny tid, jag hörde av mig, fick aldrig något svar. Fuck this tänkte jag, så viktig var jag att följa upp för honom.. Idag inser jag ju att han kan ha råkat ut för en olycka eller vad som helst, men där och då avbröt jag allt och körde på med egna ben. Det gick faktiskt bra.

    Senaste åren

    Något år senare bestämde jag mig för att det var dags att flytta hemifrån. Jag flyttade till mina drömmars stad, för att leva ett aktivt och socialt liv inom supporterleden till ett klubblag. Jag hade mina lyckligaste år i livet, med resor och umgänge. Tillslut sket sig dock det också och försvann ifrån mig. Jag hade inte mycket social erfarenhet, jag anpassade mig mycket av vad jag såg. Jag såg personer festa, hur dom festade, jag kunde se att en handpåläggning, en arm och axeln eller liknande inte var något konstigt. En kram istället för ett handslag när man hälsade. Närgånget festande. Jag försökte smälta in och festa på samma villkor, det blir sällan bra. Jag var samtidigt mig själv när det kommer till att ge mycket utav mig själv, alltid ställa upp med pengar, skjuts och bjuda på en och annan drink/öl till vänner. Samtidigt var jag öppen homosexuell, vilket inte var ett problem i början, många tog det bra. Men med tiden märkte jag hur folks beteende mot mig förändrades, det blev mer avståndstagande och blickar, mindre prat med mig jämfört med andra. Jag analyserade och jag förstod att missförstånd skedde, folk tog allt jag gjorde på helt fel sätt, såg det som närmanden, som om jag var ute efter något mer än bara vänskap. Här började jag spåra ur med alkoholen, jag drack mer och jag tjafsade ofta emot om någon tog diskussion med mig, alkoholen bedövade mycket ångest. Tjafs skapade små konflikter, allmänt ogillande hos vissa, vilket öppnade upp utrymme för ryktesspridning och jag fick många falska anklagelser mot mig från händelser som jag minns med glasklart minne själv, vissa händelser då jag till och med varit nykter. Anklagelser som till stor del handlade om att jag närmat mig flera personer på ett mer än vänskapligt sätt. Tillslut samlades vi och diskuterade alltihop och kom fram emot en paus på något år, jag stod på mig till en början, men orkade inte mer sen, jag tog på mig anklagelserna för det som var sant men också allt som var falskt och taget ur luften och hoppades att efter ett års uppehåll skulle jag kunna komma tillbaka, det skulle bli lättast så för alla. Plus jag skulle kunna lugna ner mig med alkoholen.

    Efter ett år gjorde jag ett försök att återgå till läktarna, men det gick inte. Vad trodde jag? Att de som spridit falska rykten om mig skulle nöja sig med det? Under året med uppehåll mådde jag skit, men jag drack ingenting, inte en droppe. Dock började jag sabba kosten och min träning allt mer, kunde käka skräpmat 3-4 gånger per helg och halvt svälta mig till vardags. Jag sökte aldrig någon vård, jag levde på hoppet att en dag kunna återvända till supporterlivet. Jag drabbades av symptom för en hjärndiagnos och genomgick en huvudoperation under den här tiden och kom upp i frikort för vården – jag tänkte att nu måste jag passa på att prata med någon om min situation när det är gratis, men jag sköt det framför mig. Så när det sket sig med en återkomst sjönk jag alltmer djupare, men räddades av en kollega på jobbet från att må sämre.

    Han såg mig precis som den person som utnyttjat mig i gymnasiet gjorde. Den bästa kollegan jag kunde ha, den bästa vännen, glädje och skratt varje dag och vi delade flera intressen. Nu har det gått snart två år på samma arbete som honom, dessvärre så är han inte längre samma person. Lite i taget har försvunnit, det började med det fysiska, hans enkla arm om ryggen eller en hand på axeln försvann först. Varför frågade jag mig? Vad har jag gjort nu? Jag var så försiktig, ville inte missuppfattas på något sätt igen som jag gjort inom supportleden. Så jag svarade sällan upp med någon fysisk kontakt. Allt jag försökt vara är samma person jag alltid varit, mig själv, den som ställer upp, bjuder på mat när det glömts, den som kan gå i en butik och köpa 2 drickor istället för en när man vet att ens kollega tycker om densamma. Det är min vänskap, men än en gång misstänker jag att det missförståtts som något mer än så. Tillslut försvann det sociala, vi pratade allt mindre djupa diskussioner och endast enklare sådana. Jag har försökt fråga några tillfällen om hans beteende, men han är en konflikträdd person som hellre ljuger än är ärlig, vilket har gjort det besvärligt för mig och jag har förmodligen försämrat mina kort ännu mer istället. Jag har bett om förlåt alla gånger det blivit fel i diskussioner, fått svar att det är okej och som vanligt.  Samtidigt ser jag hur den relation som vi har haft som kollegor har förflyttats över till andra kollegor, för att sedan försvinna från dom och förflyttas till en ny igen o.s.v. Det borde få mig att förstå att det är något i hans beteendeförändring som inte beror på mig – men ändå lägger jag all skuld på mig. Samtidigt har det alltid gått upp och ner, en period känts som om vi nästan varit tillbaka i en bra kontakt med varandra, för att sedan blixtsnabbt vända till det sämsta igen. Idag upplever jag full passiv aggressivitet från honom och ignorans, men fortfarande någon enstaka dag då och då kan han nästan kännas som innan. Inför andra pratar han, men helst inte tittar på mig. Allting har känts som en mer utvecklad variant utav den person som utnyttjade mig under skoltiden. Jag fortsätter vara mig själv, vägrar sluta tro på att är jag bara samma omtänksamma kollega så vänder det tillslut – men innerst inne vet jag att det inte är en person värt att lägga varken energi eller tid på. Ändå gör jag det, av rädslan för att förlora det lilla som var bra, det som hjälpte mig må bättre.

     

    Situationen nu & idag

    Idag sitter jag här och har precis återupptagit min vårdkontakt, förmodligen två år senare än vad jag borde, men nu  är det igång i alla fall. Frikortet hann gå ut, men jag tog mig iväg betalande tillslut. Jag har gått på mitt första läkarbesök, fått börja med Fluoxetin igen och ska träffa psykolog och samtalsenhet bara semesterperioden är över. Det jobbiga är att jag känner det har eskalerat så snabbt nu och jag borde gått till vårdcentralen för 3-4 månader sen som senast. Senaste två månaderna har jag fått tätare ångestattacker, där jag kan ligga i soffan och tänka, analysera och koppla samman mönster med händelser i det förflutna och i nutid som liknar varandra, samtidigt som jag skakar och stirrar in i väggen på en och samma punkt. Jag har hela tiden haft mardrömmar, var och varannan natt. Första året drömde jag bara en massa mardrömmar om vännerna kring idrotten, numera fylls dom utav mardrömmar om kollegorna. Jag hatar att gå och lägga mig och jag hatar att vakna, jag sover mindre, orkar inte göra mycket av vad jag tidigare tyckt varit roligt. Varje gång jag fastnar i tankarna återkommer jag till frågan vad det är för fel på mig? Ingen berättar någonting, alla som bestämmer sig för att ta avstånd vägrar alltid att säga något, rädda för att vara ärliga och genuina människor. Det får mig att kollapsa i huvudet. Jag har inget problem med att folk ändrar sitt beteende mot mig, jag accepterar det fullt ut – men, antingen beror det på 1. ett missförstånd eller 2. en persons orsak, och då vill man veta det. Missförstånd går att lösa, orsaker accepteras och går att gå vidare ifrån. Tystnad och ovetskap gräver sig fast.

    Varför återkommer det här mönstret varje gång i alla sociala relationer i mitt liv? Anklagelserna i supporterlivet kändes som en utvecklad version av gruppmisshandeln i mellanstadiet. Skräpmat och svält som utvecklad version av dagligt snatteri. Situationen med min kollega som en utvecklad version av personen som drabbade mig i högstadiet/gymnasiet. Jag finner likheter överallt och det post traumatiska kickar igång hela tiden.  Vem är jag egentligen och varför kan jag inte bli den elaka, bittra, oärliga och ljugande människa som det verkar som många sociala normer idag kräver att man ska vara? Ibland tänker jag mörka tankar också, om hämnd, om att betala med skit tillbaks, om att äntligen få vara den som ger igen. Men dom försvinner snabbt, för jag kan inte, jag kan inte vara den personen, jag hatar att vara elak, ljuga och inte vara genuin.

    Idag tänkte jag mycket på existensen, varför existerar jag här, i ett liv, i en tid, i en värld som får mig att känna mig så felplacerad. Allting är ytligt, ej genuint och ärligt. Folk ljuger och får beröm för det, folk kan sitta och skratta åt andra som sårar andra människor. Jag har fått tillbaka vissa självmordstankar, inte så allvarliga som när jag var ung. Men jag har tänkt mycket på konsekvenserna av ett försvinnande. Vilka i min närhet skulle ta det bra och kunna gå vidare? Hur viktig är jag egentligen för mina brorsbarn? Varje gång kommer jag fram till att det går inte, det sårar för många och jag lever inte för att såra andra, jag lever för att göra andra glada. Men just nu känner jag mig så hopplös, jag har tappat all tro på mig som person och känner ingen motivation till att den jag är, är den rätta att vara på den här platsen. Allt jag hade, allt jag levde för och allt jag var lycklig med har försvunnit ifrån mig. Jag lever för min familjs skull men har inget jag själv känner att jag lever för.

    Idag gick jag ut och gick, strövade runt i 4 timmar och bara gick. Jag försökte gå av mig ångesten, det fungerade inte. Stannade upp och bröt ihop två gånger och förstår inte hur jag ska kontrollera min känslor. Försöker med att tränga undan dom, distrahera dom och inombords bli arg på mig själv, inget fungerar. Jag är orolig, framförallt är jag rädd .Jag vill inte bli så sjuk som jag var i gymnasiet igen.

    Vad är era erfarenheter utav psykiatriska akutmottagningen? Hur fungerar den och hur får man hjälp där? Krävs allvarliga psykoser, manier eller självskadebeteende eller är det ett alternativ att ta sig till såhär i semestertider när jag väntar på att få träffa en psykolog? Om jag märker att jag få många fler utav dom här ångestattackerna på kort sikt igen vill jag gärna få någon hjälp snabbare än till hösten. Vad kan min läkare göra för mig utan ett utlåtande från en psykolog? Detta är min första vårdkontakt som vuxen. Jag var nervös och rädd, det var jobbigt men det fungerade i alla fall. På något sätt var det lättare som barn/ungdom, någon fanns liksom där och drog en i jackan till nästa ställe hela tiden. Nu känns det som man får göra sig beredd på långa köer, väntetider och trevande behandling.

     

    Jag börjar med att säga WOW.

    Först för att du har ett så enormt stort hjärta, det gör så ont att läsa alla hemskheter du blivit utsatt för. Men du är extremt stark person som fortfarande står på benen, blev tårögd när du berättar om att du inte vill ge igen utan vill vara god. Att du fortfarande är full av godhet och tror på att man ska vara ärlig och omtänksam trotts att du aldrig blivit behandlad så. Det bevisar hur mycket starkare du är än dom som mobbat dig. Dom har inte vunnit. Dom har inte knäckt dig. Du skriver dessutom oerhört bra. Tack för att jag fick läsa din berättelse.

    Först vill jag råda dig till att inte lägga tid till dom som bara beter sig som något liknandes en vän när det passar deras scheman. Det är inte äkta vänskap. Det jag rekommenderar är att t. ex bli medlem i gruppen Vi som kämpar med psykisk ohälsa på Facebook. Där finns det massa medlemmar som delar liknande livserfarenheter som både lyssnar och ger råd, peppning och som verkligen bryr sig. Man blir accepterad precis som den man är och det finns alltid någon att prata med så man behöver inte känns sig ensam. Jag träffade faktiskt min pojkvän via en sån grupp och vi har varit ihop ett år. Vi bor ihop och ser barn i våran framtid.

    När det gäller vården så tycker jag absolut att du ska vända dig till psykakuten om du mår dåligt. Den är till för oss av fler anledningar, som t.ex

    – Om man känner sig så ledsen att man inte vet vart man ska ta vägen och behöver någon att prata med på en gång.

    – Om man är i fara och tror att man kanske kommer skada sig själv eller begå självmord

    – Om man behöver hjälp med att komma vidare inom vården för att man helt enkelt inte känner sig hörd.

    M.m

    Alla är välkomna dit, dvs det finns inget man måste ha för att få besöka, utan behöver man hjälp så åker man dit.

    Man kan bli inlagd på en avdelning. Där får man en säng, mat och mediciner på speciella tider om man har. Om man inte har mediciner så kan man få hjälp att få en eller att öka sin dosering. Då blir man bevakad för att se hur det utvecklas då man kan bli något sämre i början av en medicinändring. Man blir fråntagen alla föremål som man kan skada sig med men det finns alltid personal dygnet runt om man behöver prata.

    Att bli inlagd blir man oftast när man anses vara en fara för sig själv, om man har mycke självmordstankar eller självskadebeteenden. Det är den slutna vården. Där man behandlas under en kortare tid, för att bryta ett mönster med dåliga tankar eller beteenden. Få lite perspektiv när man flyttat sig själv utifrån sin normala vardag så att säga. Och eftersom man får mat och det man behöver på bestämda tider så behöver man inte häller tänka på alla vardagssysslor man vanligtvis kan bli stressad utav. Så man får chansen att vila och ge sig själv tid att läka.

    Det kostar 100kr per dygn att vara inlagd. Det är i stort sett maten man betalar för. Men jag har hört att om man stannar längre än 30 dagar så går det ner till 50kr. Jag har dock aldrig varit där mer än tre veckor.

    Man kan säga att man startar en vårdplan med deras läkare men man fortsätter med den senare i öppenvården.

    Jag hoppas att något av detta va till hjälp. Jag säger det igen. Du har verkligen inte blivit behandlad rätt i ditt liv, men det finns bra människor också. Som är som du, som tror på de goda och lojala. Så ge inte upp vännen. Lyckan kommer till dig också!

    Stor bamsekram

    Trådstartaren

    Tack för att du tog dig tiden att läsa och svara.

    Det känns skönt att få höra att akutmottagningen också fungerar när man akut behöver prata, för det är nog det jag behöver mest när det är som värst. Så förhoppningsvis, om inte tröskeln känns för hög, så kanske jag vågar ta mig dit nästa gång det smäller till bland alla tankar så allvarligt som det blir ibland.

    Det tycker jag du ska göra. Mycket bättre att du ber om hjälp än att isolera dig med dumma tankar som kan skada dig.

    Tidigare iår sökte jag mig till psykjouren då jag inte kände att jag kunde lita på mig själv.  Jag hade gett upp, orkade inte längre. Hade träffat min läkare några dagar innan som rekommenderade inläggning vilket han skrev i min journal. Har lång historia inom psykiatrin lågt ned i ålder. Men det var inga tveksamheter utan lades in på en gång. Låg inne i tre veckor. Hoppas du får den hjälpen du behöver, stark är du!

    Trådstartaren

    Min kollega har nu fryst ut och behandlat mig med tystnad samt undvikit mig när jag går förbi, både idag och igår. Han verkar mer obekväm och pratar/berättar mindre än vad han brukar vid vårt lunchbord, men det kanske kan vara en inbillning.

    Har fått mildare ångestattacker med höjd andningsfrekvens men försöker att spola av ansiktet med kallt vatten och andas frisk luft lugnt några minuter, det hjälper någorlunda. Jag mår så dåligt över att jag sårar en annan person på det viset att han går och är obekväm i min närvaro, att det är något fel på mig som inte får honom att må bra längre.  Att han såras på det viset sårar mig tillbaks och det kan ju inte vara en optimal situation för någon utav oss kan jag tycka. Har funderat hur jag ska agera, jag orkar inte mycket längre med den här situationen. Att inte veta vad allt det här beror på tär så mycket på mig. Vad har jag gjort och varför har allting blivit såhär. Ännu en gång skiter sig det lilla som ändå förmedlade någon glädje i vardagen. Samtidigt känner jag en sån skam över att jag mår så dåligt över detta. Jag har inte förlorat en mamma, en pappa, syskon eller ett barn, mitt problem känns så litet i förhållande till andras men gör ändå så jävla ont.

    Läst på arbetsmiljöverket om mobbing/psykisk kränkning och de menar på att man i första hand ska ta det med personen, sen med skyddsombudet. Jag känner mig för rädd och svag för att fråga honom, även om jag skulle vilja veta så vet jag hur svårt han har att prata om ett sådant djupt och ärligt ämne och jag är tveksam om han ens skulle prata med mig överhuvud taget. Samtidigt vill jag inte gå direkt till vårt skyddsombud, eftersom det i sig anses som en ”dålig handling” utav mig att ta det den vägen.

    Mina andra kollegor märker av hans förändrade beteende mot mig och har börjat fråga vad som hänt och vad det handlar om, jag har inga svar. Vilket i sin tur upplevs konstigt och misstänksamt av dom, kanske dom målar upp en inre bild av att jag har gjort något skit. Imorgon måste jag försöka samla någon sorts kraft och fråga honom om det är likadant mellan oss då.

    Du kan försöka lägga det simpelt, som ” Hej, hur är det med dig? Upplever att du varit mer tyst än vanligt och undrar om jag kan göra något för dig?”

    Min tanke är att försöka att inte lägga fram det som något anklagande utan bara en omtanke för att ge situationen en ”open mind” ifall det är något privat som det handlar om.

    Jag börjar med att säga WOW. Först för att du har ett så enormt stort hjärta, det gör så ont att läsa alla hemskheter du blivit utsatt för. Men du är extremt stark person som fortfarande står på benen, blev tårögd när du berättar om att du inte vill ge igen utan vill vara god. Att du fortfarande är full av godhet och tror på att man ska vara ärlig och omtänksam trotts att du aldrig blivit behandlad så. Det bevisar hur mycket starkare du är än dom som mobbat dig. Dom har inte vunnit. Dom har inte knäckt dig. Du skriver dessutom oerhört bra. Tack för att jag fick läsa din berättelse. Först vill jag råda dig till att inte lägga tid till dom som bara beter sig som något liknandes en vän när det passar deras scheman. Det är inte äkta vänskap. Det jag rekommenderar är att t. ex bli medlem i gruppen Vi som kämpar med psykisk ohälsa på Facebook. Där finns det massa medlemmar som delar liknande livserfarenheter som både lyssnar och ger råd, peppning och som verkligen bryr sig. Man blir accepterad precis som den man är och det finns alltid någon att prata med så man behöver inte känns sig ensam. Jag träffade faktiskt min pojkvän via en sån grupp och vi har varit ihop ett år. Vi bor ihop och ser barn i våran framtid. När det gäller vården så tycker jag absolut att du ska vända dig till psykakuten om du mår dåligt. Den är till för oss av fler anledningar, som t.ex – Om man känner sig så ledsen att man inte vet vart man ska ta vägen och behöver någon att prata med på en gång. – Om man är i fara och tror att man kanske kommer skada sig själv eller begå självmord – Om man behöver hjälp med att komma vidare inom vården för att man helt enkelt inte känner sig hörd. M.m Alla är välkomna dit, dvs det finns inget man måste ha för att få besöka, utan behöver man hjälp så åker man dit. Man kan bli inlagd på en avdelning. Där får man en säng, mat och mediciner på speciella tider om man har. Om man inte har mediciner så kan man få hjälp att få en eller att öka sin dosering. Då blir man bevakad för att se hur det utvecklas då man kan bli något sämre i början av en medicinändring. Man blir fråntagen alla föremål som man kan skada sig med men det finns alltid personal dygnet runt om man behöver prata. Att bli inlagd blir man oftast när man anses vara en fara för sig själv, om man har mycke självmordstankar eller självskadebeteenden. Det är den slutna vården. Där man behandlas under en kortare tid, för att bryta ett mönster med dåliga tankar eller beteenden. Få lite perspektiv när man flyttat sig själv utifrån sin normala vardag så att säga. Och eftersom man får mat och det man behöver på bestämda tider så behöver man inte häller tänka på alla vardagssysslor man vanligtvis kan bli stressad utav. Så man får chansen att vila och ge sig själv tid att läka. Det kostar 100kr per dygn att vara inlagd. Det är i stort sett maten man betalar för. Men jag har hört att om man stannar längre än 30 dagar så går det ner till 50kr. Jag har dock aldrig varit där mer än tre veckor. Man kan säga att man startar en vårdplan med deras läkare men man fortsätter med den senare i öppenvården. Jag hoppas att något av detta va till hjälp. Jag säger det igen. Du har verkligen inte blivit behandlad rätt i ditt liv, men det finns bra människor också. Som är som du, som tror på de goda och lojala. Så ge inte upp vännen. Lyckan kommer till dig också! Stor bamsekram

     

    Hej hur mår du idag? Jag själv var väldigt mobbad i skolan så jag förstår hur det känns.

    Vet ju inte om du fortfarande läser här, men det som jag tror är en bidragande orsak till dina problem är att du har varit så generös. Finns en risk att de tolkat det som att du försökt köpa vänskap i värsta fall. I vilket fall blir folk obekväma om någon är överdrivet generös, behöver vara balans, så det hade jag undvikit om jag var du. Det gör ont i hjärtat att läsa det du skriver, ingen skulle behöva gå igenom allt det du gjort. Det behövs så lite för att rykten ska börja spridas, räcker med att någon med lite väl livlig fantasi spekulerar och så är det plötsligt en allmän ”sanning”.

    Framförallt så ska du ju inte tro att det är dig det är fel på, du är ju uppenbart en otroligt fin person. Om alla vore som du skulle det vara en bättre värld. Men du behöver stå upp för dig själv, inte vara så förtvivlat angelägen att du accepterar vadsomhelst, inte ta på dig skulden för det du inte gjort. Det är tyvärr att be om att få stryk, triggar bara den sortens omogna individer. Och vara generös på samma nivå som du blir bemött på själv. När du börjar stå upp för dig själv kommer andra att dras till dig och respektera dig på ett annat sätt.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.