Jag har nått en punkt där jag inte känner någon form av hopp, eller mening med att finnas kvar.
Jag tror att det finns en mening för alla, men inte mig. Universum vill att jag ska vara olycklig för hittills så har allt gått helt fel. Jag tror att jag är på väg äntligen mot rätt riktning och sen i sista sekunder så tar mitt liv en sväng och det känns fruktansvärt. Det finns så många saker att berätta men jag har liksom Intel orken, och jag har tankar nu som säger att all min smärta och alla mina känslor kommer gå bort om jag bara inte finns, det blir värre för varje dag. För ett år sen så skulle jag aldrig göra det, nu känns de som att det kommer hända när som helst.
Men varför har jag inte gjort det?
