Hem > Forum > Hopplöshet > Fast mellan två omöjligheter

Fast mellan två omöjligheter

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Annandagen och senaste veckan har jag befunnit mig i brunnen, längst ner på botten. Ringde linjen nyss men ingen volontär finns tillgänglig. Vad skönt det hade varit att prata men rösten ekade i luren, det finns ingen tillgänglig. Ingen tillgänglig. Ner lite till i brunnen.

    De senaste tio åren har jag brottats med depression, både medvetet och omedvetet. Jag hade allt i ett tidigare äktenskap, en man som älskade mig, fint hus och två fina barn. Trygghet. Familjer som gillade varandra. Ett bra samarbete. Tomheten ekade ändå inom mig, vi renoverade och byggde hus, hoppade på det ena projektet efter det andra, försvann i våra roller och blev som bror och syster. Jag började få ångestattacker i min ensamhet, tillskrev allt dåligt min fd man. Började gå i familjerådgivning och jag enskilt, men hade bestämt mig inombords. Jag ville lämna, ville bort. Hade jag träffat henne idag hade jag kramat henne och sagt, ”det är inom dig, det kommer inte bli bättre av att du ger upp nu, du ser inte klart. Du kommer få många år av sorg framför dig, du kommer ångra dig.”

    Jag var naiv och dum, trodde att jag fått ett budskap av Gud att det var ok att gå nu och förlitade mig på det. Vi delade på oss och krossade våra barns liv och jag var initiativtagaren. Detta är 7 år sedan och jag sörjer fortfarande, kommer inte vidare.

    Exmaken gick vidare direkt och har en ny familj, han behöll huset och frun byttes enkelt ut. Det perfekta livet och jag står helt utanför, är helt ensam. Jag inser i efterhand hur det det fattiga äktenskapet faktiskt berodde på mig, mitt mörker som låg över mig som en skugga, hur han gjorde vad han kunde men jag såg ingenting, kände ingenting. Då.

    Nu är allt ifatt mig. Mina barn är med deras barn utomlands. Min egen ekonomi är i botten och jag lever med skuldsanering efter ett företag som gått i konkurs. Jag har ingenting att ge mina barn, bara en trött och nedgången mamma som fortfarande inte ser. Livet känns så fruktansvärt tungt just nu och jag vacklar mellan två omöjliga situationer, att avsluta mitt liv eller att vara kvar. Inget av det lockar, även om jag ibland skriker till Gud att jag vill att han bara tar mig. Återigen vill jag ha den enkla utvägen. Röker febrilt, med någon sorts önskan om att få cancer. En ursäkt. Klarar inte av det egna ansvaret. Hatar mig själv, ser ner på mig själv, mitt liv, mina misslyckanden. Hur mycket skönare det vore om jag inte fanns. Kan titta på fotografier av mig själv som barn och känner vemod. Även fotografier på mina barn, vemod, hur det finns ett före och ett efter.

    Det gör så vansinnigt ont och mina känslor får inte plats i min övriga familj. De har alla sitt, sina familjer och vardag, orkar inte riktigt med mitt tunga tillstånd och flackande blick. Jag avskyr mig själv även för det, hur jag dragit mig undan alla som betytt eller betyder något, tycker det bara är jobbigt att hålla ihop inför dem.

    Hur kommer jag ur detta mörker? Det är främst inför mina barn som jag skäms. Hur accepterar jag mitt misstag att slå min familj i spillror, hur förlåter jag mig själv? Det känns som berg omöjliga att bestiga och jag orkar inte, vet inte, känner mig så vansinnigt ensam i det samtidigt som det är det jag strävat efter. Jag önskar att mitt hjärta bara kunde stanna så detta fick vara över.

    Annandagen och senaste veckan har jag befunnit mig i brunnen, längst ner på botten. Ringde linjen nyss men ingen volontär finns tillgänglig. Vad skönt det hade varit att prata men rösten ekade i luren, det finns ingen tillgänglig. Ingen tillgänglig. Ner lite till i brunnen. De senaste tio åren har jag brottats med depression, både medvetet och omedvetet. Jag hade allt i ett tidigare äktenskap, en man som älskade mig, fint hus och två fina barn. Trygghet. Familjer som gillade varandra. Ett bra samarbete. Tomheten ekade ändå inom mig, vi renoverade och byggde hus, hoppade på det ena projektet efter det andra, försvann i våra roller och blev som bror och syster. Jag började få ångestattacker i min ensamhet, tillskrev allt dåligt min fd man. Började gå i familjerådgivning och jag enskilt, men hade bestämt mig inombords. Jag ville lämna, ville bort. Hade jag träffat henne idag hade jag kramat henne och sagt, ”det är inom dig, det kommer inte bli bättre av att du ger upp nu, du ser inte klart. Du kommer få många år av sorg framför dig, du kommer ångra dig.” Jag var naiv och dum, trodde att jag fått ett budskap av Gud att det var ok att gå nu och förlitade mig på det. Vi delade på oss och krossade våra barns liv och jag var initiativtagaren. Detta är 7 år sedan och jag sörjer fortfarande, kommer inte vidare. Exmaken gick vidare direkt och har en ny familj, han behöll huset och frun byttes enkelt ut. Det perfekta livet och jag står helt utanför, är helt ensam. Jag inser i efterhand hur det det fattiga äktenskapet faktiskt berodde på mig, mitt mörker som låg över mig som en skugga, hur han gjorde vad han kunde men jag såg ingenting, kände ingenting. Då. Nu är allt ifatt mig. Mina barn är med deras barn utomlands. Min egen ekonomi är i botten och jag lever med skuldsanering efter ett företag som gått i konkurs. Jag har ingenting att ge mina barn, bara en trött och nedgången mamma som fortfarande inte ser. Livet känns så fruktansvärt tungt just nu och jag vacklar mellan två omöjliga situationer, att avsluta mitt liv eller att vara kvar. Inget av det lockar, även om jag ibland skriker till Gud att jag vill att han bara tar mig. Återigen vill jag ha den enkla utvägen. Röker febrilt, med någon sorts önskan om att få cancer. En ursäkt. Klarar inte av det egna ansvaret. Hatar mig själv, ser ner på mig själv, mitt liv, mina misslyckanden. Hur mycket skönare det vore om jag inte fanns. Kan titta på fotografier av mig själv som barn och känner vemod. Även fotografier på mina barn, vemod, hur det finns ett före och ett efter. Det gör så vansinnigt ont och mina känslor får inte plats i min övriga familj. De har alla sitt, sina familjer och vardag, orkar inte riktigt med mitt tunga tillstånd och flackande blick. Jag avskyr mig själv även för det, hur jag dragit mig undan alla som betytt eller betyder något, tycker det bara är jobbigt att hålla ihop inför dem. Hur kommer jag ur detta mörker? Det är främst inför mina barn som jag skäms. Hur accepterar jag mitt misstag att slå min familj i spillror, hur förlåter jag mig själv? Det känns som berg omöjliga att bestiga och jag orkar inte, vet inte, känner mig så vansinnigt ensam i det samtidigt som det är det jag strävat efter. Jag önskar att mitt hjärta bara kunde stanna så detta fick vara över.

    God Söndags e.m. här på MiND Forumet.

    Har läst ditt inlägg precis nyss.

    * Jag hör att Du inte har det alls lätt i din egna situation och behöver en form utav ”mänsklig verktygslåda” fast för din egna hälsa och veta ”hur kommer jag vidare i mitt egna liv” efter allt mellan himmel och jord Du varit med om under lång tid (år)…

    * Har Du funderat på eller provat överhuvudtaget ALLS att ventilera av dig med någon professionell samtalskontakt så som leg. psykolog eller terapeut oavsett landstinget eller privat vård eller livscoachning eller varför inte en Diakon inom Svenska Kyrkan?

    * Pga Du även berättat i din egna inlägg / skrivelse här ovannämnda så undrar jag om Du haft möjlighet att få hjälp med din tuffa ekonomiska situation pga står under en pågående Skuldsanering hos Kronofogdemyndigheten?

    * Har Du blivit erbjuden av Kommunen där Du bor s.k. antingen God Man eller Förvaltarskap om Du ens hört talas om detta, detta skulle eventuellt vara även en stöttepelare för dig i din situation?

    * Får Du eventuellt möjligtvis möjligheten till sociala insatser via din hemkommun, som man t.ex. en God Man eller Förvaltare kan ansöka åt dig som heter Boendestöd eller Kontaktperson enlighet med lagarna; Socialtjänstlagen (SoL) eller Lagen om Stöd och Service (LSS), detta skulle eventuellt vara en form av att se ljuset i tunneln i ditt liv, göra aktiviteter och komma ut plus ventilera av dig med någon som vill vara din stöttepelare i din situation som Du lever i och behöver vända denna negativa spiral i livet även fast Du nu har begränsningar pga Skuldsaneringen / ekonomin, (men mitt motto i livet är inget är omöjligt och själv varit med om massor av tuffa händelser även senaste tiden) ?

    Vill mer än gärna hjälpa och vägleda dig med upplysning / information för att Du ska känna att hoppet om nytt liv och även också nya möjligheter finns även fast Du har det TUFFT just nu och Du känner att allt är svart hål.

    På återhörande…

    Mvh Anonyma medmänniska

    Trådstartaren

    God Söndags e.m. här på MiND Forumet. Har läst ditt inlägg precis nyss. * Jag hör att Du inte har det alls lätt i din egna situation och behöver en form utav ”mänsklig verktygslåda” fast för din egna hälsa och veta ”hur kommer jag vidare i mitt egna liv” efter allt mellan himmel och jord Du varit med om under lång tid (år)… * Har Du funderat på eller provat överhuvudtaget ALLS att ventilera av dig med någon professionell samtalskontakt så som leg. psykolog eller terapeut oavsett landstinget eller privat vård eller livscoachning eller varför inte en Diakon inom Svenska Kyrkan? * Pga Du även berättat i din egna inlägg / skrivelse här ovannämnda så undrar jag om Du haft möjlighet att få hjälp med din tuffa ekonomiska situation pga står under en pågående Skuldsanering hos Kronofogdemyndigheten? * Har Du blivit erbjuden av Kommunen där Du bor s.k. antingen God Man eller Förvaltarskap om Du ens hört talas om detta, detta skulle eventuellt vara även en stöttepelare för dig i din situation? * Får Du eventuellt möjligtvis möjligheten till sociala insatser via din hemkommun, som man t.ex. en God Man eller Förvaltare kan ansöka åt dig som heter Boendestöd eller Kontaktperson enlighet med lagarna; Socialtjänstlagen (SoL) eller Lagen om Stöd och Service (LSS), detta skulle eventuellt vara en form av att se ljuset i tunneln i ditt liv, göra aktiviteter och komma ut plus ventilera av dig med någon som vill vara din stöttepelare i din situation som Du lever i och behöver vända denna negativa spiral i livet även fast Du nu har begränsningar pga Skuldsaneringen / ekonomin, (men mitt motto i livet är inget är omöjligt och själv varit med om massor av tuffa händelser även senaste tiden) ? Vill mer än gärna hjälpa och vägleda dig med upplysning / information för att Du ska känna att hoppet om nytt liv och även också nya möjligheter finns även fast Du har det TUFFT just nu och Du känner att allt är svart hål. På återhörande… Mvh Anonyma medmänniska

    Hej, tack för respons.

    Jag har provat terapi men inser att jag måste ha mer hjälp, åt antidepressiva för en tid sedan men gick upp så vansinnigt av tröstätning när jag tog dem så jag började må ännu sämre av min självbild. Ska försöka få tag på min HC imorgon, väntetiden känns vansinnigt jobbig just nu dock.

    Ang min ekonomiska situation så är skuldsanering att få hjälp, det är någon fantastiskt egentligen. Men oerhört tufft i fem år, när man har barn. Att få god man/förvaltare osv är väl inte så irrelevant, det handlar inte om att jag inte kan sköta min ekonomi. Jag blev skuldsatt pga en företagskonkurs och gick från framgångsrik företagare till skuldsatt över öronen, pga pandemin. Att leva med skuldsanering innebär att mina skulder avskrivs men att jag endast får behålla så det räcker till hyra, mat och levnadskostnader enligt schablon i fem år. När man har barn känns detta extra fruktansvärt, att precis eller knappt gå runt. Kontrasterna mellan mig och deras pappa som jag lämnade är så stora och det är därför jag är så ledsen, utöver att jag ifrågasätter mina livsval och skuldbelägger mig själv helt.

    Att ha boendestöd är ingenting jag reflekterat över och känner inget behov av, även om tanken är fin. Jag har haft med socialen att göra i annat och har lite dåliga erfarenheter av att be dem om hjälp tyvärr, då det har lett till mer otillräcklighetskänslor.

    Det enda mitt hjärta skriker efter är att få vrida tillbaka klockan och göra om, insikten att det inte är möjligt är den mest smärtsamma just nu. Acceptansen, förlåtandet.

    Hej, tack för respons. Jag har provat terapi men inser att jag måste ha mer hjälp, åt antidepressiva för en tid sedan men gick upp så vansinnigt av tröstätning när jag tog dem så jag började må ännu sämre av min självbild. Ska försöka få tag på min HC imorgon, väntetiden känns vansinnigt jobbig just nu dock. Ang min ekonomiska situation så är skuldsanering att få hjälp, det är någon fantastiskt egentligen. Men oerhört tufft i fem år, när man har barn. Att få god man/förvaltare osv är väl inte så irrelevant, det handlar inte om att jag inte kan sköta min ekonomi. Jag blev skuldsatt pga en företagskonkurs och gick från framgångsrik företagare till skuldsatt över öronen, pga pandemin. Att leva med skuldsanering innebär att mina skulder avskrivs men att jag endast får behålla så det räcker till hyra, mat och levnadskostnader enligt schablon i fem år. När man har barn känns detta extra fruktansvärt, att precis eller knappt gå runt. Kontrasterna mellan mig och deras pappa som jag lämnade är så stora och det är därför jag är så ledsen, utöver att jag ifrågasätter mina livsval och skuldbelägger mig själv helt. Att ha boendestöd är ingenting jag reflekterat över och känner inget behov av, även om tanken är fin. Jag har haft med socialen att göra i annat och har lite dåliga erfarenheter av att be dem om hjälp tyvärr, då det har lett till mer otillräcklighetskänslor. Det enda mitt hjärta skriker efter är att få vrida tillbaka klockan och göra om, insikten att det inte är möjligt är den mest smärtsamma just nu. Acceptansen, förlåtandet.

    God Söndags e.m. här på MiND Forumet.

    Har läst ditt inlägg precis nyss.

    * Har Du en pågående läkarkontakt på Öppenvårdsmottagning i din hemkommun eller grannkommun?

    * Har Du berättat om att dina antidepressiva läkemedel / mediciner har gjort att Du ökat i vikt?

    * Har Du någon form av aktuell / pågående samtalskontakt via Öppenvårdsmottagning eller via privata vården?

    * Jag kom bara med förslag om God Man eller Förvaltarskap, ville bara ta upp detta, kan allt i detalj pga har god kännedom (påläst) om inprincip det mesta i vårt samhälle i Sverige osv…

    * Jag hör iallafall ett rop på hjälp och du behöver få en trygg tillvaro när Du också har barn, förstår att Du inte känner dig bekväm med livet som det ser ut för dig och undrar om Du har någon/några som ställer upp i släkten eller nära vänner för att Du ska någon gång i veckan få s.k. egentid, finns det möjlighet till detta eller är det TOTALT omöjligt för din del ?

    * Jag hör iallafall att Du behöver ventilera av dig med någon oavsett om det är via vården eller en annan person, för att Du ska kunna gå vidare i ditt liv.

    Jag hör att Du är väldigt på botten nu och mår ABSOLUT inte bra i ditt psyke och även fysiskt också och vägledning är det enda jag kan förmedla via dina öppna trådar/inläggen…

    På återhörande…

    Mvh Anonym medmänniska

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.