Jag har under hela mitt liv känt oro och ångest. Missbruk och ekonomisk oro hela min uppväxt. Men det som skyddat är att jag känt om älskad. Det har räckt.
Men vuxen ålder verkar livet bli för tungt. Känner mig konstant jagad och orolig. Kronisk ångest som inte går att dämpa. För tillfället nu är jag i en situation där jag inte ser nån utväg. Jag orkar inte med vardagen. Mår så fruktansvärt dåligt att jag vet inte vad jag ska ta mig till. Sover inte äter inte vill bara falla ner i mörkret det enda som har mig vid liv är mina barn och fru. Utan dem är jag inget
