Hem > Forum > Hopplöshet > Evighets-loop av dåligt mående
Evighets-loop av dåligt mående
-
Avregistrerad användare
Det går i perioder, detta dåliga mående. Fram och tillbaka men det blir aldrig riktigt bra. För mycket i livet som känns fel och dåligt på olika vis. Obefintlig självkänsla. Minimalt socialt umgänge. Få vänner. Samboskap med någon man kanske tappat känslorna för (svårt att veta när hela ens insida och känsloliv känns som en enda stor tomhet).
Det vore lättare att göra en lista på allt i livet som funkar. Den skulle bli extremt kort. Jag känner mig väldigt, väldigt uppgiven och det vore faktiskt lättast för mig att bara avsluta alltihop. Jag försökte ringa hjälplinjen både igår och idag. Upptaget förstås, för behovet är stort och samhället ignorerar den psykiska ohälsan. Funderade på att chatta istället men skrev istället ner mina mörkaste tankar i ett dokument och sparade det. Jag fortsätter kanske senare på det. Men just nu är jag mest trött och uppgiven, less på allt och alla, vill ingenting men orkar inte bara sitta rätt upp och ner på en stol heller och aktivt “göra ingenting”. Hjärnan är uttråkad och måste sysselsättas på något vis. Spelar ett ganska menlöst mobilspel för att fördriva tiden. Har en psykologtid inbokad på onsdag på habiliteringscentrum. Kanske det kan ändra något, jag vet inte. Antidepressiva har aldrig hjälpt mig förut och har mest bara kostat pengar och skapat problem.
Känner ofta att jag bara ska finnas till för alla andra hela tiden. Att jag inte bara kan få vara mig själv och bry mig om mig själv och ingen annan. Förhållandet vet jag inte ens vad som hänt med. Kanske har jag problemen och konflikterna dövat känslorna så mycket att de till slut sakta men säkert har falnat och ebbat ut. Kanske har jag slutat älska henne. Men vi har trevligt ihop också. Sexet har dock försvunnit helt. Jag har ingen lust kvar. Det är svårt att lämna någon man egentligen tycker om, men kanske är det just det jag måste göra, att bo själv för att hitta mig själv igen och få ny energi och livsvilja. Jag vet inte. Har känt mig apatisk till livet väldigt länge. För många nära och kära som har avlidit, för att inte nämna de högt älskade husdjuren.
Så mycket hopplöshet och så lite hopp om förändring. Jag vet inte vart jag ska ta vägen snart. Vill skrika ut all ilska, sorg och besvikelse. Vill gnälla, skälla och klaga. Gråta och dö. Så besviken på detta liv och denna värld. Jag är ledsen och less. Var börjar jag ens för att komma vidare? Var hittar jag lugnet som kan få mig att slappna av och må bättre, så jag kan hitta ett någorlunda neutralt läge och få en bättre balans? För självklart vill jag inte må så här. Absolut inte. Det finns inget bra i att må dåligt.
Jag har ont både i kroppen och själen. Det enda jag lyckats åstadkomma idag är att jag vaknat och klivit upp ur sängen, och att jag flera timmar senare åt några mackor. Okej, så jag har täckt ett basbehov, jag har ätit. Vad näst? Duscha? Motionera?
Någonstans måste jag försöka hitta någon mening i livet, någonting som får mig att vilja leva vidare. Men just nu är det väldigt, väldigt svårt. Jag upplever att jag inte har någonting att se fram emot. Jag behöver en mening, så att jag orkar fortsätta. Och jag behöver någonting som stoppar allt detta dåliga mående som bara återkommer gång på gång. Vad är grundproblemet? Vad är roten till det onda som plågar mig? Varför kan jag inte bara få må bra i längre perioder?
Avregistrerad användareHej, jag är ingen expert på något vis, men jag känner så med dig och det du beskriver. Stundtals har jag själv också mått så dåligt. Men ge inte upp livet är inte nattsvart hela tiden, det kommer bättre tider och dagar och du måste våga vara fortsatt nyfiken på det, små ljusglimtar kan få oss att orka lite till. Det är mycket bra av dig att faktiskt få en tid hos psykolog så försök ha tilliten och att öppna upp om det du känner. Gör inget drastiskt med ditt förhållande, det kan ju vara så att du faktiskt i grund och botten älskar din sambo, men när man mår dåligt så kan det vara svårt att sortera dessa känslor. Kanske ni kan prata om att ha en paus i förhållandet om du känner att du verkligen behöver vara ifred. Men ge dig själv tid att ta emot hjälp. Och självklart behöver du bearbeta alla dem som du förlorat, sorg tar också tid. Men kom ihåg du är en aldelens unik person som betyder mer än du tror, det är meningen att vi ska finnas till annars skulle vi inte blivit födda till denna jord, var så säker på det. Att sexlivet inte blommar, kan också vara tillfälligt, det beror på så mycket saker för att de ska fungera. Du behöver fokusera mer på dig själv och ditt mående i en period, och när du kommer mer på fötter och hittar tillbaks till dig själv då kommer du att igen kunna släppa in en människa intimt och kunna ha sex. Du jag känner igen mycket av det du beskriver både i hur jag själv mått i perioder och i hur min man mår, Så fortsätt kämpa! Och försök att ta hand om dig så gott du nu kan som att äta o sova så du kan fungera som människa. Och våga prata och öppna upp, det är alltid bättre än att sluta allt inom sig. Du behöver få stöd och hjälp av någon professionell. Glöm aldrig att du är värdefull oavsett vad som hänt i ditt liv. Många styrkekramar från mig!
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.