Jag är inte säker på varför jag ens skriver här. Jag har redan förlorat. Förlorat det lilla jag har kvar. Nu står jag ensam kvar. Jag har missbrukande föräldrar. Mamma gråter och pappa slåss. Ingen av dem funkar som en förälder ska. Så har det varit så länge jag kan minnas. Jag vet att jag tidigt lärde mig läsa för att kunna fly in i dem olika världarna. Allt för att slippa kaoset hemma. Men det funkar inte längre. Jag är 13 idag (fyller 14 i mars). Jag har ingenstans att ta vägen. Jag har inte ens ett hem längre. Pappa bad mig fara och flyga. Han ville aldrig mer se mig. Satte jag min fot på vår tomt igen skulle han ha ihjäl mig. Han upptäckte att jag har sökt på min dator om socialtjänsten. Han blev vansinnig. Jag var i skolan idag. Ingen märkte något. Men folk kommer märka det till slut. Att jag sover i trappuppgångar tills jag blir ivägkörd, och att jag sedan vandrar runt för att behålla värmen. Ni kanske undrar varför jag inte berättar för någon. Varför jag inte tar hjälp av soc. Det undrar jag också. Jag tror att jag är för feg. Och jag undrar varför skolsköterskan inte sa ett ord trots hon såg att min arm var full av blåmärken när vi tog sprutan. Det var ett tag sedan och jag har inte hört något. Jag kunde inte berätta men försökte genom att visa. Men hon förstod inte vad jag försökte berätta. Jag vet inte om det var där mitt lilla hopp jag hade dog. Men en sak vet jag, och det är att det är borta. Jag ser faktiskt ingen annan väg ut än att ge upp. Jag är ledsen över det men det går inte mer. Jag har inget att kämpa för. Förlåt. Jag är ledsen. Jag har gjort mitt här på jorden. Och jorden är inte en plats för mig, jorden har inte en plats för mig. Jag har en plats som väntar någon annan stans. Kanske är det rätt plats som väntar, kanske kommer mitt sökande fortsätta. Men jag vill säga till alla där ute att ni är fina. Ni är perfekta precis som ni är. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni får den hjälp och det stöd ni behöver. Ni är starka! <3 Tack för jag fick dela med mig.
Kära, kära du. Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt du har det just nu, vill bara ge dig en stor kram. Men du får inte ge upp. Det finns så många som bryr sig om dig. JAG bryr mig om dig och jag känner dig inte ens. Snälla, ge inte upp. Jag vet hur det känns att sitta fast i ett helvete där enda utvägen är att ta livet av sig, tro mig. Jag vet också hur irriterande det kan vara att höra att det blir bättre för just i den stunden finns bara mörker, inget annat. Men du måste lyssna på våra ord, hur klyschigt det än må låta. Det blir bättre, det blir verkligen det. Det kommer komma en dag då du kan se allt det fina med livet och tacka dig själv för att du klarade det. Du är så stark så du anar inte. Snälla, ge inte upp. Ge det en dag till. Och sen efter det ännu en dag. Ta allt som det kommer. Du klarar det, jag lovar.
Kram!
