Ser ingen annan väg ut.

Jag är inte säker på varför jag ens skriver här. Jag har redan förlorat. Förlorat det lilla jag har kvar. Nu står jag ensam kvar.

Jag har missbrukande föräldrar. Mamma gråter och pappa slåss. Ingen av dem funkar som en förälder ska. Så har det varit så länge jag kan minnas. Jag vet att jag tidigt lärde mig läsa för att kunna fly in i dem olika världarna. Allt för att slippa kaoset hemma. Men det funkar inte längre.

Jag är 13 idag (fyller 14 i mars). Jag har ingenstans att ta vägen. Jag har inte ens ett hem längre. Pappa bad mig fara och flyga. Han ville aldrig mer se mig. Satte jag min fot på vår tomt igen skulle han ha ihjäl mig.

Han upptäckte att jag har sökt på min dator om socialtjänsten. Han blev vansinnig.

Jag var i skolan idag. Ingen märkte något. Men folk kommer märka det till slut. Att jag sover i trappuppgångar tills jag blir ivägkörd, och att jag sedan vandrar runt för att behålla värmen.

Ni kanske undrar varför jag inte berättar för någon. Varför jag inte tar hjälp av soc. Det undrar jag också. Jag tror att jag är för feg. Och jag undrar varför skolsköterskan inte sa ett ord trots hon såg att min arm var full av blåmärken när vi tog sprutan. Det var ett tag sedan och jag har inte hört något. Jag kunde inte berätta men försökte genom att visa. Men hon förstod inte vad jag försökte berätta. Jag vet inte om det var där mitt lilla hopp jag hade dog. Men en sak vet jag, och det är att det är borta.

 

Jag ser faktiskt ingen annan väg ut än att ge upp.  Jag är ledsen över det men det går inte mer. Jag har inget att kämpa för. Förlåt. Jag är ledsen. Jag har gjort mitt här på jorden. Och jorden är inte en plats för mig, jorden har inte en plats för mig. Jag har en plats som väntar någon annan stans. Kanske är det rätt plats som väntar, kanske kommer mitt sökande fortsätta.

 

 

Men jag vill säga till alla där ute att ni är fina. Ni är perfekta precis som ni är. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni får den hjälp och det stöd ni behöver. Ni är starka! <3

Tack för jag fick dela med mig.

 

Hej bra att du skrev här på forumet! Du ska veta att det som händer inte är ditt fel utan dina föräldrars. Du har gjort helt rätt hela tiden.

Du ser ut att ha det verkligen jobbigt men du behöver inte sova ute utan socialen har jourhem för barn som ger tak överhuvudet.

Du kan göra på flera sätt

1. prata med någon vuxen på skolan som du litar på så att de hjälper dig att få kontakt med socialen.

2. kontakta din närmaste social – har du wifi så kan du få kontakt med dem direkt genom att googla upp deras kontakt uppgifter.

3. Du kan ringa Bris för att få närmare råd om saken men Bris kan bara lyssna på dig och ge dig råd

Jag kommer att lägga ut journr till Socialen i Stockholm så du ser vad du ska leta efter och till Bris i efterföljande meddelanden – det är en teknisk grej som gör att man kan bara lägga in en länk per meddelande här på forumet.

Socialjouren hittar du här – du kan ringa hit och få numret till socialjour närmare dig oxå

Är du i Stockholm så kan du gå till statsmissionen så hjälper de dig att komma i kontakt med socialen.

• Detta svar redigerades för 6 år sedan av en moderator.

Här hittar du kontakt uppgifter till BRIS – Barnens rätt i samhället – de har kloka människor som svarar telefon och chatt.

Telefonen är öppen mellan 14.00 – 21.00 varje dag.  Samma tider gäller för chatten.

På Bris är du helt anonym och kan prata med en vuxen som vet vad du talar om.

Anonym skrev:

Jag är inte säker på varför jag ens skriver här. Jag har redan förlorat. Förlorat det lilla jag har kvar. Nu står jag ensam kvar. Jag har missbrukande föräldrar. Mamma gråter och pappa slåss. Ingen av dem funkar som en förälder ska. Så har det varit så länge jag kan minnas. Jag vet att jag tidigt lärde mig läsa för att kunna fly in i dem olika världarna. Allt för att slippa kaoset hemma. Men det funkar inte längre. Jag är 13 idag (fyller 14 i mars). Jag har ingenstans att ta vägen. Jag har inte ens ett hem längre. Pappa bad mig fara och flyga. Han ville aldrig mer se mig. Satte jag min fot på vår tomt igen skulle han ha ihjäl mig. Han upptäckte att jag har sökt på min dator om socialtjänsten. Han blev vansinnig. Jag var i skolan idag. Ingen märkte något. Men folk kommer märka det till slut. Att jag sover i trappuppgångar tills jag blir ivägkörd, och att jag sedan vandrar runt för att behålla värmen. Ni kanske undrar varför jag inte berättar för någon. Varför jag inte tar hjälp av soc. Det undrar jag också. Jag tror att jag är för feg. Och jag undrar varför skolsköterskan inte sa ett ord trots hon såg att min arm var full av blåmärken när vi tog sprutan. Det var ett tag sedan och jag har inte hört något. Jag kunde inte berätta men försökte genom att visa. Men hon förstod inte vad jag försökte berätta. Jag vet inte om det var där mitt lilla hopp jag hade dog. Men en sak vet jag, och det är att det är borta. Jag ser faktiskt ingen annan väg ut än att ge upp. Jag är ledsen över det men det går inte mer. Jag har inget att kämpa för. Förlåt. Jag är ledsen. Jag har gjort mitt här på jorden. Och jorden är inte en plats för mig, jorden har inte en plats för mig. Jag har en plats som väntar någon annan stans. Kanske är det rätt plats som väntar, kanske kommer mitt sökande fortsätta. Men jag vill säga till alla där ute att ni är fina. Ni är perfekta precis som ni är. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni får den hjälp och det stöd ni behöver. Ni är starka! <3 Tack för jag fick dela med mig.

Fy fabian vad jobbigt att behöva sova ute.  Nej är man tretton år så har man inte gjort allt som finns att göra – du har massor av liv kvar där du kan få ett bra liv även om det inte känns så just nu.

Jag trodde aldrig att det skulle ordna sig för mig. Det var så tungt när han gjorde häxgroggar av sömnmedel och sprit, precis som din pappa så misshandlade han och bråkade. Jag gick i skolan och sade ingenting till någon. Det var verkligen inte kul. Hade internet funnits hade jag gjort som du – sökt på nätet efter socialtjänsten och försökt få slut på eländet.

Prata med din kurator på skolan eller någon annan som du har förtroende för – vuxna på skolan har anmälningsplikt till socialen så att du kan få någonstans att sova. Att din farsa blev arg för ditt sökande efter socialens telefon nr är ganska vanligt beteende för missbrukare – de vet ju att det de gör är fel. Men DU har inte gjort något fel överhuvudtaget. Tvärtom du har agerat ovanligt ansvarstagande. Det är bra.

Kolla in sidorna som moderatorn har lagt ut – de är bra och du kan alltid ringa Socialjouren för att få råd om vart du ska vända dig på din ort.

Jag prenumenerar på den här tråden så jag kan läsa allt du eller någon annan skriver – jag svara eller kommenterar alla inlägg du gör.

// STOR KRAM

Anonym skrev:

Fy fabian vad jobbigt att behöva sova ute. Nej är man tretton år så har man inte gjort allt som finns att göra – du har massor av liv kvar där du kan få ett bra liv även om det inte känns så just nu. Jag trodde aldrig att det skulle ordna sig för mig. Det var så tungt när han gjorde häxgroggar av sömnmedel och sprit, precis som din pappa så misshandlade han och bråkade. Jag gick i skolan och sade ingenting till någon. Det var verkligen inte kul. Hade internet funnits hade jag gjort som du – sökt på nätet efter socialtjänsten och försökt få slut på eländet. Prata med din kurator på skolan eller någon annan som du har förtroende för – vuxna på skolan har anmälningsplikt till socialen så att du kan få någonstans att sova. Att din farsa blev arg för ditt sökande efter socialens telefon nr är ganska vanligt beteende för missbrukare – de vet ju att det de gör är fel. Men DU har inte gjort något fel överhuvudtaget. Tvärtom du har agerat ovanligt ansvarstagande. Det är bra. Kolla in sidorna som moderatorn har lagt ut – de är bra och du kan alltid ringa Socialjouren för att få råd om vart du ska vända dig på din ort. Jag prenumenerar på den här tråden så jag kan läsa allt du eller någon annan skriver – jag svara eller kommenterar alla inlägg du gör. // STOR KRAM

 

Jag har säkert inte gjort allt jag kan det vet jag. Jag skulle kunna gå till soc och berätta, eller en lärare. Det är jag medveten om. Men jag är feg och jag ser inte ljuset. Inte ens det där lilla ljuset långt, långt bort. Det finns inget hopp kvar. Det är bara tomt. Jag är inte ens så ledsen, bara tom och ihålig. Det känns som det är över nu. Det känns som jag är redo att öppna dörren som låter mig komma bort från allt detta. Det känns som det är slut här.

Jag kan kika på sidorna men jag vågar inte lova något.

Jag tackar även för kramen.

Bra att du läser. Du kan oxå kontakta sidan för barn till missbrukare som jag ska lägga in om länk här.

Den är till maskrosbarn – det är en organisation där alla har missbrukande föräldrar – de har en bra chatt och en massa aktiviteter för barn till missbrukare – kolla in den sidan

Nej det svarta hålet är tungt – jag kände likadant när det var som värst. Dessutom är du inte feg när du inte vågar berätta för du vet vad du har men inte vad du får. Men din situation är så svår att det inte är 13 åringars jobb att lösa problemen -det är vuxna människors jobb.

Fortsätter att läsa det du skriver

KRAM KRAM

Anonym skrev:

Bra att du läser. Du kan oxå kontakta sidan för barn till missbrukare som jag ska lägga in om länk här. Den är till maskrosbarn – det är en organisation där alla har missbrukande föräldrar – de har en bra chatt och en massa aktiviteter för barn till missbrukare – kolla in den sidan Nej det svarta hålet är tungt – jag kände likadant när det var som värst. Dessutom är du inte feg när du inte vågar berätta för du vet vad du har men inte vad du får. Men din situation är så svår att det inte är 13 åringars jobb att lösa problemen -det är vuxna människors jobb. Fortsätter att läsa det du skriver KRAM KRAM

 

Jo och det är nog det som fått mig att ge upp. Jag har försökt lösa problemen, anpassat mig och försökt förstå. Men jag klarar det inte mer. Jag är verkligen jätteledsen över det men det funkar inte. Men jag tror jag kommer få det bra, och det känns som en bra lösning. Det lugnar mig. Att det snart är slut. 🙂

Det är bra att du gett upp försöken att ta hand om dina föräldrar. Har du syskon eller är du ensambarn?

Jag var ganska desperat när jag var ung och livet kändes hopplöst – upp till det jag fyllde 19 tog jag hand om mina föräldrars dåliga val. Jag kände ofta att jag ville ge upp och hoppa av tåget. Jag gjorde inte det och det gör att jag idag kan se tillbaka till ett fantastiskt liv med en sambo som inte dricker och som är helt fantastisk att umgås med.

Du ska inte ge upp ditt liv för att du inte klarar av dina föräldrars problem – du klarar ditt eget liv även om vägen kommer vara krokig om din väg liknar min. Men  även om det känns svårt just nu och även om du har frid i tanken att du ska ta ditt liv.

Anonym skrev:

Det är bra att du gett upp försöken att ta hand om dina föräldrar. Har du syskon eller är du ensambarn? Jag var ganska desperat när jag var ung och livet kändes hopplöst – upp till det jag fyllde 19 tog jag hand om mina föräldrars dåliga val. Jag kände ofta att jag ville ge upp och hoppa av tåget. Jag gjorde inte det och det gör att jag idag kan se tillbaka till ett fantastiskt liv med en sambo som inte dricker och som är helt fantastisk att umgås med. Du ska inte ge upp ditt liv för att du inte klarar av dina föräldrars problem – du klarar ditt eget liv även om vägen kommer vara krokig om din väg liknar min. Men även om det känns svårt just nu och även om du har frid i tanken att du ska ta ditt liv.

Jag är ensambarn. Och tur är det. Någon/några mindre att svika genom att ge upp. Jag är faktiskt väldigt lugn. Och ja jag har frid i tanken. Äntligen ska jag få bli fri. Kanske får jag en andra chans någonstans. Jag vet inte vad jag tror händer efter döden. Kanske återföds man, kanske snurrar man i tomma intet. Men en sak vet jag. Jag kommer få frid. Och jag tänker att det är bra att jag kommer bort från det hemma och bort från att må så dåligt.

Jag tror inte att min resa slutar här. Jag tror den fortsätter men att den fortsätter på en annan plats. Vem vet.

Jag känner mig tacksam över att få delat tankar med dig. Och jag är tacksam för att du förstår.

Men jag tror att det är dags för mig att fortsätta min resa ikväll. Min resa mot något bättre än det här. Tack för att du har lagt ner din tid på att svara mig. 🙂

Jag önskar dig all lycka till i livet.

kram

 

Anonym skrev:

Jag är ensambarn. Och tur är det. Någon/några mindre att svika genom att ge upp. Jag är faktiskt väldigt lugn. Och ja jag har frid i tanken. Äntligen ska jag få bli fri. Kanske får jag en andra chans någonstans. Jag vet inte vad jag tror händer efter döden. Kanske återföds man, kanske snurrar man i tomma intet. Men en sak vet jag. Jag kommer få frid. Och jag tänker att det är bra att jag kommer bort från det hemma och bort från att må så dåligt. Jag tror inte att min resa slutar här. Jag tror den fortsätter men att den fortsätter på en annan plats. Vem vet. Jag känner mig tacksam över att få delat tankar med dig. Och jag är tacksam för att du förstår. Men jag tror att det är dags för mig att fortsätta min resa ikväll. Min resa mot något bättre än det här. Tack för att du har lagt ner din tid på att svara mig. 🙂 Jag önskar dig all lycka till i livet. kram

Snälla, stanna kvar hos oss <3.

Hur är det har du någon släkting som du skulle kunna kontakta som kan hjälpa dig i din besvärliga situation .

Du kan oxå kontakta självmordslinjen här på MIND – där du kan tala med en person telefonnr 90101, eller ringa Brist telefonen 116 111.

MIND kan du ringa hela dygnet runt och Bris telefonen är öppen  till 21.00.

Jag förstår att tanken på att ta sitt liv är frestande för du känner frid. Men har du tänkt på att genom att ta ditt liv så låter du dina föräldrar vinna! Är de värda att de får vinna över ditt liv?