Hem > Forum > Hopplöshet > Ensam 24-årig tjej som inte alls är ensam

Ensam 24-årig tjej som inte alls är ensam

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Här sitter jag och önskar att jag fick dö i en evighet och sen komma tillbaka utan att tiden passerat.

    15:e januari i år stannade mitt liv upp värre än någonsin. Min bästaste vän i världen dog, min vovve. Han var sjuk och hade ont så det var dags. Han blev nästan 11 år och var en otroligt vacker irländsk setter.

    Jag skulle kunna skriva så mycket som förklarade varför hans bortgång har tagit så hårt. Så mycket om vår relation och allt om hans liv. Men det är nog egentligen inte relevant.

    Jag vet bara att jag inte var klar. Inte klar med att ha han i mitt liv. Jag önskar ibland att jag var död så jag kunde vara med honom. För hur kan jag leva när min bästa vän inte finns längre?

    Han var inte bara min bästa vän, han var mitt allt. Det var han och jag. Han är min själsfrände helt enkelt. Precis så känns det. Som att min själ har gått sönder och delats itu.

    Jag känner mig så otroligt ensam i detta. Jag har inga vänner utöver min pojkväns och de kan jag knappast prata om såna här saker med. Min familj börjar själva gråta och jag vågar inte säga allt framför de så att de ska bli rädda. Min pojkvän är ett stort stöd men han blir också rädd och det brukar sluta med att jag får trösta honom istället och säga att det inte är någon fara med mig.

    Jag berättade nyss för honom – efter mycket bedjande från hans håll – om att jag ibland önskar att jag var död så jag kunde vara med min vovve. Han blev dock förståeligt nog ledsen och ville genast få mig att skratta. Dessutom hade han en vän som väntade på honom med bil utanför.

    Han kommer vara borta hela helgen, komma hem söndag kväll. Jag sa till honom att åka, att han inte behövde vara rädd att jag skulle göra något. Jag ville inte skrämma upp honom för jag visste att han kommer åka ändå. Han har svårt att säga nej till sina vänner och ja det bara är så.

    Jag är dock lite rädd för vad jag kommer göra. Jag har nyss gråtit i en timme och längtat efter att skära mig. Min kropp är full av ärr efter jag började självskada i 14-årsåldern och idag är jag som sagt 24. Jag använder mig inte av det som en ångestdämpning längre. Det har hänt i extrema fall att jag har rispat lite.

    Åter till min rädsla för helgen. Jag har inte tänkt ta livet av mig. Verkligen inte. Men det finns ju en hel del man kan göra innan det inträffar. Jag har två gånger förut blandat alkohol och paracetamol. Jag vet alltså att det ger en ganska skön ”komma bort”-känsla. Båda gångerna har det bara blivit lite magpumpning och eftersom man är så borta så kommer man inte ihåg något av det efteråt.

    Sedan kan jag ju faktiskt skära mig. Även om någon ser sedan så kommer lättnaden vara enorm. Jag brukade nämligen tänka att jag släppte ut ångesten då. Den sipprade liksom ut med blodet.

    Jag funderar också på att supa mig full i min ensamhet. Systemet ligger i princip utanför dörren. Bredvid systemet ligger hemköp med allt man kan tänkas vilja ha under en fylla.

    Jag vet inte om jag ens kommer göra något av det jag skrev. Det var skönt att skriva av sig dock. Kanske finns det någon i en liknande situation som vill ha en ny vän? Jag är ganska rolig när jag inte är i en dipp, jag lovar 😁.

    Först och främst. Jag beklagar sorgen efter att du förlorat din hund. Jag känner igen den enorma sorgen. Och det är tufft för många att förstå att det kan ta så enormt hårt på en. Att det också är svårt att prata om hur jäkla dåligt en kan må när ens hund varit ens närmaste. För många ser det ju faktiskt som ”det är ju bara en hund”. Eller, ”det var ju månader sedan, gå vidare”.

    Jag vet inte I vilket skede av sorgen du är i. Om det bara är jobbigt att vara runt hundar. Om inte. Kanske du känner någon, på brukshundsklubben, hundträningsbekanta som du kanske skulle kunna träffa i helgen. Få lite hundumgänge, komma ut när sambon är borta? Börja tänka på om du kan eller vill skaffa ny hund. Eller om du så länge kan vara extramatte till någon hund för att få leva lite hundliv trots din sorg.

     

    Jag börjar med att beklaga sorgen, jag vet hur det känns att förlora någon som stått en väldigt väldigt nära.

    Sen måste jag säga att jag känner igenom i nästan varje ord du skriver.. Skrämmande likt faktiskt. Min pojkvän vet dock inte hur kan ska stötta mig, jag håller hellre tyst än berättar för honom, han har lite svårt att hantera djupa och ”jobbiga” samtal. Min familj har sina egna problem och vänner har jag inga.

    Jag skar också mig som ung för att jag tänkte precis som dig, att ångesten sipprar ut med blodet. Jag har tre misslyckade självmordsförsök i bagaget (alla inträffade när jag var ung). Jag fick bearbeta allt själv då ingen vuxen tog sig tiden att hjälpa mig och jag tror att det är därför jag börjar hamna i en väldigt brant nedförsbacke igen, stödet jag behöver finns inte helt enkelt.

    Jag hoppas I alla fall att du mår liiiite bättre idag. Kämpa på! Känner du för att bara skriva av dig eller vad som så får du gärna använda mig som bollplank.

    P.S. Jag är också väldigt rolig när mina ”nedåtgående perioder” upphört. 😂 D.S. / 23 årig tjej.

    Trådstartaren

    Först och främst. Jag beklagar sorgen efter att du förlorat din hund. Jag känner igen den enorma sorgen. Och det är tufft för många att förstå att det kan ta så enormt hårt på en. Att det också är svårt att prata om hur jäkla dåligt en kan må när ens hund varit ens närmaste. För många ser det ju faktiskt som ”det är ju bara en hund”. Eller, ”det var ju månader sedan, gå vidare”. Jag vet inte I vilket skede av sorgen du är i. Om det bara är jobbigt att vara runt hundar. Om inte. Kanske du känner någon, på brukshundsklubben, hundträningsbekanta som du kanske skulle kunna träffa i helgen. Få lite hundumgänge, komma ut när sambon är borta? Börja tänka på om du kan eller vill skaffa ny hund. Eller om du så länge kan vara extramatte till någon hund för att få leva lite hundliv trots din sorg.

     

    Tack så mycket för kondoleansen! Jag lånar lite hund ibland. De är ju dock inte han… Men jag vill inte vara så negativ.

    Faktum är att jag faktiskt har kommit så långt att jag kan kolla på bilder på honom utan att gå sönder inuti 🙂 Dvs. att jag inte börjar gråta så fort jag tittar på de. Bara nästan.

    Via en familjemedlem som har en chef som behöver hundpassning skulle jag ha börjat passa en främmande vovve, nästan året gammal. Matte hör dock inte av sig med tider som vi bestämt så vi får nog se där. Dock har det sporrat mig lite mer och mer att vilja starta någon form av ”hundpassningsverksamhet”.

    Tack för ditt stöd! :*

    Trådstartaren

    Jag börjar med att beklaga sorgen, jag vet hur det känns att förlora någon som stått en väldigt väldigt nära. Sen måste jag säga att jag känner igenom i nästan varje ord du skriver.. Skrämmande likt faktiskt. Min pojkvän vet dock inte hur kan ska stötta mig, jag håller hellre tyst än berättar för honom, han har lite svårt att hantera djupa och ”jobbiga” samtal. Min familj har sina egna problem och vänner har jag inga. Jag skar också mig som ung för att jag tänkte precis som dig, att ångesten sipprar ut med blodet. Jag har tre misslyckade självmordsförsök i bagaget (alla inträffade när jag var ung). Jag fick bearbeta allt själv då ingen vuxen tog sig tiden att hjälpa mig och jag tror att det är därför jag börjar hamna i en väldigt brant nedförsbacke igen, stödet jag behöver finns inte helt enkelt. Jag hoppas I alla fall att du mår liiiite bättre idag. Kämpa på! Känner du för att bara skriva av dig eller vad som så får du gärna använda mig som bollplank. P.S. Jag är också väldigt rolig när mina ”nedåtgående perioder” upphört. 😂 D.S. / 23 årig tjej.

    Tack så mycket för dina kondoleanser!

    Jag vill börja med (😂) att säga att jag är så ledsen för din skull. Jag har också självmordsförsök i bagaget. Det är sådan ångest efteråt. Just där och då mår man bra, allt är ju äntligen över. Men efteråt blir det som värre. Allt man måste ta tag i; familjens desperation och rädsla. Deras blickar och frågor. Jämt och ständigt detta ”Hur mår du egentligen?”. GAAH! Blir galen på de orden! Fan. Låt mig vara. Jag kanske inte vill berätta?

    Har du lust att berätta hur din pojkvän har svårt med djupa samtal? Misstänker att min är likadan. Om allt annat är lika så lär ju också det vara lika 😂

    Jag hoppas att din familj kan vara stöd på andra sätt? Jag finner min familj som stöd genom att bara vara med de, skratta obekymrat liksom.

    Jag mådde faktiskt bättre, gick till och med på en liten tillställning 🙂 det var dock efter jag skar mig samma kväll som jag skrev inlägget. Ångesten kom ju ut du vet…

    Här har du en bollplanksgrej: Bor hos min pojkvän under sommaren. Han bor med sin mor och låtsaspappa. Så vi har ju då bara ett rum. Dock är vi ensamma under sommaren då de är i en stuga ett par mil härifrån. De kommer dock hem ibland så jag kan inte gärna möblera om lägenheten 😂 Har tagit hit alla mina saker jag använder dagligen så det är ganska fullt med saker här och jag avskyr oreda. Jag har någon slags släng av OCD eller så har det med min ADHD att göra. Dock flyttar jag ju hit under sommaren för att kunna bo tillsammans med honom och få sova med honom varje natt osv.

    Nu känns det dock som att vi aldrig träffas ändå. Han är alltid iväg på saker. På vardagskvällarna somnar han bara om vi/han inte är iväg på något. Han har dessutom två bilar han håller på att fixa med för att få de körbara. Vilket han gör på Ekerö på helgerna. Och då sover han oftast där. Jag vill inte vara där för det är i princip misär där och hans släkt som bor där är helt åt helvete.

    Han glömmer bort saker vi har bestämt eller tänjer på gränserna. T.ex. har vi bestämt att vi ska ha ”matdagar” så att vi lagar mat varannan dag. Jag brukar fixa så vi äter runt halv sju sådär. På hans allra första matdag kom han hem åtta på kvällen för att han hade bestämt sig för att åka runt i det fina vädret efter jobbet… Jag gav mig inte utan väntade på att han skulle komma hem och laga mat så vi åt väl vid kl 21 den kvällen.

    Vi har pratat mycket om detta med att han är iväg och hela grejen och han har blivit bättre och försöker jättemycket.

    Men. Jag har börjat fundera på om jag inte ska flytta hem till mina föräldrar istället. Egentligen ska jag komma hem först när hans föräldrar flyttar in i lägenheten igen.

    Hos mina föräldrar finns det mera plats, jag har ALLA mina saker runtom mig i sådan fall, någon att umgås med mer, där finner jag inre ro lättare. Jag tror dessutom att han och jag kommer träffas oftare då faktiskt. Jag är arbetslös så jag är hemma hela dagarna dessutom. Ännu mer anledning att vara omgiven av mina saker.

    Här har vi det allra största problemet dock; han kommer bli så otroligt ledsen om jag säger att jag funderar på att flytta hem igen tidigare än planerat. Han kommer tro att jag inte tycker om honom och inte vill vara med honom.

    Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill inte såra honom. Och han tror inte på mig om jag säger emot när han blir så pass ledsen. Jag kanske bara borde sitta lugnt ner i båten och vänta på att han blir ännu bättre. Han har två veckors semester här nu också så då kommer han vara hemma på dagarna. Jag vet verkligen inte… Jag mår ju inte så bra när jag bara går här hemma. Eftersom jag inte har några vänner kan jag inte gärna hitta på något med någon. Suck! Jag venne 🙁

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.