Enorm hopplöshet.

[Green Henotu]

Har mått dåligt i ett par år vilket har gjort att jag har skjutit upp många saker i mitt liv och inte tagit för mig så mycket. Mår fortfarande dåligt, känner mig så extremt efter i livet. Är 25 och har inte åstadkommit ett skit. Det som ger mig en så enorm hopplöshet är att det känns som att man har så mycket att ta igen av livet att man inte vet vat man ska börja. Det känns väldigt överväldigande så att man blir handlingsförlamad. Känns som att allt är försent och att den bästa utvägen för mig vore självmord. Skäms som bara den över mig. Orkar inte finnas längre.

Hej fina du <3 Det låter som att du har svårt att hitta modet till att stänga dörren av det som gått förlorat (tid, upplevelser, relationer mm) och våga öppna upp för ett nytt kapitel i ditt liv?

Kan nog absolut relatera till det du skriver och då är jag 37 år. Bär runt på exakt samma känslor av att “missat hela livet”. Har dock noterat att det ständigt öppnas nya dörrar (om man kastar sig ut och chansar), så jag tror det oftast kan vara lite av en tankefälla det där med att dörrar har stängts?

Är det yttre påverkan eller andra personer i din omgivning som gör att du känner såhär? Alltså jämförelser vad andra gjort eller gör?

Om man spånar lite, och väger in livet som 25 åring, vet jag faktiskt inte exakt vilka saker som passerat som man inte kan göra framöver? Kan man inte studera, skaffa körkort, resa, ha kärleksrelationer i princip fram till man är typ 70 år (kanske tveksamt med körkortet..)?

Vill mest säga att 25 år skulle vara min dröm att få vara. Wow, då har livet precis börjat och man har distans till den hemska tonåren och annat omvälvande. Man har också en annan mognad och kan göra klokare livsval då än tidigare. Vissa säger också att de tycker livet varit fruktansvärt fram till 30 men att det därefter började stabilisera sig.

Hej Green Henotu,

Jag har själv haft så mycket prestationsångest att det blivit förlamande och inte lett till någonting. I mitt fall var det för att det fanns en förväntan av min framgångsrika familj, men jag fick aldrig något stöd. Jag skulle bara lyckas, och med tanke på att jag också mådde dåligt psykiskt så blev det en omöjlig ekvation för mig.

Vet du vad det är som gör att du är så hård mot dig själv? Varifrån kommer skammen?

Det händer att jag fortfarande slår på mig själv för att jag inte har lyckats i samhället på det sätt jag förväntat mig, men jag har också lärt mig att hantera den känslan när den kommer. Och det blir verkligen lättare med åldern. 🙂