Hem > Forum > Hopplöshet > En sån där onsdag.

En sån där onsdag.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Hej.

    Jag blev medlem för någon minut sedan. Aldrig trodde jag att jag någonsin skulle skriva i ett sådant här forum.
    Jag sitter och tänker, varför känner jag såhär? Jag har en bra familj, fina vänner, en stor passion, en otrolig pojkvän. Men ändå sitter jag här i mitt rum och känner mig så ensam och allt känns hopplöst. Jag tänker tankar jag inte borde och jag skriver i min dagbok som om det vore min sista sida.

    Jag förstår inte ens själv hur det kunde ha blivit såhär. Jag känner verkligen inte hur jag ska hitta en utväg till att det gör så ont. Att känna ångest, nedstämdhet, att känna sig ovärdig, att känna sig som en besvikelse, som om allt du någonsin trodde om dig själv eller trodde du kunde var. Helt plötsligt är borta. Och den dära tanken om att skada sig själv eller att försvinna helt är helt plötsligt inte så läskig längre. Den ger inte dig kalla kårar eller dålig känsla, det skrämmer inte dig lika mycket. Den känns helt plötsligt lite lättare. Jag tittar mig själv i spegeln och jag känner mig klar.. Men jag blir ledsen, av att tänka på den smärta jag skulle ge andra, till den där balkongen jag skulle bygga med min pojkvän, till den dära resan till Japan, till att åka till min kompis sommarhus.

    Aa, jag vet inte. Det sista jag trodde var att jag skulle försöka ta mig till en självmordslinje. Verkligen sista. Det säkert någon som känner som jag därute, som sitter på golvet i sitt rum eller någonstans och undrar varför inte känslan bara kan försvinna. Vet inte, känns så konstigt att skriva allt det här också. Har inte läst någon annans berättelse utan behövde bara skriva av mig först. Vad säger man ens, jag vill vara positiv, jag vill vara glad, inte oroad över mina tankar, känna mig mentalt stark och som att jag kan ta mig an livet oavsett vad. Det vill väll vi alla kanske, jag vet inte vad som kommer hända hädanefter. Om någon känner igen sig.. jag fattar dig. Det suger verkligen och jag önskar precis som du att det fanns ett svar, en magisk kur. Jag hoppas att du håller kvar, jag hoppas ni alla gör det. Ha det bäst.
    <div id=”gtx-trans” style=”position: absolute; left: 763px; top: 517px;”>
    <div class=”gtx-trans-icon”></div>
    </div>

    Hej.

    Jag har inget av det du har i form av familj, vänner och partner. Men jag tror jag förstår din känsla. Är jobbigt när man borde må bra, men inte gör det.

    Är väldigt bra att du skriver här. Hoppas det gav dig någon lindring i måendet. Vi alla hoppas, som du skriver, att det finns en quick-fix som bara tog bort känslan. Personligen börjar jag långsamt fatta att det inte finns (jag är missbrukare, så har letat efter min beskärda del snabba lösningar). Att berätta om våra känslor, och då inte bara de positiva, Är första steget till ett bättre mående (sa en terapeut till mig). Har du någon i din omgivning du kan berätta om ditt mående för? Och jag vet att det är läskigt för många, men har du pratat med en terapeut eller liknande?

    Efter att min ex-partner bedrog mig i höstas så övervägde jag starkt att ta livet av mig. Har aldrig känt mig så värdelös tidigare och känslan är inte borta ännu. Hade jag inte börjat i terapi då, så hade jag troligen inte varit vid liv idag. Säger det mest för att förstärka hur stor skillnad det kan göra. Har du en samtalskontakt du går till idag som inte kan bidra, så tycker jag du ska byta.

    Det är en dålig dag, inte ett dåligt liv! Ta hand om dig.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.